Liberalt vägval: Pangloss eller social ingenjörskonst

Pangloss är en figur i Voltaires roman Candide (1759), en bok som många i min generation har (tvingats) läsa i skolan. Candide är en naiv yngling som ser krig, jordbävningar och andra katastrofer i Europa och världen. Han följs åt av filosofen Pangloss, vars syn på världen är att den är den bästa möjliga. Vilket elände som än diskuteras så har han en förklaring till varför det måste vara på det viset. Pangloss är ett illa dolt nidporträtt av filosofen Leibniz (1646-1716), som hävdade att Gud är perfekt, och att allt som denne skapat därför också är perfekt, även om vi enkla människor inte begriper det.

Det må vara mig förlåtet, men det är Pangloss jag tänker på när jag läser Sofia Mirjamsdotters text ”Jag är så obeskrivligt trött på svartmålandet av Sverige” (ledarartikel i Allehanda, 6 dec 2019).
Fortsätt läsa ”Liberalt vägval: Pangloss eller social ingenjörskonst”

Individualismen, människan och behovet av liberal självkritik

Jesper Ahlin Marceta, filosof på KTH, har skrivit intressant om individualism på sistone. Han vill nyansera bilden av individualismen (18 okt 2019). Han funderar i ett nytt inlägg på om vi individualister bör ägna oss åt självkritik. Det vill jag besvara med ett obetingat ja. Liberaler ägnar sig på tok för mycket åt distanslös, jag höll på att säga självgod, klagosång över samtidens ondska. För ett nyligt, särdeles patetiskt exempel, se Sofia Nerbrand i Opulens: Oroande tecken i tiden (15 okt 2019).

Om samhällsutvecklingen går fel, så måste man åtminstone någon gång ställa sig frågan om man själv på något sätt kan ha bidragit till det, om än omedvetet. All mänsklig aktivitet kan leda till oförutsedda negativa konsekvenser. Det vore bra märkligt om liberalismen var undantaget från den regeln.
Fortsätt läsa ”Individualismen, människan och behovet av liberal självkritik”

Den liberala demokratin och mångkulturen

Diskussionen om mångkulturen och den liberala demokratin går vidare. Andreas Johansson Heinö skrev i Dagens Nyheter 12 juli 2019: Mångkultur utan identitetspolitik, så ser det liberala svaret ut. Han hävdar att den liberala attityden bör vara att individer ska kunna anamma vilka kulturella uttryck som helst så länge det sker inom ramen för demokratiskt beslutade lagar som bygger en opartisk stat vilande på universella värderingar. Det finns så att säga två fack som allt kan (eller ska) sorteras in i: Dels det kulturella, som är helt individuellt, dels det lagmässiga, som är opartiskt, demokratiskt och universellt. Som kontrast beskriver han den ”konservativt anstrukna mångkulturalismkritiken” som bygger på ”en nationalistisk grundsyn: en nation, en kultur och en värdegrund i varje stat.”

Det är intressant att ha detta i åtanke när man läser en beskrivning av ett konkret problem med mångkultur. Linnea Lindquist, rektor vid en skola i Hammarkullen (en förort till Göteborg) publicerade häromdagen en serie tweets:


Fortsätt läsa ”Den liberala demokratin och mångkulturen”

Kritik av Lena Andersson: När ska Andersson komma ner på jorden?

Uppdaterat 2019-10-01: Nummer 3-2019 av Liberal Debatt kom ut för ca en månad sedan och finns numera på nätet här. Den publicerade versionen av min artikel finns här. Texten här nedanför är manuset, i stort sett identisk med den publicerade texten. Se till att också läsa de tre andra artiklar i samma nummer av LD som kritiserar Lena Anderssons bok Om falsk och äkta liberalism.

Lena Anderssons bok “Om falsk och äkta liberalism” har rönt stor uppmärksamhet. Hon utgår från naturrätten och idén om självägandet. Problemet är att Andersson inte är explicit med de fulla konsekvenserna av dessa postulat. Dessutom argumenterar hon för att eventuella konsekvenser är irrelevanta för att bedöma hennes liberalism. En sådan liberalism är inte värd namnet.
Fortsätt läsa ”Kritik av Lena Andersson: När ska Andersson komma ner på jorden?”

Mellan liberalism och religion

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 3-2019 med rubrik som ovan.

Texten utgår från Joel Halldorfs bok Gud: Återkomsten, där han bland annat skriver att dagens känsla av kris orsakas av “den tomhet som finns i hjärtat av det liberala projektet.”

