Artikel i Liberal Debatt: Skilj på forskning och ingenjörsvetenskap

Jag skriver en artikel i serien ”På djupet” i Liberal Debatt 5/2017 med titeln
Skilj på forskning och ingenjörsvetenskap.

Ur artikeln:

Modern forskning har två olika syften: Det ena är att förstå mer om den värld vi lever i, helt enkelt därför att vi vill veta. Låt oss kalla detta grundforskning eller vetenskap. Det andra syftet är att få kunskap om hur vi kan interagera med världen, skydda oss mot den eller förändra den. Det kan man benämna ingenjörskonst, i en mycket bred mening som kan innefatta till exempel medicin och kirurgi.

Det gradvisa närmandet mellan vetenskap och ingenjörskonst var en av förutsättningarna för Västerlandets utveckling. Tidig vetenskap har funnits i flera andra kultursfärer, till exempel den kinesiska, men ledde aldrig till något som liknade den industriella revolutionen i väst.

Min tes är att samhällsnytta i form av tjänster, produkter och företagande främst kommer ur verksamheter vars fokus är att svara mot konkreta behov på marknaden eller i offentliga verksamheter. Detta är ingenjörskonstens domän mer än vetenskapens. Det är ingenjörerna, i bred mening, som kan skapa ett sug efter forskares kunskap som kan omsättas i produkter. Det är ineffektivt att pressa forskarna att utifrån sin akademiska forskning åstadkomma produkter. Därför bör politiken låta universiteten vara vetenskapens domän. Man bör i stället undanröja hinder, som till exempel alltför strikt reglering, för ingenjörerna att utveckla produkter.

Sociala konstruktioner, del 1: Det bästa vi har

Ett återkommande inslag i nutida debatt är fnysningen om sociala konstruktioner. Exempelvis: ”Äsch, gränser mellan länder är bara sociala konstruktioner.” Eller: ”Familjen är bara en social konstruktion.” Eller som Assar Lindbeck, en av Sveriges mest seniora debattörer, säger i en intervju i tidningen Universitetsnytt 2017-5: ”Jag har aldrig förstått det där med pension. Det är en social konstruktion.”

Visst kan sådana uttalanden vara till viss del skämtsamma. Men fnysningen finns där, och den är betydelsefull. Den speglar en inställning. Är något en konstruktion, så är det mindre värt. Det är inte naturligt. Det är ett påhitt. Bjäfs.

Sant, konstruktioner är påhitt. De är inte naturliga på så sätt att de för sin existens är beroende av människan. Filosofen John Searle har resonerat om den sociala verkligheten och dess konstruktioner. Han skriver:

We make statements about social facts that are completely objective – for example, Barack Obama [was] president of the United States, the piece of paper in my hand is a twenty-dollar bill, I got married in London, England, and so on. And yet, though these are objective statements, the facts corresponding to them are all created by human subjective attitudes.

Man ska inte låta sig missledas av att sociala fakta är konstruktioner. De är våra påhitt, ja. Men de är objektiva fakta. Och de är samtidigt bland det bästa vi har. Varje kulturyttring, varje skydd mot väder och vind, mot ofärd och olycka, varje norm om hur vi uppträder som människor mot varandra – allt detta är konstruktioner. Vi människor är konstruktörer i kraft av vår förmåga att skapa kultur i bred mening. Homo faber, människan som skapare, konstruktör, verktygsmakare, är en fundamental aspekt av vad det innebär att vara människa. Därför bör vi vara litet försiktiga med den där fnysningen gentemot den sociala konstruktionen. Den kan innebära ett förakt mot det vi värderar högst.
Fortsätt läsa ”Sociala konstruktioner, del 1: Det bästa vi har”

Fores, skärp er om asylrätten

Tankesmedjan Fores kritiserar Moderaternas förslag om nytt kvotflyktingsystem som ska ersätta dagens asylrätt. Andreas Bergström och Minna Ljunggren skriver på DN Debatt 15 oktober 2017 en artikel som har en del poänger, men vars avslutande retoriska släng oavsiktligt avslöjar svagheten i deras resonemang:

Men när man öppnar för omförhandling av dokument som rymmer grundläggande principer, som rätten att söka asyl, efterlyser vi ett djupare samtal om vilka principer som ska vara vägledande i de intressekonflikter som den nödvändiga diskussionen rymmer. Bygger vi det nya systemet utifrån enskilda människors rätt att söka och åtnjuta asyl vid förföljelse eller bygger vi det utifrån vad som är bekvämt för oss själva?

