FP Stockholms reaktionära stadsbyggnadspolitik

Frågor om urbanisering och stadsbyggnad är hetare än på mycket länge. Hur göra Stockholm till en bättre stad? Under 80- och 90-talen dominerade en stämning av nostalgi efter staden i det lilla formatet, där de gamla Klarakvarteren symboliserade idealtillståndet.

Dagens urbana stadsbor vill istället ha mer storstad. Inflyttningen talar sitt tydliga språk: Folk vill bo i den stora staden. Då måste infrastruktur, transportsystem, bostäder och arbetsplatser ges plats i en stad som planeras och byggs med storstaden som ideal.

Men kvar i Klara-nostalgin lever dessvärre fortfarande Folkpartiet i Stockholm. Nu senast är det Björn Ljung, gruppledare för FP i stadsbyggnadsnämnden som protesterar mot planen att bygga ett nytt stationshus för Citybanan mellan Klara kyrka och Centralstationen. Här är pressmeddelandet, och här är artiklar om det (med bilder) i Metro och i Dagens Nyheter.

Folkpartiet fullföljer därmed linjen ”Inga skyskrapor i City” från valet 2010 och tidigare. Dock har man ännu inte föreslagit att de existerande höga husen ska rivas för att ersättas av korsvirkeshus med torvtak. Alltid något, kan den luttrade urbana liberalen tänka.

Annars har det funnits hoppfulla signaler att FP Stockholm kanske till slut inser att man bör verka för en progressiv, inte en reaktionär, stadsbyggnadspolitik. Lotta Edholm (skolborgarråd och gruppledare) och Madeleine Sjöstedt (kultur- och fastighetsborgarråd) skrev nyligen en artikel i Dagens Samhälle som innehöll vissa progressiva tankar. Och Madeleine Sjöstedts kommentar till Yimbys Lindhagenplanen 2.0 visar att hon åtminstone förstår att säga något positivt om resonemang kring stadens utveckling. Tråkigt bara att de enda konkreta synpunkter hon hade var negativa.

Men faktum kvarstår. FP Stockholm har en lång väg att gå innan man hittat ut ur den reaktionära dimman.

Sara Edenheims syfte

Sara Edenheim anklagar Jonas Gardell i Dagens Nyheter idag för att ”bara gråta för männen”. Det är svårt att kommentera artikeln utan att förfalla till sarkasm. Låt mig försöka.

Artikeln följer den numera välbekanta mallen att försöka beslå en påstådd auktoritet (Jonas Gardell) med att vara det etablerade samhällets (männens) försvarare. Medelst olika mer eller mindre skruvade resonemang om vad Gardell egentligen tycker, så leds det i bevis att han egentligen är en okänslig drummel. Edenheim tar upp de de svarta, heterosexuella, aids-sjuka kvinnorna, och ställer retoriskt följande fråga:

Lyfter Gardell ett endaste finger?

Implikationen är att Gardell inte gör det, och alltså är rasist och misogyn.

Sara Edenheim har disputerat i historia i Lund, och är numera verksam inom genusteori vid Umeå Universitet. Min gissning är att hennes syfte med artikeln mest är att slå sig in som radikal debattör på kultursidorna, och då är fadersmordet ett taktiskt bra sätt att göra det.

Det största problemet med Edenheims resonemang är att hennes kritik går ut på att Gardell har skrivit fel bok. Hon säger:

Låt oss berätta en annan historia: historien om aids idag.

Tja, frestas man säga: Varsågod! Sätt igång!

Daniel Harding: Don’t enjoy!

Daniel Harding dirigerade dagens konsert i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna. Och det var en konsert som hade platsat på vilken internationell storscen som helst. Hardings märkliga uppmaning (se nedan) följdes verkligen inte.

Först ut var ett stycke av Jörg Widmann: Antiphon, som uruppfördes 2008, och som nu spelades in för CD av Radiosymfonikerna. Harding berättade att tonsättaren sagt till honom: ”This is the ugliest music I’ve written!”. Därav Hardings uppmaning ”Don’t enjoy!”. Och ett varningens ord var onekligen på sin plats. Ett mycket ”modernt” stycke med bara antydningar till längre melodiska slingor, med oerhört stor dynamik och tvära kast mellan det sköra och det brutala. Inget man nynnar direkt, men märkligt spännande.

Kvällens huvudnummer var Béla Bartóks opera Riddar Blåskäggs borg. Verket uppfördes konsertant med Elena Zhidkova (mezzosopran) och Gábor Bretz (bas) i rollerna. En konsert att minnas. Allt var i världsklass. Sångarna, framförallt Zhidkova, glänste. Hardings trollade fram en fantastisk insats av orkestern. Crescendot i operans mittparti kändes som en exploderande eldboll i ultrarapid. Det var helt enkelt enastående!

Stockholmarna tycks inte riktigt förstå att vi har en dirigent av världsklass. Det fanns en hel del tomma stolar. Hade exakt samma konsert givits i Berlin eller London hade den varit helt utsåld trots dubbelt så dyra biljetter. Nå, den publik som ändå var där gav framförandet en någorlunda OK applåd. Berwaldhallens publik brukar annars vara ganska slö med sitt gensvar efter framförandena (Konserthuspubliken är markant mer aktiv).

Så gå och hör Daniel Harding medan vi har honom här. Snart nog lär han byta spelplan till de större kulturmetropolerna. Om några dagar deltar han i ett konsertant uppförande av Puccinis Il Tabarro, och i februari dirigerar han verk av Richard Strauss och Thomas Adès, och i mars Mahlers femte symfoni.

Religion och klyschor

Jackie Jakubowski skriver en artikel i Dagens Nyheter (5 nov 2012) om debatten religion-ateism. Han använder formulär 1A: Religion är fint, inkännande och moraliskt, medan ateism är extremistiskt, polemiskt och saknar nyanser.

Varför religion? Jakubowski citerar Jonathan Sacks (överrabbin, m.m.):

Fortsätt läsa ”Religion och klyschor”