DN Kultur och medelklassföraktet

Eftertankens kranka blekhet har drabbat Lars Linder, mångårig medarbetare på DN Kultur. Han skriver i Dagens Nyheters 28 feb 2013 (ej länkbart):

På senare år har det varit vanligt att håna – eller hata – medelklassen […] Ändå har medelklassen historiskt sett varit en förutsättning för stabila demokratier. Som om själva önskan att leva ett rimligt gott liv och slå vakt om det man har gynnar framväxten av ett transparent och sammanhållet samhälle utan våldsamma konflikter.

Låt mig gratulera till denna insikt! Linder har läst boken Skräck och avsky i Euroland av Emanuel Sidea, som tydligen hävdar (jag har inte läst boken) att medelklassen är på väg att lösas upp i eurokrisens Medelhavsländer. Linder oroas av de politiska och sociala följderna.

Vänsterintellektuella har en lång tradition av medelklassförakt. Den som vill kan lätt hitta exempel. Man kan lyssna på Nina Björk, författare och tidigare medarbetare på DN Kultur, som lägger ut texten i programmet Min sanning (intervjuad av Petter Ljunggren) 26 feb 2013. Lyssna särskilt från minut 20:45, där Björk förklarar att man (alltså medelklassen) egentligen inte vill ha det där nya köket, det är något som planterats i deras huvuden. ”Det vet jag, för jag är människa.” Så kan medelklassföraktet också formuleras.

Det är intressant hur detta synsätt så tydligt sammanfaller med det förakt för borgerligheten som aristokratin historiskt alltid har uttryckt. När Björk fnyser åt medelklassens drömmar så kanaliserar hon grevinnans förakt för de vulgära uppkomlingarna. Hon fullföljer med att tycka att bara man omfördelar allt, så avskaffar man fattigdomen. Tja, varför ska man bry sig om vad medelklassen har för synpunkter på att bli behandlad som mjölkkossa?

Så när nu Linder inser att medelklassen är det civila samhällets fundament, så måste det betraktas som ett fall framåt. Om det så småningom kan kombineras med funderingar om vad det är för politik som har lett till eländet i Medelhavsländerna, samtidigt som norra Europa har långt mindre problem, så kanske DN Kultur kan bidra till en progressiv utveckling. Kanske en debatt om hur man bygger välfärdssystem som inte är självförstörande?

Eva Franchell: Partiet, en olycklig kärlekshistoria

Eva Franchell, journalist, ledarskribent på Aftonbladet och en gång pressekreterare hos Anna Lindh, har skrivit en politisk memoar, en berättelse om sitt liv i relation till Partiet, det vill säga det socialdemokratiska. En innehållsrik och underbart lättläst text som berättar om Socialdemokraternas utveckling.

Det är också en mer allmängiltig svensk samtidshistoria, visserligen från en persons perspektiv, men ändå med en bred och ärlig ansats. För mig som är några år yngre än Franchell, och inte socialdemokrat, är igenkänningsfaktorn ändå hög. Hennes berättelse fyller i med många detaljer och historier, från samhällsutvecklingen i stort, in i regeringskansliets mörka vrår. Skildringen börjar med 70-talets vänster och når fram till 2011 års Juholt-kalabalik, som berättas med ilska, förundran och besvikelse.

Besvikelsen ligger som en dov ton över hela berättelsen. Det inledande citatet från Hasse&Tage börjar: ”Vi som satts att leva i besvikelsen epok…”, och i bokens första avsnitt skriver Franchell:

Fortsätt läsa ”Eva Franchell: Partiet, en olycklig kärlekshistoria”

Gömda flyktingar: Fri invandring eller inte?

Om det bränner till i en fråga kan det vara bra att försöka tänka igenom vad olika ståndpunkter och argument egentligen innebär. Bör man fördöma polisens kampanj (projektet Reva) att verkställa avvisningar av utlänningar utan uppehållstillstånd? Flera debattörer menar att polisen helt enkelt borde sluta. Håller argumenten?

