Moralfilosofi: Dygd istället för politik?

I Dagens Nyheter skriver Ann Heberlein (26 okt 2012, tyvärr inte på webben) om det moralfilosofiska begreppet dygd (engelska: virtue) som ett alternativ till upplysningens resonemang om rättigheter och skyldigheter. Artikeln är ett bra exempel på hur kritiken av liberalismen kan låta i dessa dagar.

Dygd handlar om att vara och agera som en god människa. Tanken tycks tilltalande. Tills man börjar fundera på vad det betyder i ett politiskt sammanhang. Då fulnar det hela betänkligt.

Heberlein refererar Elizabeth Anscombe som sägs mena

att det är hög tid att lämna diskussionen om rättigheter, plikter och skyldigheter bakom oss för att istället koncentrera oss på en annan fråga, nämligen frågan vad som utmärker en god människa.

Heberlein kontrasterar det liberala rättighetstänkandets individualism mot dygdetikens syn på individernas ansvar för det gemensamma goda. Detta är en gammal bekant tankefigur hos liberalismens kritiker: okänslig egoistisk individualism kontra medkännande altruistisk godhet.

Men kritiken är märkligt bakvänd: Det är ju liberalismen som tänker kring förhållandet samhälle-individ. Liberalismen är därmed en samhällsfilosofi. Dessvärre finns det en utbredd missuppfattning att den bara pratar om individen.

Dygdetiken handlar om individens förhållande till sin omgivning. Den omgivningen är inte samhället, utan de människor som är närmast. Dygdetiken har egentligen ingenting att säga om samhälleliga förhållanden. Dess fokus är individen.

Det framgår tydligt t.ex. i den uppräkning av dygder som behandlas i boken Dygdernas renässans (som Heberleins artikel diskuterar): mod, lojalitet, klokhet, mildhet, omdöme, kyskhet, barmhärtighet, ödmjukhet, tålamod, nyfikenhet.

Mycket fint. Men vad har detta med samhället att göra?

Två dygder är frånvarande från denna lista: Tolerans, och att se sin medmänniska som en jämlike. Det är liberala dygder. Är deras frånvaro en olyckshändelse, eller handlar det om något annat?

Jag har (ännu) inte läst boken Dygdernas renässans, så jag kan inte kritisera dess innehåll. Men Heberleins resonemang gör mig djupt misstänksam. Dygd kan vara av stort intresse i en explicit kontext av en viss sorts samhälle. Men om dygdetiken syftar till att utgöra ett alternativ till den liberala samhällsfilosofin, då är det frågan om något helt annat.

Vad detta kan vara ser man i ett resonemang från Anscombe som Heberlein refererar:

En god människa utför goda handlingar nästan av sig själv. Om vi är goda behöver vi inga regler, plikter eller kontrakt och behöver inte bekymra oss om rättigheter och skyldigheter.

En förförisk tanke. Men samtidigt så naiv att man baxnar. Det är tjänstefel av en moralfilosof att ta detta på allvar. Det var just den tanken som var grundvalen för 1900-talets totalitära ideologier. Om bara de onda människorna rensades ut, skulle det perfekta samhället uppnås. Visionen bakom det tusenåriga riket och det kommunistiska samhället var just att inga regler, plikter eller kontrakt längre skulle behövas. Harmoni skulle råda.

Har vi redan glömt vad det innebar?

Svensk forskning: brist på risktagande

Två seminarier häromdagen handlade om vetenskap och politik. På ett något oväntat sätt satte de fokus på ett viktigt problem med svensk forskning: Dess brist på risktagande.

Det ena seminariet (24 okt, Sveriges Ingenjörer) handlade om hur utvärdering av forskning ska gå till. Statssekreterare Peter Honeth presenterade regeringens syn på saken. En synpunkt som framfördes i diskussionen var att svensk forskning inte tar tillräckliga risker. I alltför hög grad ägnar man sig åt teman och fält som redan är erkänt intressanta. Man bryter sällan ny mark.