Först efterlyser Bergström och Ljunggren ett djupare samtal om principer, sedan slänger de till om ”bekvämt”. Snälla. Skärp er.
Fortsätt läsa ”Fores, skärp er om asylrätten”

Socialdemokraternas skamlöshet

Det finns mer än ett sätt att bekämpa Sverigedemokraterna. Man kan, som det heter, stå upp mot dom, alltså hävda motsatt ståndpunkt i hopp om att de som röstar på SD kommer på bättre tankar.

Eller så kan man sno tillräckligt många av SD:s ståndpunkter och fraser så att man kan vinna tillbaka de väljare man tidigare förlorat.

Efter Socialdemokraternas kovändning om flyktingmottagandet hösten 2015 så tillkommer det nu olika tecken på att S tänker sig att undergräva SD medelst stöld. Göran Greider var en av de första som började denna omorientering. Daniel Suhonen, sannolikt Sveriges mest traditionelle socialdemokrat vid sidan om Greider, skrev en artikel med Emma Gerin på DN Debatt 7 oktober 2017 som inte gav så mycket eko. Förmodligen var den alltför förutsägbar eftersom dess tes var att Sverige egentligen är bäst.

Men där fanns en intressant detalj: Suhonen använde frasen ”nyliberal mångkulturalism”, inte bara en gång, utan tre. Det är en fras som man förväntar sig finna i Sverigedemokraternas vokabulär, inte Socialdemokraternas. Just ordet mångkultur brukar ju användas som skällsord mot invandring och invandrare, och jag tror Suhonens ambition att kombinera det med ett annat skrämselord, ”nyliberal”, är mycket noga uträknat.

Det finns andra tecken som pekar i liknande riktning. Här är en tweet från Socialdemokraternas officiella twitterkonto efter partiledardebatten i riksdagen 11 oktober 2017:

Som om S protesterade mot sagda flyktingpolitik under Alliansen? Som om Stefan Löfven inte förde samma politik ända fram till det famösa lappkastet hösten 2015?

En reflektion är att de kulturdebattörer som ser en ära i att nosa upp och fördöma så kallad normalisering tycks ha tagit ledigt just dessa dagar.

Man måste nog ändå beundra Socialdemokraternas skamlöshet i denna frågan, liksom i andra frågor som till exempel vårt de facto medlemskap i NATO, eller Alliansens jobbskatteavdrag som S både hatar och behåller. Man lyckas både ha kakan och äta den. Det är ett mycket väl fungerande politiskt hantverk som Machiavelli hade uppskattat.

Jag ska inte moralisera alltför mycket. Man ska nämligen komma ihåg att många politiker och debattörer ofta påstår att ”vi måste göra allt” för att motarbeta SD. Om man menar allvar med detta, alltså att göra ”allt”, varför ska man då klaga på om Socialdemokraterna gör det genom att helt enkelt sno SD:s retorik och politik? Om SD på det sättet kan förminskas, så har ju målet uppnåtts, eller hur?

Slutligen, ja, jag är litet sarkastisk i mina kommentarer ovan. Men inte bara. Om Socialdemokraterna lyckas försvaga SD så är det bra. Ibland måste man tänka igenom vad som är bra politik i meningen att den verkligen leder till ett bättre samhälle, inte bara att man lyckas demonstrera vilka bra åsikter man har. De som vill ha ett öppet samhälle med välfärd måste inse att öppna gränser inte är den rätta metoden att uppnå det. Allt gott kan inte infrias. Det finns målkonflikter. Ett erkännande av det vore en ärlig politik. Det vore ett alternativ till den skamlösa manipulationens politik.