Fortsätt läsa ”Gömda flyktingar: Fri invandring eller inte?”

Daniel Harding levererar igen

Daniel Harding levererade återigen en musikalisk fullträff den 22 feb 2013 i Berwaldhallen. Sveriges Radios Symfoniorkester spelade under hans ledning Asyla av Thomas Adès och Ein Heldenleben av Richard Strauss.

Adès verk är ett komplext orkesterstycke med extrema krav på precision i rytmer och insatser. Det technoinspirerade tredje segmentet kräver en närmast elektronisk krispighet som måste vara oerhört svårt att få en symfoniorkester att prestera, men det fixar Harding.

Strauss’ onekligen pretentiösa, men vackert ljudande, tonpoem kräver soloinsatser på topp, framförallt av förstaviolinen. Harding lockar fram ett självklart flyt i musiken.

För den som inte förstått det, så funderar jag på att bilda Daniel Harding fan club. Stockholm tycks ännu inte ha riktigt begripit vilken begåvning man har, för Berwaldhallen var inte utsåld. Vansinne! Visst, hallen ligger inte i City, men så jobbigt att ta sig dit är det faktiskt inte.

Daniel Harding dirigerar härnäst Kraus och Mahlers 5:e symfoni den 8 och 9 mars, därefter Birtwistle och Tjajkovskij 17 och 18 maj, sedan Hindemith och Britten 24 och 25 maj. Det är bara att köpa biljetter, pronto!

Mobbning: Hobbes på skolgården

I Dagens Nyheter skriver Susanna Birgersson 20 feb 2013 om mobbning. Hon skriver insiktsfullt, men det finns ett vidare perspektiv på detta, nämligen vad Thomas Hobbes har att säga om saken.

Birgersson återger ett avsnitt ur dokumentärfilmen Bully:

”Han hackar på mig varje dag, han följer efter mig, slår mig, kallar mig fitta.” 13-årige Cole förklarar med undertryckt vrede varför han inte vill ta sin plågoandes framsträckta hand. En lärare har upptäckt ett skolgårdsbråk och drar in pojkarna i skolans entré och försöker iscensätta en försoning. ”Kan ni inte försöka komma överens? Jag är säker på att ni kan bli goda vänner en dag. Om du inte tar hans hand uppför du dig lika illa, han försöker ju be om ursäkt”, mästrar skolkvinnan.

Filmen kan ses några dagar till på SVT Play, där första bilden har texten:

Det gick så långt att jag tvingades slå tillbaka för att de skulle låta mig vara.

Jag vet hur det känns. Det måste ha varit i andra eller möjligen tredje klass. Jag var inte speciellt framåt socialt, och en av tjejerna i klassen, den blonda, söta, populära tjejen, låt oss kalla henne V (du vet vem du är) hade fått upp vittringen. Ett potentiellt offer. Hon samlade sitt lilla hov och skred till verket. De förutsägbara skämten baserade på mitt efternamn började, och stegrades sakteliga till återkommande hån, och skulle ha fortsatt till regelrätt mobbning. Om inte.

Fortsätt läsa ”Mobbning: Hobbes på skolgården”

Grundkurs i ateism, del 5: Autism?

Knappt har jag skrivit det förra avsnittet i denna serie (del 4: Påven), förrän jag råkar få syn på en fascinerande artikel på Newsmill med rubriken ”Finns det ett samband mellan ateism och autism?” skriven 15 feb 2013 av Lotta Knutsson Bråkenhielm, doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala Universitet.

Hon utgår från den kognitionsvetenskapliga forskningens resultat att människan inte föds som ett oskrivet blad (tabula rasa), utan att det finns mänskliga egenskaper som är medfödda, alltså genetiskt betingade. Jag råkar just ha läst The Blank Slate av Steven Pinker, och kan därmed intyga att det är en korrekt beskrivning av vetenskapens nuvarande ståndpunkt. Kan det vara så att människans religiositet har en genetisk bas?

Fortsätt läsa ”Grundkurs i ateism, del 5: Autism?”

