Abisko 2016

Jag fjällvandrade i Abiskofjällen i augusti 2016. Det blev sex dagar med osannolikt bra väder, och ett återseende av några av mina absoluta favoritplatser i fjällen. Jag hoppas det framgår av den video jag klippt ihop.

Senaste gången jag var ute på en ordentlig vandring måste ha varit 1995 eller 1996. Så det var intressant att se hur det kändes, 20 år senare. Med modern utrustning (det mesta var nyköpt) hade jag en packning på 15 kilo, vilket var mycket trevligt jämfört med de 20 kg jag var van vid tidigare.

För första gången någonsin genomförde jag sex dagars vandring utan skavsår!

Det enda jag var missnöjd med var liggunderlaget, där jag valt den traditionella modellen av skumgummi. Min något åldrade kropp gillade inte det. Jag får nog tänka om på den punkten inför nästa tur.

Är Birgitta Ohlsson Liberalernas frälsare?

En förkortad version av detta inlägg har publicerats på Expressen Debatt 2016-09-16.

Efter en i stort sett obegriplig fajt inom Liberalerna om Birgitta Ohlssons position i partiet, så är det väl obligatoriskt att en liberalt sinnad bloggare knappar ner sina synpunkter. Men till skillnad från de flesta, misstänker jag, kommer jag inte att delta i hyllandet av Ohlsson. Jag tror nämligen inte att hon är någon frälsare för Liberalerna.

Först: Jag känner Jan Björklund privat sedan tiden i Folkpartiets Ungdomsförbund på 80-talet. Men jag har inte haft någon närmare kontakt med honom på ganska många år, så jag vågar nog påstå att jag kan visa oberoende. Vilket jag gör sålunda: Björklunds uttalande om att SD bör inbjudas till blocköverskridande samtal var felaktigt både i sak och rent taktiskt. Men det viktiga är att Björklund har misslyckats att under de två senaste åren ge Liberalerna den nytändning som de så desperat behöver. Han bör avgå.

Till de som ser Ohlsson som den självklara frälsaren vill jag ställa denna fråga: Vilka frågor har hon engagerat sig i? Handlar det om politiska frågor som kan få fler att rösta på Liberalerna, eller handlar det om sådant som de närmast sörjande jublar över men som resten av väljarkåren inte bryr sig speciellt om?
Fortsätt läsa ”Är Birgitta Ohlsson Liberalernas frälsare?”

Antikrundan och svenska värderingar

Av någon anledning värderar vi gamla ting högt. På SVT:s Antikrundan faller experter och publik i extas när till exempel något stort åbäke till skåp visar sig vara ett par hundra år gammalt. Ju eländigare skick, desto bättre, verkar det. ”Oh! Här finns en färgflaga från 1700-talet!”

Jag tillhör den lilla minoriteten som när de ser detta fräser: ”Bränn skräpet! Köp nytt kvalitetssnickeri och gynna en hantverkare istället.” Men jag aktar mig noga för sådana utbrott om någon utomstående är närvarande. Min närmaste känner till min egenhet och är förlåtande.
Fortsätt läsa ”Antikrundan och svenska värderingar”

Liberal debatt med Lennart Nordfors

Jag har skrivit en repliken artikel av Lennart Nordfors i Liberal Debatt 3/2016. Den repliken har nu publicerats i nätversionen av Liberal Debatt (i tryck senare i oktober). Nordfors svarar direkt. Jag är inte speciellt nöjd med hans svar: Han tycks vilja tillvita mig uttalanden jag inte gjort och åsikter jag inte har. Vad värre är: Han intar en helt defensiv position där inget i den förda politiken tycks ha varit fel.
Fortsätt läsa ”Liberal debatt med Lennart Nordfors”

Per Altenberg, det öppna samhället och liberalernas blinda fläck

Per Altenberg skriver en intressant artikel ”Dags att inse faktum: Striden står inte mellan höger och vänster” i Liberal Debatt 3/2016. Det ligger mycket i hans resonemang, men där finns en blind fläck som leder till en politiskt impotent slutsats. Låt mig förklara.
Fortsätt läsa ”Per Altenberg, det öppna samhället och liberalernas blinda fläck”

Är demokratin urholkad? Eller är väljarna bortskämda?

På sajten ledarsidorna.se skriver journalisten Chris Forsne 8 juli 2016 en lång betraktelse om ”Det vanmäktiga folket”:

Det ligger en vanmakt över Sverige. En vanmakt över den urholkade demokratin. Den genomsyrar samhället idag. Från bostadsrättsföreningar, vägföreningar och småbåtshamnar, till kommuner och rikspolitiken. Att vara förtroendevald var förr ett hedersuppdrag och svenska folket trodde på att den valde/valda skulle värna om en återkoppling till sina väljare. Där befinner vi oss inte längre.

Politikerna har bildat ett eget reservat där allt beslutas, och ingen utanför kan påverka det som pågår. Det ligger en hel del i Forsnes kritik av Almedalsveckans elitmingel. Forsne refererar till en opinionsundersökning som tyder på att folk i allmänhet har mycket lägre förtroende för politiker än vad politiker har för andra politiker, samtidigt som folk har större förtroende för hur demokratin fungerar än vad politikerna tycks ha. Det senare är anmärkningsvärt.