Tror liberaler på kultur?

I diskussionen om konflikter mellan grupper i samhället får man ibland intrycket att många liberaler inte tror på kultur. Om man använder uttryck som ”svensk kultur”, ”svenska värderingar”, ”muslimsk kultur” eller ”arabisk kultur”, så kommer ofta invändningar om att det inte finns något som kan kallas kultur, allt sådant tal är fördomar och påhitt. Det enda som finns är individer som uppför sig på ena eller andra sättet.

Kanske är det liberalismens individualism som leder tanken så fel. Från värderingen att det vore bra om individen kan agera som hen vill utan förbud eller begränsningar, så drar man felaktigt slutsatsen att människor faktiskt agerar på det viset. Eller kan det vara synen att människor i grunden är goda, och att alla handlingar som vi inte tolkar som goda måste bero på dåliga omständigheter?

Vad förklaringen än är, så vore det bra om vi kunde inse att människan är en kulturvarelse. Hen växer upp i ett samhälle där vissa regler och förhållningssätt gäller, och de allra flesta människor internaliserar dessa värderingar. Vare sig samhällenas eller människornas värderingar är statiska, de förändras över tid som en följd av en mängd olika typer av påverkan. Men de förändras oftast ganska trögt.

Som bevis för att även liberaler kan, och ska, använda begreppet kultur anför jag en artikel av Lisa Magnusson, ledarskribent på Dagens Nyheter: ”Nej, Sverigedemokraterna är inte som andra” (26 september 2017, tyvärr betalvägg). Hon skriver:

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, det kan man lugnt konstatera. Det är inte bara det senaste avslöjandet om en partikultur där brottslingar och förövare hålls om ryggen medan offer fryses ut. Det är partiets hela väsen.

Om man betänker partikulturen så är det faktiskt lika sannolikt att dessa personer helt enkelt får bli kvar eftersom de är en del av gänget. Man vill ju inte knuffa bort en polare från den veritabla syltburk som är skattebetalarnas arvoden till förtroendevalda.

Vi förstår alla vad Magnusson menar. Det finns inget konstigt i resonemanget om att ett parti kan ha en viss kultur. Kanske SD-anhängare är oense med Magnusson om exakt vad denna SD-kultur består i, men att den finns är helt okontroversiellt.

Med tanke på att Magnusson alltså själv använder begreppet kultur om handlingsmönstren hos en grupp människor, så är det inte så litet absurt att hon i samma artikel ironiserar över begreppet ”svenska värderingar”, och anser att det bara är en kod för gammal hederlig rasism.

Kultur handlar om värderingar: hur man bör agera i ett socialt sammanhang. Därför borde begreppet ”svenska värderingar” vara helt okontroversiellt. Kan SD ha en partikultur, så kan Sverige, eller andra grupper i Sverige, ha kultur. Det avser en sociologisk verklighet. De som tycker att begreppet är irrelevant, reaktionärt eller något annat hemskt måste tänka till litet. De vore ytterst anmärkningsvärt, ja, omänskligt, om inte de människor som lever tillsammans inom Sveriges gränser har format och formar en kultur. Kanske leds tanken fel av föreställningen att om man säger ”svenska värderingar” så menas en entydig, sammanhållen samling lätt beskrivna värdepåståenden. Men så är det inte.

Det är kontroversiellt exakt vad dessa värderingar består i, och vad de borde bestå i. Olika delgrupper har skiljaktiga värderingar och kultur, alltifrån etniska grupper till sammanslutningar som bygger på politik eller allehanda intressen. Samhällsdiskussionen handlar ganska mycket om just det. Bör föräldrar dela sin barnledighet lika, eller bör de välja en fördelning som passar den egna situationen? Där är ett exempel på en fråga där de svenska värderingarna skiljer sig åt mellan partier, grupper och människor, och där stora förändringar pågår i samhället.