Det andra seminariet (23 oktober, Aula Magna, Stockholms Universitet) råkade illustrera detta. Det handlade om Open Access, dvs trenden att fler och fler vetenskapliga artiklar publiceras under s.k. Open Access (fri tillgänglighet) så att man inte behöver dyra prenumerationer för att komma åt dom. Seminariet innehöll bl.a. en paneldiskussion med representanter för lärosätena i Stockholm. Alla höll med om att Open Access var viktigt, och att man måste följa vad som händer.

Men ingen tycktes tänka tanken att det fanns något man själv kunde göra för att påverka utvecklingen. Eller att man kan hitta möjligheter att utnyttja utvecklingen till egen fördel. Attityden var alltså i grunden passiv. Man tycktes vara fast i tänket att vi små stackare i Sverige inte kan påverka vad de stora drakarna gör.

Om vi ska få mer risktagande i forskningen så får man göra sig av med den attityden. När ett gammalt system, som hur vetenskapliga artiklar publiceras, bryts upp och är på väg att ersättas av ett nytt, då finns alla möjligheter även för små aktörer att bidra på ett betydande sätt. Det gäller bara att ha ideerna och våga satsa.

Hippies dansar ribosomen: En annorlunda undervisningsfilm

Hur sannolik är en undervisningsfilm om hur ett protein tillverkas av ribosomen, iscensatt som en slags balett av ett gäng hippies år 1971? Se den på YouTube: Protein Synthesis: An Epic on the Cellular Level.

Den inleds av Paul Berg, sedermera Nobelpristagare, som under de första 3 minuterna beskriver den molekylär mekanismen. Om ni vill se dansen direkt, klicka fram till 3 minuter och 10 sekunder. Måste ses!

Det skojigaste är kanske att det mesta är korrekt. Den grundläggande molekylärbiologin stämmer väl enligt de 40 år av forskning som har tittat på minsta detalj av den här processen. Så man kan mycket väl använda filmen i utbildningssyfte än idag.

Berlin: vidsträckt stad

Det är två aspekter av Berlin som jag som stockholmare fäster mig vid. För det första: staden är vidsträckt. Gatorna är bredare, det finns en hel del obebyggda ytor, och esplanaderna är bredare. För det andra: den är mer blandad.

Staden har inte samma starka gradient från förort till centrum som Stockholm. En mycket större del av staden är urban på ett mer avspänt sätt, skulle man kunna säga. En anledning är geografin: Ett slättlandskap utan större höjdskillnader, inga stora vattenytor som splittrar upp och begränsar.

Självklart spelar historien en stor roll. Andra världskrigets förstörelse och den statis som järnridån och muren åstadkom har satt spår i stadslandskapet, kanske framförallt genom det sätt som återuppbyggnaden har skett.

Men det finns förmodligen också en skillnad i synsätt. I Stockholm finns sedan länge en närmast krampartad vilja att anvisa en och endast en funktion hos varje sektion av staden. I Berlin störs ingen av blandade miljöer. Det tycks inte vara ett problem att ha en tokmodern byggnad i ett kvarter med äldre bebyggelse. I Stockholm tjatas det oupphörligt om ”känsliga miljöer”, vilket är kod för ett ideal där allt inom en stadsdel ska se exakt likadant ut.

Man kan fundera på om inte stockholmarna borde lära sig litet om den röriga stadens charm av berlinarna.

Die Walküre på Staatsoper Berlin

Den 14 oktober gavs Die Walküre (Valkyrian) av Richard Wagner på Staatsoper Berlin, för tillfället spelandes i Schiller Theater medan renoveringen av operan vid Unter den Linden pågår.

Daniel Barenboim dirigerade Staatskapelle i en musikaliskt helgjuten föreställning. Inledningsfraserna med stråkarnas dynamiska stormvind satte nivån. Sångarlaget var det bästa jag hört, också i jämförelse med den föreställning av Die Walküre som vi såg på The Metropolitan Opera i New York 2005. Det är kanske orättvist att lyfta fram någon särskild sångare, men det var något extra med Waltraud Meier i rollen som Sieglinde. Hon sjunger med fantastisk lyster, och agerar helt övertygande på scenen.

Uppsättningen hade urpremiär 2010 på La Scala i Milano, och är väl kanske inte mer än OK. Förvisso bättre än Stockholmsoperans senaste Ringen-cykel, men det säger tyvärr inte så mycket. Strunt samma: det var verkligen värt pengarna!