Peter Wolodarski: Nepotismen i FP

Peter Wolodarski skriver i Dagens Nyheter 27 jan 2013 om nepotism i Sverige i allmänhet, och i FP i synnerhet. Han använder FP-kollektivet Klippan som huvudexempel. Men hans analys av Klippans roll i FP är i grunden felaktig.

Wolodarski skriver:

Men [Jan Björklund] hade lika gärna kunnat beskriva [Maria Arnholm] som föreståndare för Folkpartiets mest kända kollektivboende, i vilket ett tjogtal FP-namn bott genom åren. […] Men det är något osunt när detta nät av sammanboenden och partnerskap vävs samman med centrala positioner i svensk demokrati.

Wolodarski antyder att villan på Klippvägen 8 på Lidingö (”folkpartiets mest kända kollektivboende”) var fröet till ett nätverk som senare tog över Folkpartiet. Det är grovt missvisande.

Så här var det: Några ledande medlemmar i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU, som det hette då), som redan var par, hittade en lösning på sina bostadsproblem i form av en nedgången villa på Lidingö. Jag är inte säker på när exakt det skedde, men det var någon gång kring 1980. De bildade kollektiv som förvaltningsform, alltså inte som de mytiska sjuttiotalskollektiven à la Moodyssons Tillsammans.

Många FPU-medlemmar flyttade under dessa år till Stockholm, exempelvis för att studera. Ungdomar hade, då som nu, stora problem att hitta bostad i Stockholm. Klippan hade en massa rum som kunde upplåtas för mer eller mindre tillfälligt boende, vilket många FPU-medlemmar kunde utnyttja. Att Klippan under en period blev ett fokus för mycket socialt liv är inte så konstigt. Det hade snarare varit mycket märkligt om så inte skett. Och på fester där ungdomar träffas händer det att blivande par träffas.

Så orsakskedjan var alltså precis omvänd den som Wolodarski antyder. Dessa unga människor var först politiskt engagerade FPU-medlemmar, därefter blev de kompisar, kollektivboende, eller par. Politiken var primär. Wolodarskis antydningar, att ett socialt nätverk tagit över FP, faller därmed. Det var det politiska engagemanget som skapade det sociala nätverket.

Ledarskribenter ojar sig ofta om att politiken är alltför teknokratisk och värderingsfattig. Förmodligen har Wolodarski också gjort det någon gång. Då finns det anledning att fundera över hur vi får fram politiker som är mer intresserade av värderingar. Svensk politik har under lång tid haft en mekanism där politiskt intresserade ungdomar börjat i ungdomsförbunden. De skolas in i demokrati och argumentation, och där diskuteras sambandet mellan politik och värderingar som mest intensivt. De bästa svenska politikerna har oftast haft sin politiska skolning i ungdomsförbunden.

Ett ungdomsförbund är självfallet också ett socialt sammanhang. Om inga av dessa unga människor skulle få nya kompisar, eller bilda par, så vore det extremt konstigt. Notera också att detta sociala sammanhang är ovanligt öppet: Få sociala grupper är så enkla att bli medlem i. Det ungdomsförbund existerar inte som ser snett på nya medlemmar.

Man kan konstatera att Folkpartiets Ungdomsförbund på 1980-talet uppfyllde sin uppgift alldeles utmärkt väl. FPU lyckades skola en generation av kompetenta och skickliga politiker, som sedan fortsatte i FP och drev värderingsbaserad politik som vann framgång i val. Att det också bildades ett mer eller mindre löst kompisgäng av den FPU-generationen är alldeles naturligt. Det är närmast perverst att antyda att det är något sjukt med det.

Wolodarski refererar till den svenska regeringsformen där ”endast sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet” tillåts spela roll vid beslut om statliga anställningar. Men detta handlar inte om statlig förvaltning, utan om regeringen där tjänsterna är tillsatta på politiska grunder. Ministrar och statssekreterare tillsätts inte med öppna ansökningsförfaranden, där bara tjänstemeriter ska spela roll. Värderingar och politik är fundamentala för dessa utnämningar. Självklart är Wolodarski medveten om detta, men han nämner det inte, för då skulle hans centrala tes försvagas.

Wolodarski har naturligtvis rätt när han bekymrar sig för vad nepotism och slutna kompisgäng kan ställa till med. Men han får akta sig så att den insikten inte muterar till ett misstroende mot allt vad sociala nätverk heter. Skulle idealet verkligen vara en ministär bestående av en flock teknokratiska ensamvargar?

Om Wolodarski vill avskaffa kompisgäng inom politiken, så får han nog avskaffa ungdomsförbunden. Det vill han förmodligen inte. Men då blir frågan: Vad vill han egentligen?

En ytterligare kommentar: Det är litet komiskt när Wolodarski använder Jan Stenbecks kommentarer till Wall Street-kompisarna om släktbanden hemma i Sverige. Dessa amerikaner skrockade om bananrepublik. Jaså, minsann! I vilket land levde och verkade Kennedy-klanen? Och hur var det med släkten Bush? Och är inte Bill och Hillary Clinton ett par?

Avslöjande: Jag tillhörde samma generation av FPU-aktiva som Jan Björklund och Maria Arnholm. Jag var på möten och fester på Klippan många gånger, men bodde aldrig där. Jag har inte varit aktiv i FP sedan 1989. Jag träffade min blivande make på en FP-fest, dock inte på Klippan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s