Liberaler tycker understundom att det är olämpligt eller fel att tala om kulturdrag hos olika grupper, allt från romer till muslimer, svenskar, amerikaner, eller andra. Det är feltänkt. Om man kan tala om en specifik partikultur hos Sverigedemokraterna, så kan man tala om den hos andra grupper. Det vi ska akta oss för är att påstå att denna kultur är oföränderlig eller inneboende hos alla människor i gruppen. Varje kulturyttring kan och får granskas och kritiseras. Den kan ändras. Det är det som är det öppna samhället.

Nazismen och gränsen för toleransen

Det är självklart att det blir en intensiv debatt om så kallade Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) planer på en demonstration 30 september, vilket sammanfaller med den judiska högtiden Jom Kippur. Nazismen är en antidemokratisk och antiliberal ideologi. Dess mål är en diktatur med rasism som statsreligion. Den har visat att folkmord är en fundamental del av dess strategi. Nazisterna gör allt för att projicera en bild av våld och styrka. Om detta råder ingen tvekan.

Många vill stoppa demonstrationen. Men här blir det komplicerat. Vissa hävdar att polisen visst har rätt att förvägra nazisterna att demonstrera, men att polisen av någon anledning inte bryr sig om att göra det. Det antyds regelmässigt att polisen själva egentligen är nazister. Andra säger att nazisternas ideologi i sig är att betrakta som hets mot folkgrupp, vilket är brottsligt, och att demonstrationen därför ska stoppas. Polisen gör inte det av feghet, lättja eller okunskap.
Fortsätt läsa ”Nazismen och gränsen för toleransen”

Rappakalja om negativa media och invandring

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, har gjort en undersökning som kommit fram till att ”negativa gestaltningar av invandring är vanligare än positiva”. Strömbäck presenterar undersökningens resultat på Dagens Nyheter Kultur 23 aug 2017. Jag har inte läst undersökningen (och jag tänker inte ödsla tid på det, av skäl som framgår nedan), utan jag utgår från att Strömbäck ger en rättvisande bild av den.

Att döma av Strömbäcks beskrivning är undersökningen rappakalja. Frågeställningen är vid sidan av saken, metoddesignen är usel, tolkningsramen är fel, och slutsatserna har inte att göra med det verkliga problemet.
Fortsätt läsa ”Rappakalja om negativa media och invandring”

Transportstyrelsen: Demokratin mellan maktens Skylla och maktlöshetens Karybdis

Skandalen med Transportstyrelsen riktar strålkastarljuset på den sällsamma kombination av maktfullkomlighet och maktlöshet som tycks vara ett växande problem i vår demokrati. Maktfullkomligheten yttrade sig i generaldirektörens sorglösa beslut att ”göra avsteg från lagstiftningen” och därefter i regeringens försök att mörka skandalen. Maktlösheten är den ursäkt som används för de ministrar som känt till skandalen, men som valde att inte göra något.
Fortsätt läsa ”Transportstyrelsen: Demokratin mellan maktens Skylla och maktlöshetens Karybdis”

Transportstyrelsens landsförräderi

Det är svårt att avgöra vad som är värst med skandalen om Transportstyrelsens agerande kring outsourcingen av IT-driften. Det sorglösa agerandet från genereldirektören Maria Ågrens sida, den ryggradslösa hållningen hos folket runt henne, inklusive styrelseordföranden, Säpos oförmåga att stoppa galenskapen, ministerns försök till mörkning, osv, etc. Eller, för den delen, den synbarliga liknöjdheten hos kommentariatet. Har någon ledarredaktion i Sverige bemödat sig att kommentera det som hänt? (Uppdatering: Expressen kommenterar 2017-07-17)

Att det handlar om rent praktiskt landsförräderi står klart. Mängder av information om svenska medborgare, myndigheter och en massa annat har fnattats iväg till random IT-snubbar i Tjeckien och Serbien, vilket i klartext betyder att informationen nu finns i Ryssland.

Betrakta den tidslinje som DN:s reporter Mikael Holmström redovisar för händelseförloppet:
Fortsätt läsa ”Transportstyrelsens landsförräderi”