Grundkurs i ateism, del 4: Påven

Marcus Birro är arg i Expressen 13 feb 2013 för att många brister i respekt för den katolska kyrkan. Han utmanar kritikerna:

Till sist vill jag rekommendera boken ”Världens ljus”. Det är en intervjubok med påven. När ni läser den framträder en helt annan människa än den elaka despot som tröskelverket svensk media med perverterad iver i alla dessa år skyfflat fram.
Orkar ni förändra er syn på den katolska kyrkan? Orkar ni utmana er själva? Läs i så fall den boken. Skapa er en egen bild.
DET, om något, vore upplyst, modigt och progressivt.

Som ateist, och bristande i respekt för påven (ja, jag erkänner), så antog jag utmaningen. Bokförlaget Catholica säljer den svenska översättningen av påven Benedictus XVI:s bok, och ger oss chansen att ladda ner ett kapitel gratis. Sagt och gjort.

Fortsätt läsa ”Grundkurs i ateism, del 4: Påven”

Nike Markelius: Att skapa en underklass

Nike Markelius avslutar debatten om Fas 3 och a-kassan i Dagens Nyheter 13 feb 2013. Hon tror sig veta varför sjukförsäkringsreformen genomfördes:

Det är bara att konstatera det svårsmälta faktum att de borgerliga alltid velat ha billig arbetskraft, att de faktiskt tycker att det ska vara skillnad på folk och folk. Nu ser de sin gyllene chans att skapa en större och tystare underklass än vi haft i Sverige i modern tid.

Det är en möjlig hypotes. En annan är att Alliansen faktiskt menade vad man sade, nämligen att sjukförsäkringen var på god väg att bli en storproducent av utanförskap, dvs en underklass. Det finns en insikt bland både borgerliga och andra att medelklassen inte har något att vinna på existensen av en stor underklass. Tvärtom, en stor underklass riskerar dränera de välfärdssystem som medelklassen själv vill ha.

Fortsätt läsa ”Nike Markelius: Att skapa en underklass”

Nike Markelius: Alla individer eller alla lika?

Nike Markelius berättelse om sin väg genom ”Jobb- och utvecklingsgarantin” i Dagens Nyheter 20 jan 2013 har givit upphov till flera kommentarer. Bland annat skriver Ann Heberlein att ”Alla har rätt att behandlas som individer”. Det låter vackert, men vad betyder det? Och stämmer det?

Som Jens Liljestrand noterar i Expressen är det svårt att kommentera Markelius utan att riskera anklagas för att ”sparka nedåt”. Även om hennes text helt uppenbart utelämnar fakta så är det klart att hon befinner sig i en livskris. Det kritiserar man inte.

Men man kan granska de krav på samhället som Markelius och andra ställer. Frågan om individuell behandling kontra lika behandling tror jag är en av de intressantaste aspekterna.

Fortsätt läsa ”Nike Markelius: Alla individer eller alla lika?”

Vetenskapens värld: Forskningsfusk. Eller slarv?

Vetenskapens värld sände 4 feb 2013 ett reportage om forskningsfusk. Man redogjorde för skandalen med den påstådda kopplingen mellan mässlingsvaccin och autism, där ursprungsrapporten visade sig vara baserad på fusk. Men huvudnumret var fallet Suchitra Holgersson (dock utan namns nämnande) som anklagades för att ha fuskat under sin tid vid KI. Om denna affären har jag ingen närmare kunskap.

Det största problemet med reportaget i Vetenskapens värld var att man fick intrycket att den stora skadan i vetenskapen kommer från fusk. Men jag är övertygad om att fusk inte är det stora problemet. Det stora problemet är mer eller mindre slarviga undersökningar, där man inte bekymrar sig om att göra tillräckliga kontroller. Slarv som i huvudsak orsakas av hets och stress. Om sådant kombineras med metoder som inte är tillräckligt testade, därför att de helt enkelt är så nya, så kan resultaten bli helt fel.

Fortsätt läsa ”Vetenskapens värld: Forskningsfusk. Eller slarv?”