Moralfilosofi: Dygd istället för politik?

I Dagens Nyheter skriver Ann Heberlein (26 okt 2012, tyvärr inte på webben) om det moralfilosofiska begreppet dygd (engelska: virtue) som ett alternativ till upplysningens resonemang om rättigheter och skyldigheter. Artikeln är ett bra exempel på hur kritiken av liberalismen kan låta i dessa dagar.

Dygd handlar om att vara och agera som en god människa. Tanken tycks tilltalande. Tills man börjar fundera på vad det betyder i ett politiskt sammanhang. Då fulnar det hela betänkligt.

Heberlein refererar Elizabeth Anscombe som sägs mena

att det är hög tid att lämna diskussionen om rättigheter, plikter och skyldigheter bakom oss för att istället koncentrera oss på en annan fråga, nämligen frågan vad som utmärker en god människa.

Heberlein kontrasterar det liberala rättighetstänkandets individualism mot dygdetikens syn på individernas ansvar för det gemensamma goda. Detta är en gammal bekant tankefigur hos liberalismens kritiker: okänslig egoistisk individualism kontra medkännande altruistisk godhet.

Men kritiken är märkligt bakvänd: Det är ju liberalismen som tänker kring förhållandet samhälle-individ. Liberalismen är därmed en samhällsfilosofi. Dessvärre finns det en utbredd missuppfattning att den bara pratar om individen.

Dygdetiken handlar om individens förhållande till sin omgivning. Den omgivningen är inte samhället, utan de människor som är närmast. Dygdetiken har egentligen ingenting att säga om samhälleliga förhållanden. Dess fokus är individen.

Det framgår tydligt t.ex. i den uppräkning av dygder som behandlas i boken Dygdernas renässans (som Heberleins artikel diskuterar): mod, lojalitet, klokhet, mildhet, omdöme, kyskhet, barmhärtighet, ödmjukhet, tålamod, nyfikenhet.

Mycket fint. Men vad har detta med samhället att göra?

Två dygder är frånvarande från denna lista: Tolerans, och att se sin medmänniska som en jämlike. Det är liberala dygder. Är deras frånvaro en olyckshändelse, eller handlar det om något annat?

Jag har (ännu) inte läst boken Dygdernas renässans, så jag kan inte kritisera dess innehåll. Men Heberleins resonemang gör mig djupt misstänksam. Dygd kan vara av stort intresse i en explicit kontext av en viss sorts samhälle. Men om dygdetiken syftar till att utgöra ett alternativ till den liberala samhällsfilosofin, då är det frågan om något helt annat.

Vad detta kan vara ser man i ett resonemang från Anscombe som Heberlein refererar:

En god människa utför goda handlingar nästan av sig själv. Om vi är goda behöver vi inga regler, plikter eller kontrakt och behöver inte bekymra oss om rättigheter och skyldigheter.

En förförisk tanke. Men samtidigt så naiv att man baxnar. Det är tjänstefel av en moralfilosof att ta detta på allvar. Det var just den tanken som var grundvalen för 1900-talets totalitära ideologier. Om bara de onda människorna rensades ut, skulle det perfekta samhället uppnås. Visionen bakom det tusenåriga riket och det kommunistiska samhället var just att inga regler, plikter eller kontrakt längre skulle behövas. Harmoni skulle råda.

Har vi redan glömt vad det innebar?

En reaktion på ”Moralfilosofi: Dygd istället för politik?

  1. Pingback: Dygdernas renässans: Var är skärpan? | Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s