Grundkurs i ateism, del 5: Autism?

Knappt har jag skrivit det förra avsnittet i denna serie (del 4: Påven), förrän jag råkar få syn på en fascinerande artikel på Newsmill med rubriken ”Finns det ett samband mellan ateism och autism?” skriven 15 feb 2013 av Lotta Knutsson Bråkenhielm, doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala Universitet.

Hon utgår från den kognitionsvetenskapliga forskningens resultat att människan inte föds som ett oskrivet blad (tabula rasa), utan att det finns mänskliga egenskaper som är medfödda, alltså genetiskt betingade. Jag råkar just ha läst The Blank Slate av Steven Pinker, och kan därmed intyga att det är en korrekt beskrivning av vetenskapens nuvarande ståndpunkt. Kan det vara så att människans religiositet har en genetisk bas?

Knutsson Bråkenhielm berättar om en episod där hon hör ett brak i ett angränsande rum, och snabbt gissar att någon antingen brutit sig in, eller kastat en sten genom rutan. Det visar sig att en tavelkrok givit med sig. Detta illustrerar människans tendens att detektera en personlig aktör bakom skeenden, hellre än att automatiskt gissa på opersonliga krafters spel:

En sådan överkänslighet kan ha selekterats fram av evolutionen: bättre att missta en prasslande buske för en fiende än tvärtom. […] Vi har lätt att identifiera och ana närvaron av levande varelser som vill någonting och som kan påverka oss, vare sig dessa varelser finns eller inte. Vi urskiljer ansikten och andra människoliknande drag i naturen, och vi har en tendens att läsa in syften och avsikter även i slumpartade händelser.

När människan betraktar sin omvärld, där åska, jordbävningar och katastrofer sker, så är det naturligt att tänka sig att kraftfulla individers aktiviteter ligger bakom, alltså gudar.

Hur är det då med de människor som har svårt med ansikten, och att tolka andra människors avsikter? Som alltså inte riktigt tänker i samma personfixerade banor? Som till exempel personer med autism eller Aspergers syndrom. Det finns forskningresultat som visar på en korrelation mellan autism och ateism. Bland autister är det en större andel som är ateister än bland befolkningen i stort.

Knutsson Bråkenhielm refererar till psykologen Catherine L. Caldwell-Harris som granskat vad forskningen säger om

[…] vilka personlighetsdrag som är ofta förekommande hos personer som intar en ateistisk uppfattning. Hon urskiljer bland annat två drag. Ateister/icke troende är för det första mindre sociala, mer individualistiska och mindre konformistiska. För det andra föredrar de rationella resonemang och logik framför intuition och är skeptiska mot auktoriteter. Ateism är därför förhållandevis utbrett bland högutbildade och intellektuellt framstående personer.

(Som ateist älskar jag det sistnämnda påståendet!)

Detta kan tyckas provocerande. Är ateister känslomässigt handikappade? Är religiositet ”naturligt” och ateism ”onaturligt”? Bör därför ateister knipa käft, och söka medicinsk hjälp?

Knutsson Bråkenhielm aktar sig noga för att dra några sådana slutsatser, vilket hon självklart gör helt rätt i. Hon slutar med ett i mina ögon otydligt resonemang om att de två grupperna måste förstå varann.

I den här frågan är det alldeles nödvändigt att akta sig för två intellektuella fällor:

  1. Det naturalistiska felslutet, som innebär att det som är naturligt också ses som etiskt gott, respektive att det som är icke-naturligt (avvikande, konstgjort, etc) är ont. Även om det är många som idag inser att detta etiska resonemang är felaktigt, så ligger det ändå där och lurar i bakgrunden. Huruvida religiositet är evolutionärt betingad eller inte har inget att göra med ifall den är etiskt god.
  2. Slutsatsen att ifall det finns en evolutionärt frambringad tendens till religiositet, så betyder det att religion är sant. Om man formulerar det så drastiskt blir det nog tydligt att det ena inte alls ger det andra. En utsagas sanning bestäms inte av huruvida evolutionen har gjort oss mer benägna att tro på utsagan eller inte.

Låt mig avsluta med ett provokativt påstående: Det är lika beklagligt att evolutionen har präglat i människans gener en tendens till religiositet, som att evolutionen har byggt in en tendens till våld.

Som Steven Pinker beskriver i The Blank Slate så finns det mycket stark evidens för att våldet är inbyggt i människans natur. Det är ju ganska uppenbart vilken den evolutionära mekanismen för detta är.

Men som samme Steven Pinker beskriver i sin bok The Better Angels of Our Nature, så har det mellanmänskliga våldet i historien gått från att vara den helt dominerande dödsorsaken under förhistorisk tid, till att minska successivt fram till idag, om än med förfärliga men ändå tillfälliga bakslag. Pinkers hypotes är att vår civilisation på olika sätt motarbetar och trycker ner våra våldstendenser, och att den har gjort det bättre och bättre under historiens gång.

Man skulle kunna dra en parallell mellan våldstendenser och religiositet. Det som fungerade evolutionärt bra i ett tillstånd av icke-civilisation, kan visa sig vara inkorrekt och fel, och dessutom onödigt eller direkt skadligt om vi vill leva i ett civiliserat samhälle.

Kanske ska vi se på vår religiositet som på våra våldstendenser: Som något som civilisationen sakta men säkert bör nöta ner, för att i tidernas fullbordan helst avskaffa?

Steven Pinker: The Blank Slate: The modern denial of human nature. Penguin Books, 2002, ISBN 978-0-140-27605-3

Steven Pinker: The Better Angels of Our Nature: The decline of violence in history and its causes. Allen Lane (Penguin Books), 2011, ISBN 978-1-846-14093-8

En reaktion på ”Grundkurs i ateism, del 5: Autism?

  1. Pingback: SVT Vetenskapens värld: Människans första krig | Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s