Svensk forskning: brist på risktagande

2012-10-28

Två seminarier häromdagen handlade om vetenskap och politik. På ett något oväntat sätt satte de fokus på ett viktigt problem med svensk forskning: Dess brist på risktagande.

Det ena seminariet (24 okt, Sveriges Ingenjörer) handlade om hur utvärdering av forskning ska gå till. Statssekreterare Peter Honeth presenterade regeringens syn på saken. En synpunkt som framfördes i diskussionen var att svensk forskning inte tar tillräckliga risker. I alltför hög grad ägnar man sig åt teman och fält som redan är erkänt intressanta. Man bryter sällan ny mark.

Det andra seminariet (23 oktober, Aula Magna, Stockholms Universitet) råkade illustrera detta. Det handlade om Open Access, dvs trenden att fler och fler vetenskapliga artiklar publiceras under s.k. Open Access (fri tillgänglighet) så att man inte behöver dyra prenumerationer för att komma åt dom. Seminariet innehöll bl.a. en paneldiskussion med representanter för lärosätena i Stockholm. Alla höll med om att Open Access var viktigt, och att man måste följa vad som händer.

Men ingen tycktes tänka tanken att det fanns något man själv kunde göra för att påverka utvecklingen. Eller att man kan hitta möjligheter att utnyttja utvecklingen till egen fördel. Attityden var alltså i grunden passiv. Man tycktes vara fast i tänket att vi små stackare i Sverige inte kan påverka vad de stora drakarna gör.

Om vi ska få mer risktagande i forskningen så får man göra sig av med den attityden. När ett gammalt system, som hur vetenskapliga artiklar publiceras, bryts upp och är på väg att ersättas av ett nytt, då finns alla möjligheter även för små aktörer att bidra på ett betydande sätt. Det gäller bara att ha ideerna och våga satsa.