Så långt är den kritiska analysen i linje med vad många andra har uppmärksammat. Men sedan går Forsne in på något som är litet annorlunda och på ett visst sätt mer intressant:
Fortsätt läsa ”Är demokratin urholkad? Eller är väljarna bortskämda?”

Är liberala politiker posörer eller strateger?

Politik kan bedrivas på olika sätt. Man kan demonstrera för de åsikter man har, och ”stå upp” (som frasen lyder) för viktiga värderingar. Arbetshypotesen är att ju tydligare man är med sina värderingar, desto större framgång får man. Och även om man inte lyckas, så har man åtminstone gjort tydligt för alla var man står. Ingen kan beskylla en för att ha medverkat till något negativt. Detta är vad jag skulle kalla den politiska posörens metod.

Ett annat arbetssätt är att planera sina insatser så att det man anser viktigt blir verklighet på lång sikt. Att man lägger grunden för en i bred mening hållbar utveckling. Man skiljer på vad som är viktigt eller oviktigt, vad som är möjligt eller utopiskt, vad som är hållbart eller lättköpt. Om man råkar ut för bakslag så tar man sig en funderare på vad som gick fel. Var strategin fel? Eller genomförandet? Var förslagen inte tillräckligt bra? Varför fick man inte stöd av fler människor? Har verkligheten förändrats så att den gamla strategin blivit kontraproduktiv? Om viktiga värden hotas av utvecklingen så granskar man noga vad som borde göras för att på sikt vända den. Denna metod kallar jag politisk strategi.

Frågan är nu: Är liberaler kapabla att agera som strateger? Eller har de som reaktion på den senaste tidens bakslag, som flyktingkrisen, Brexit och andra problem hemma och i världen, flytt in i det politiska poserandets bekväma myshörna?
Fortsätt läsa ”Är liberala politiker posörer eller strateger?”

Brexit och nostalgin

Så har då Storbritannien valt att lämna EU. Därmed startar en utveckling med enbart negativ politisk dynamik. En olycka kommer sällan ensam.

En grundläggande orsak till detta elände är politisk nostalgi. ”We want our country back” sades det ofta från Brexit-sidan. Vi känner igen tongångarna från svensk debatt. Det talas om hur bra politikerna var på Olof Palmes tid, med Palme själv som främsta exempel. Ofta tas det som självklart vilken fantastisk välfärd vi hade på 70-talet, innan borgarna kom och monterade ner alltihop. Trams från början till slut. I backspegeln tycks världen alltid vara rosaskimrande. På radion morgonen efter omröstningen hördes en britt säga att innan de gick med i EU hade alla jobb och bostad, sedan gick allt utför.

En så kallad exit poll refererad i New Statesman visar att de unga röstade för att stanna i EU, medan de äldre röstade för Brexit. Det har talats mycket om immigration som dominerande fråga i omröstningen, men det tror jag är att förväxla orsak och verkan. Den grundläggande orsaken till att det gick fel är att alltför många valde nostalgi framför framtidstro. Invandringen sågs som en del av utvecklingens negativa aspekter, en av många andra.

Progressiva politiker måste nu ställa sig frågan: Vad kan göras för att övertyga fler människor om att framtiden ligger i utveckling, inte i tillbakablickar? Det betyder att hittillsvarande projekt måste granskas kritiskt. Efter ett fiasko finns det anledning att fundera på vad som gått fel. Göra obduktion, om man så vill.
Fortsätt läsa ”Brexit och nostalgin”

A researcher’s view of data handling for life science

Given the current mess of data handling in life science (or bioscience, as it is also called) which I described in a previous article, what should be done? Let us begin with a few words from one of the gurus:

You have to start with the customer experience and work backwards to the technology.

Steve Jobs, quoted here.

We should start by defining what the needs are. What does the scientist, the research group, want in terms of data storage and handling? What do they need in order to pursue successful life science? What other goals for data storage in Swedish science are there? How can we promote approaches to data handling that facilitate Open Science?

This text is not a final text or treatise. It’s a snapshot of my thinking on the subject. Serious policy and design specifications must of course be crafted through debate and input from various experts. There is now an initiative at the Science for Life Laboratory, where I work, to discuss these issues. I have written this as a starting point for the discussion, in the hope that it may be useful for SciLifeLab and for others.
Fortsätt läsa ”A researcher’s view of data handling for life science”

Is there a philosophy of biology?

Having just read the book ”Philosophy of Biology” by Peter Godfrey-Smith (who is Distinguished Professor of Philosophy at the City University of New York Graduate Center), I am left wondering if there is such a thing as a philosophy of biology. The book is well-written, and it discusses a number of fundamental phenomena in biology quite well. I did learn some new things, and the discussion does explain some issues very well. I cannot find any errors or misunderstandings of significance, except for one statement, discussed later.

Yet, I cannot say that I would know how to respond if anyone now asked me what philosophy of biology is actually being proposed in the book.
Fortsätt läsa ”Is there a philosophy of biology?”