Grundkurs i ateism, del 8: Abraham, Kierkegaard och DN:s Birgersson

Susanna Birgersson, ledarskribent på Dagens Nyheter, skriver om Søren Kierkegaard 8 maj 2013, apropå dennes 200-årsdag nyligen.

Kierkegaard är en av de filosofer som tycks vara resolut apolitiska, alltså helt ointresserade av, och för, samhällelig praktik. Mig veterligen har ingen politiker använt Kierkegaard som argument för något. Ej heller har hans tankar använts som ursäkt av någon diktator. Sympatiskt, kan man tycka. Men riktigt så enkelt är det inte.

Den berömde liberale idéhistorikern Isaiah Berlin hävdar i essän ”The Counter-Enlightenment” (tillgänglig i boken ”Against the Current”) att Kierkegaard var den mest briljante och djupsinnige lärjungen till den radikalt upplysnings-kritiske Johann Georg Hamann. Berlin beskriver Hamann som en fanatisk motståndare till rationalism och vetenskap, och som en viktig, om än idag bortglömd, inspiratör till det som blev, och fortfarande är, en lång tradition av reaktion mot Upplysningen.

Med detta i minnet är det intressant att läsa vad Birgersson skriver:

Han [Kierkegaard] hade förfasats över ”dussinmänniskorna” som osjälvständigt tycker, tänker och lever som alla andra, utan tillgång till vare sig passion eller dygder eller mod. Å det skarpaste skulle Kierkegaard ha kritiserat hur talet om tolerans och mångfald dolde en avsaknad av verklig förståelse av andra än den egna livsåskådningen.

Birgersson låter Kierkegaard var språkrör, men man kan fundera över om det inte är Birgerssons egna tankar som vi får ta del av. Förakt mot ”dussinmänniskor”, den ”skarpaste” kritik mot ”tal om tolerans och mångfald” som varande ett kamouflage för ”avsaknad av verklig förståelse”. Har vi inte hört denna litania förut?

Jag blir litet beklämd av att läsa den här sortens ytliga djupsinnigheter på en ledarsida som säger sig ”verka för en humanistisk upplysningstradition”. Birgerssons upprepning av de tröttaste argumenten mot upplysningsidealen är anmärkningsvärda i sin naivitet.

Det hela blir inte bättre av att en av de mest förfärliga historierna i Gamla Testamentet tas som utgångspunkt av Birgersson (i Kierkegaards spår) för de djupa tankar som jag förmodar att vi ”dussinmänniskor” borde tänka.

Låt oss gå till källan. I Första Moseboken, kapitel 22, står det:

…satte Gud Abraham på prov. ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och offra honom som ett brännoffer”.

Abraham, synbarligen utan protester, drar iväg med Isak för att offra till Gud. Isak undrar något yrvaket varför de inte har något offerfår med sig. Abrahams svar är en imponerande slingerbult: ”Gud utser åt sig det får som skall offras”.

Allt går som smort, och Abraham ”tog kniven för att slakta sin son”. (Ja, så står det. Läs det igen!). Men då avslöjar Gud sitt trick:

Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.

Birgerssons kommentar är att Gud ”inskärper därmed på ett pedagogiskt sätt att barnoffer är en styggelse”. Tja, så brukar det låta i den judiskt-kristna apologetiken. Så står det nu dock inte i Bibeln. I kapitel 22 säger Gud inget om att barnoffer är en dum idé. Den slutsatsen tvingas man dra själv.

Det säger något om vår civilisations utveckling att vi numera finner dessa gudsord helt enkelt oanständiga i sin brutalitet och cynism. När Birgersson vojar sig över hur ”samtidsanpassad och psykologiserande” religiös förkunnelse av idag är, så får vi hoppas att hon inte inser att det är civilisationens och humanismens mödosamma framsteg under flera tusen år som hon ironiserar över. Birgersson skriver att:

[Kierkegaard] menar att berättelsen illustrerar att tro är väsensskilt från allt vad rim och reson och moral heter. Och tron kan varken förstås eller utövas på ett rationellt sätt.

Tro som väsensskilt från ”rim och reson” och ”moral”. Ja, det är väl just det som är problemet.

Notera även detta: Tron ”utövas”. Där blottades något! Hade det handlat om en handling som bara berör en person, Abraham, så hade man kanske till nöds kunnat fördra det hela. Men det finns en person till i denna berättelse: Isak. I Kierkegaards existentiella resonemang är Isak en del av rekvisitan. Han är inget moraliskt subjekt. Han är ingen person.

Jag överlåter som en övning till läsaren att fundera över vad sådant tänkande kan leda till.

Isaiah Berlin: Against the Current. Essays in the History of Ideas. Henry Hardy (ed), Pimlico, 1979, ISBN 978-0-712-66690-9.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s