Katrine Kielos: Hopplösheten är en man

Katrine Kielos är en framträdande ung intellektuell i den svenska debatten. Tyvärr säger hennes argumentation en del om dagens debattklimat.

Kielos har varit ledarskribent på Aftonbladet, och är numera krönikör där. Hon fick nyligen Dagens Nyheters pris ”Lagercrantzen” (som skall belöna ”en kritiker med intellektuell bredd och stilistisk spets”), främst för sin bok ”Det enda könet”.

Den boken, som jag just har läst, är bland annat en kritik av den ekonomiska vetenskapens människosyn, den som på engelska brukar kallas ”economic man”. Begreppet har sin födelse i den kritik som riktades på 1800-talet mot de nationalekonomiska teorier som bland annat John Stuart Mill formulerade:

[Political economy] does not treat the whole of man’s nature as modified by the social state, nor of the whole conduct of man in society. It is concerned with him solely as a being who desires to possess wealth, and who is capable of judging the comparative efficacy of means for obtaining that end.

Kielos, och många andra med henne, anser att den ursprungliga begränsningen av ”political economy” (det vi i dag kallar nationalekonomi) till just ekonomi (som Mill gav uttryck för) numera helt har utraderats av dagens neoklassiska ekonomiska teorier och deras apostlar. Idag sägs nationalekonomin helt bestämma vårt tänkande. Kielos kritiserar särskilt hårt Gary Becker. Dennes analyser av till exempel familjen och andra interaktioner mellan människor i ekonomiska termer, vilka gav Becker Nobelpriset i ekonomi 1992, ses av Kielos som en slags intellektuellt imperialistisk teori som invaderat områden den inte har att göra med.

Begreppet ”economic man” väljer Kielos att, helt medvetet, felöversätta till ”den ekonomiska mannen” (det borde vara: ”den ekonomiska människan”). Tvetydigheten i det engelska språket där ”man” kan betyda antingen människa i största allmänhet, eller man (till skillnad från kvinna), drar Kielos maximal nytta av för att spika fast en av de centrala teserna i boken: Den rationella, ekonomistiska människan är en manlig könskonstruktion, där hårda värden som vinstbegär, konkurrens och egoism står i fokus. Alla mjuka värden, alltså kvinnliga, har förvisats ut i periferin.

Hon fullföljer denna genusteori i en artikel i 23 april 2013 Dagens Nyheter om klimatfrågan som har den adekvata rubriken ”Klimatförändringen är en man”. Man kan, utan att förenkla särskilt mycket, beskriva Kielos tes så att allt som är dåligt, hårt och hemskt är manligt, medan allt som är bra, mjukt och gott är kvinnligt. Och att i vår kultur råder total dominans för det manliga. Det kan inte förvåna någon att klimathotet därför är av manligt kön i Kielos tankevärld.

I det textstycke ni just läst använde jag mig av sarkasm. Jag hoppas ni uppskattade det. Det måste man nämligen om man ska läsa Kielos. Framförallt den första hälften av boken ”Det enda könet” är nämligen en orkan av sarkasmer. Syrligheterna står som spön i backen när den ekonomiska mannens egenskaper och konsekvenser beskrivs. Att döma av de citat ur tidningarnas recensionerna som återges på bokens omslag så uppskattas tydligen detta. Uttryck som ”sprudlande energi”, ”slagfärdig”, ”tankeväckande” används. Det kanske är en del av tidsandan som jag inte befinner i samklang med, men jag finner alla dessa sarkasmer som mycket problematiska för en intellektuell diskussion. Och, ja, jag erkänner, jag tycker helt enkelt att dom är gymnasiala.

Problemet med sarkasm är bland annat att det är ett mycket trubbigt vapen. Om strategin är att sänka motståndaren genom att förlöjliga hans idéer (jo, det är alltid en man) med mesta möjliga ironi, så riskerar man att indirekt slänga skit på sådana idéer som man egentligen är anhängare av. Kielos avsky mot den rationella ekonomiska mannen är så kompakt att man kan få intrycket att hon hatar rationalitet som sådant. Ingenstans, såvitt jag ser, resonerar hon explicit om detta. Nu tror jag inte Kielos är antirationalist, men frågan är var man hittar något som stödjer denna förmodan bland alla hennes syrligheter.

Ett annat problem är att sarkasmen som argumentationsmetod är intellektuellt feg. Genom att förlöjliga motståndarens resonemang så slinker Kielos undan att formulera några alternativ. Hon undviker mycket noga att resonera på allvar kring alternativ till den ekonomiska mannen. Allt vi får är några halvkvädna, vackert formulerade, högtflygande moraliteter. Men några verkliga alternativ, vare sig för tänkandet, eller för den politiska handlingen, diskuteras inte på ett seriöst sätt av Kielos i denna bok.

Ytterligare ett annat problem med sarkasmen som metod är att det är svårt att argumentera kring olika aspekter av en tänkares resonemang om man börjar med att ironisera hejdlöst över denne. Till exempel så tycker Kielos tydligen illa om spelteori, den vetenskap som granskar modeller för samspel och konkurrens mellan olika parter under vissa, specifika omständigheter. Hennes beskrivning av spelteorins upphovsman John von Neumann mynnar ut i att ”tanken att krig och konflikter är rena rationella överväganden lever kvar än idag.”

Det är trist att Kielos vränger till diskussionen på detta viset, när spelteorin har en hel del viktigt att säga även den progressivt inriktade. Om man till exempel vill ha ett välfärdssystem som är hållbart, så måste man faktiskt fundera över hur man ska motarbeta fusk och parasitism. Då är spelteori ett användbart verktyg bland flera. Avfärdar man spelteori som ett manligt påfund, då avhänder man sig ett verktyg för reformer. Så är det ganska ofta med Kielos syrligheter: de bevisar för mycket. Utan att hon själv förmodligen vill det, så undergräver hennes implicita avståndstaganden även en progressiv reformpolitik.

Min slutsats är att ifall man vill se ett representativt exempel på hur den i vid mening antikapitalistiska intellektuella vänstern resonerar, så finns det anledning att läsa Kielos bok. Om man snarare är intresserad av resonemang om hur vi ska analysera samhället och dess problem, i syfte att formulera en progressiv politik, då är boken slöseri med tid.

Och det är till slut det som gör mig bedrövad. Det helt dominerande intrycket av Kielos bok, liksom av artikeln om klimatförändringen, är ju att allt är hopplöst. Vi sitter ohjälpligt fast i det manliga tänkandet. Den ekonomiska mannen sägs helt ha ockuperat samhällsdebatten. Finns det någon väg ut? Om Kielos tror det, så har hon synbarligen sparat de tankarna till en annan bok. Tills dess får vi väl leva i den manliga hopplösheten…

Katrine Kielos: Det enda könet. Albert Bonniers förlag 2012, ISBN 978-91-7503-172-9

2 reaktioner på ”Katrine Kielos: Hopplösheten är en man

  1. Pingback: Göran Greider: Den solidariska genen | Civilisation

  2. Pingback: Världens kris – vänsterns lösningar: Oväntat intressant | Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s