Vetenskapens värld: Forskningsfusk. Eller slarv?

Vetenskapens värld sände 4 feb 2013 ett reportage om forskningsfusk. Man redogjorde för skandalen med den påstådda kopplingen mellan mässlingsvaccin och autism, där ursprungsrapporten visade sig vara baserad på fusk. Men huvudnumret var fallet Suchitra Holgersson (dock utan namns nämnande) som anklagades för att ha fuskat under sin tid vid KI. Om denna affären har jag ingen närmare kunskap.

Det största problemet med reportaget i Vetenskapens värld var att man fick intrycket att den stora skadan i vetenskapen kommer från fusk. Men jag är övertygad om att fusk inte är det stora problemet. Det stora problemet är mer eller mindre slarviga undersökningar, där man inte bekymrar sig om att göra tillräckliga kontroller. Slarv som i huvudsak orsakas av hets och stress. Om sådant kombineras med metoder som inte är tillräckligt testade, därför att de helt enkelt är så nya, så kan resultaten bli helt fel.

Att forskningsfusk förekommer är uppenbart. Likaså att mekanismerna och institutionerna för att handskas med det är bristfälliga. Enbart det faktum att Centrala Etikprövningsnämnden i sin överprövning av ärendet Holgersson underlät att höra de tre personer som framförde anklagelserna inger betänkligheter. I TV-programmet säger Johan Munck, dåvarande ordförande för nämnden, att man redan visste vad de personerna tyckte. Det är oroväckande om en hög jurist anser att det relevanta är de anklagandes tyckande. Vore inte deras konkreta uppgifter om sakförhållandena mer intressanta? Här finns ett systemfel enligt min mening.

Men hur stort är problemet med forskningsfusk? I TV-programmet framstod det som att fusk var ett kvalitativt lika stort problem som doping i elitidrott. Det framkom en del missuppfattningar om hur naturvetenskaplig forskning går till. Bland annat tycktes Madeleine Leijonhufvud (professor i straffrätt) tro att man måste ha en forskares ursprungshandlingar för att kunna kontrollera sanningen. Visst är fullständiga labböcker ett rimligt krav. Men det är inte den springande punkten.

Kontrollen i naturvetenskap sker i huvudsak genom att experiment återupprepas i andra labb. Om ett viktigt forskningsresultat presenteras, så kommer andra forskare, konkurrenter, att kontrollera ifall de kan återupprepa resultatet. Inte minst för att se att man själv har den rätta tekniken och handlaget. Om man inte kan det, och det visar sig att många andra inte heller kan det, så sprids så småningom insikten att det var något fel med den ursprungliga rapporten. Den sjunker undan som ännu ett i raden av icke upprepbara resultat. Huruvida det var fusk, slarv eller misstag, det är faktiskt ointressant för vetenskapen.

Problemet med slarv i kombination med dåligt testade metoder har jag själv sett i det forskningsfält jag arbetade i slutet av 80-talet och början av 90-talet: Proteiners strukturer i tre dimensioner. Då var kristallografi och protein-NMR heta metoder, där det hände mycket, och där resultaten ofta var mycket uppmärksammade. Flera stora skandaler briserade dessa år.

Ett exempel gällde proteinet ETS1 som binder DNA, där den första rapporten Werner et al 1995 visade sig vara grundligt felaktig. I detta fall, liksom i flera andra vid denna tid, uppdagades felaktigheterna genom att andra forskargrupper antingen arbetade på samma eller snarlika problem. Dessa grupper upptäckte skillnader som inte kunde bero på annat än direkta fel.

I dessa fall visade det sig att fusk inte var orsaken. Det var slarv och brister i metoderna som var problemet.

Jag kände den seniore forskaren i detta exemplet, Marius Clore. Jag arbetade som gäst hos honom under 1988 på ett projekt som blev centralt för min doktorsavhandling. Det skar sig ordentligt mellan oss, därför att jag kom att anse att han arbetade alldeles för snabbt och slarvigt med vårt projekt.

Clore var briljant, men han lutade sig aldrig tillbaka för att tänka: Är detta rätt? Han bara ångade på. Och han blev djupt upprörd över att jag ville dubbelkontrollera våra resultat noggrant. Så han hotade vid ett tillfälle att se till att jag inte fick min doktorsavhandling om jag inte backade.

Nå, min handledare i Sverige såg till att Clore lugnade ner sig, och de fel som jag uppdagade visade sig var marginella. Så allt gick bra, och vårt arbete publicerades i Kraulis et al 1989. Men det förvånade mig inte ett dugg när sedan, flera år senare, Clores grupp visade sig ha gjort ett gruvligt misstag vad gällde ETS1. Artikeln som publicerats i en riktig prestigetidskrift tvingades man dra tillbaka.

Attityden i Marius Clores labb var som en tidsinställd bomb. Slarv och hets kombinerat med att metoderna man använde låg i absoluta framkanten, det var en katastrof som väntade på att hända. Men fusk var det inte.

Vad är kontentan? Oanmälda kontroller av pågående forskning, vilket framfördes som en möjlig åtgärd i TV-programmet, kan kanske hitta fall av direkt fusk. Men skulle det råda bot på slarv? Knappast. Om forskningen ligger i framkanten kanske det helt enkelt inte finns rutinmässiga metoder att kontrollera resultaten. Kanske är man tvungen att lita på forskningens utveckling för att se vad som i slutändan håller måttet.

2 reaktioner på ”Vetenskapens värld: Forskningsfusk. Eller slarv?

  1. Pingback: Fel, fel, fel! The Economist om läget i forskningen | Civilisation

  2. Pingback: Nej, Macchiarini är ingen Mengele. Det är värre än så – Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s