Jag påpekar att hans kritik av liberalismen är en litet snällare variant än den som Patrick J. Deneen framför i Why liberalism failed. Jag tar stöd i min argumentation om hur man ska se på moral, religion och liberalism ur Larry Siedentop: Inventing the individual. The origins of Western liberalism.

Joel Halldorf svarar på min kritik, och jag ger en kort kommentar till det. Dessvärre finns inte texten på nätet, utan man är tvungen att skaffa en papperskopia av tidskriften.

Några avsnitt ur min text:

[Halldorf] har två teser: Den ena är att religion är nödvändigt för ett gott samhälle. Den andra är att en fungerande liberalism förutsätter religion, eller mer specifikt kristendomen.

Ett argument för det är observationen att idén om mänskliga rättigheter historiskt har sin grund i kristet tänkande. Men det argumentet kan vändas åt andra hållet: om liberalismen föddes ur kristendomen, så kanske kristendomen i sig implicerade liberalismen? Larry Siedentop hävdar i “Inventing the individual. The origins of Western liberalism” att modern sekularism och individualism har utvecklats, inte trots kristendomen, utan tack vare den.

Den grundläggande motsägelsen i Halldorfs argumentation är denna: i linje med sin första tes om religionernas goda sociala roll hävdar han att man inte ska se “essentialistiskt” på religionerna som tankesystem. Det är inte de specifika idéerna i de heliga skrifterna som är viktiga. Religionernas existensberättigande härrör från gemenskapen och samarbetet i församlingar och lokalsamhället.

Men samtidigt anger han som stöd för sin andra tes om liberalismens behov av etisk bas, att religionernas moraliska budskap och tankemässiga innehåll kan ge just detta. Det behövs ett moraliskt fundament för liberalismen, vilket endast religioner, eller nog snarare kristendomen, kan utgöra.

Alltså: Det tankemässiga innehållet är inte viktigt för religionen som gemenskap, vilket är religionens främsta bidrag till samhället. Samtidigt är de moraliska och etiska idéerna inom religionen nödvändiga för att stödja en annars tom liberalism. Som läsare av Halldorfs skrift ställer man sig frågan: Är de religiösa tankarna viktiga eller inte? Halldorf tycks inte själv se svårigheten i att hävda dessa två ståndpunkter samtidigt.

Jag avslutar texten med ett resonemang om att liberalismens problem är dess individualism, synen att individen föregår samhället. Jag tror vi måste stöpa om liberalismen i termer av att människan är en fundamentalt social varelse, så att friheten för individen handlar om något som måste vinnas och byggas. Det handlar inte om att återerövra. Friheten är ett projekt som bygger på att samhället finns och fungerar. Det får konsekvenser för synen på sådant som rättigheter. Detta är tankar som jag hoppas kunna skriva mer om i andra sammanhang.

Joel Halldorf: Gud: Återkomsten, Libris Förlag, 2018, ISBN 978-91-7387-773-2

Patrick J. Deneen: Why liberalism failed, Yale University Press, 2018, 978-0-300-22344-6

Larry Siedentop: Inventing the individual. The origins of Western liberalism, Penguin Books, 2014, 978-0-141-00954-4

Tycker The Economist att jag är konservativ?

Tidskriften The Economist skriver i sin ledare 4 juli 2019 om ”The global crisis in conservatism”. Det är en intressant analys av konservatismens förändring under senare år, där Edmund Burkes konservatism, född ur Upplysningen, nu tycks överflyglas av en reaktionär, populistisk, chauvinistisk nationalism.

Men det är inte artikelns huvudtema jag vill kommentera, utan istället dess korta och kärnfulla beskrivning av skillnaden mellan liberalism och konservatism:

Liberals say that social order emerges spontaneously from individuals acting freely, but conservatives believe social order comes first, creating the conditions for freedom.

Oj! Om detta stämmer, så är jag tydligen konservativ, inte liberal. Det är nämligen, anser jag, uppenbart att det påstående som här kallas liberalt – att sociala förhållanden skapas spontant genom individers frivilliga handlingar – helt enkelt inte är sant. Den kontrasterande satsen, att sociala förhållanden är primära och att frihet skapas utifrån dessa, vilket alltså skulle vara ett konservativt synsätt, tycks mig däremot vara närmare sanningen, om än inte hela sanningen.

Eftersom jag betraktar mig som liberal, så blir jag litet bekymrad. Hur ska jag se på detta? Har jag fel? Är jag i själva verket konservativ? Eller har The Economist fel? Vad är det som pågår?
Fortsätt läsa ”Tycker The Economist att jag är konservativ?”

Lena Anderssons trams om Karl Popper

Lena Andersson skriver en hel del om den liberale filosofen Karl Popper i sin senaste bok ”Om falsk och äkta liberalism”. Tyvärr är ganska mycket av det trams. Jag kommer här att granska en del av de påståenden Andersson gör. Alla indragna citat är från Anderssons bok, om inget annat anges.

Jag har tidigare diskuterat Popper med Lena Andersson (se blogginlägget 5 dec 2014, och länkar däri) så jag är inte helt förvånad över hennes inställning. Däremot är jag förbluffad över hennes oförmåga – ovilja? – att ge en rimlig beskrivning av hur Popper faktiskt resonerar.
Fortsätt läsa ”Lena Anderssons trams om Karl Popper”

Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Denna text har publicerats i SANS Magasin nr 2 2018, men är inte tillgänglig på nätet där.

Vetenskapen kan inte freda sig från kritik genom dekret, kränkthet eller arrogans.

Debatten om vetenskap och fakta har blivit intensiv och mångfasetterad. Den sträcker sig från genusvetenskap till klimatforskning. Kärnan i debatten är förhållandet mellan vetenskap och politik. Å ena sidan beklagar sig forskare över politikens ignorans eller illvilja. Å andra sidan kritiseras olika vetenskapsfält för att ha en politisk agenda: en politisk vilja som döljs bakom föregivet värdeneutrala utsagor om fakta och verklighet. Anklagelsen handlar i bästa fall om att forskarna är blinda och naiva, i värsta fall hycklande, konspirativa eller korrupta.

Exemplen är många. Den neoklassiska nationalekonomin har ifrågasatts under lång tid för sin påstått nyliberala attityd. En nyare anklagelse är att den är strukturellt könskodad i sina resonemang om “den ekonomiske mannen”. Det är lätt att finna exempel på hård kritik mot pristagare i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne föranledd av att de ofta är förankrade i neoklassisk teori. Ekonomi som vetenskap sägs vara kamouflerad politik.
Fortsätt läsa ”Vetenskap och faktaresistens: En kritik”

De intellektuellas obesvarade kärlek till diktaturen

Vi har väl alla någon gång lekt med tanken om vad vi skulle göra om man blev diktator för en dag. Ahh, tänk att kunna förbjuda folk från att fippla med mobiltelefonen när de går på trottoaren! Eller att sätta stopp för världssvälten.

Men så finns det de som går utöver dagdrömmarna, och på allvar propagerar för despoti. Torbjörn Tännsjö, filosof vid Stockholms universitet, skriver en text i Dagens Nyheter 29 november 2018:

[…] jag tror att lösningen på [klimat-] problemet måste vara inte global demokrati utan global despoti. Ja, det är inte bara en rekommendation, utan rent av en förutsägelse. Om mänskligheten alls kommer att räddas, vilket är högst osäkert, så kommer det att ske med hjälp av en global upplyst despotisk styrelse.

Fortsätt läsa ”De intellektuellas obesvarade kärlek till diktaturen”

Vad är viktigast? Migration eller demokrati?

Argument används för att ge stöd för den egna synpunkten i en diskussion med någon som har en annan åsikt. Idén är att man utgår från premisser som även den andre håller med om. Sedan försöker man visa hur den egna synpunkten naturligt följer ur dessa premisser. Det bör då leda till att den andre övertygas, om denne accepterar att härledningen från premisser till slutsatser är korrekt.

Men det finns en annan möjlig utgång av den här processen. Istället för att låta sig övertygas, så håller den andre fast vid sin åsikt. Om härledningen är korrekt, så måste hen då komma till slutsatsen att det är något fel på premisserna. Argumentation kan alltså leda till att den andre slutar vara överens med dig om premisserna.

Amanda Sokolnicki, ledarskribent vid Dagens Nyheter, skriver den 21 november 2018 om politiken efter flyktingkrisen 2015. Hon vill se en kraftfull politik för integration av flyktingarna, genom exempelvis reformer inom bostads- och arbetsmarknadspolitiken. Hennes argumentation är väl genomförd, och det är tydligt att hon känner en stark frustration, för ganska litet av det hon argumenterar för har genomförts och utsikterna att mer kommer att genomföras är dystra.

Så då uppstår frågan: Varför biter inte argumenten?
Fortsätt läsa ”Vad är viktigast? Migration eller demokrati?”