Humanioras kris: Slutet på postmodernismen?

Boken Till vilken nytta? är en antologi där ett 30-tal svenska humanister diskuterar humanioras ställning och framtid. Den är redigerad av Tomas Forser (professor litteraturvetenskap, Göteborgs universitet) och Thomas Karlsohn (docent idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet). Artiklarna är många och korta, vilket ger en mångfald av infallsvinklar, ofta med bra fokus. Man använder ordet ”möjlighet” i underrubriken, men de flesta författarna skriver i själva verket ordet ”kris”.

Det samlade intrycket är märkligt schizofrent: Samtidigt som man är övertygade om humanioras primat vad gäller kunskap om människan, så betraktar man humaniora som dödligt hotat. Humaniora sägs ha svaren på många av de stora samtida frågorna genom sina studier av människans villkor. Det är tydligt att man betraktar humaniora som människans krona. Därför betraktar man hotet mot humaniora som ett hot mot människan som sådan. Och man är oerhört bedrövad, för att inte säga helt oförstående, inför att så få ser detta hot.

Artiklarna i boken är, med några undantag, mycket defensivt hållna. Man värnar ämnet och varandra på ett mycket kollegialt sätt. De motsättningar som finns mellan olika tankeriktningar diskuteras explicit i endast ett fåtal av artiklarna, och då oftast på ett räddhågset, förstulet sätt. Man samlas till försvar mot den yttre fienden, och då vill ingen lufta ”intern” kritik.

Det kanske är förståeligt, men är det ändå inte litet märkligt att man undviker självkritiska resonemang? De flesta författarna ordar vitt och brett om att just förmågan till kritiskt tänkande och självreflektion är en hörnsten inom humaniora. Ursäkta, men det märks inte mycket av det i denna bok.

De flesta författarna betraktar kravet på nytta som kommer från statsmakten och näringslivet som det stora hotet. Man argumenterar för att det måste finnas plats för icke-nyttiga aktiviteter i samhället i allmänhet, och mer specifikt i universitetsvärlden. Men här uppstår ett mysterium: Författarna anser det närmast självklart att humaniora är, om inte den enda, så i alla fall den viktigaste arenan för att diskutera de stora frågorna om människans tillvaro. Om det är sant så borde ju rimligen humaniora ses som alldeles oerhört nyttig? Vad vore mer användbart än bra svar på stora frågor?

Den förklaring som författarna tillgriper är att statsmaktens nyttighetskrav är formulerade i rent ekonomiska termer, vilket sägs utesluta den sortens stora frågor som humaniora handlar om. Jag tror det är en undanflykt. Förklaringen är snarare att de flesta utanför humaniora har gett upp hoppet om att den har någon relevans för de viktiga debatterna. Det är relevansen som saknas, inte nyttigheten. Detta är en insikt som det finns spår av i flera av inläggen i boken, men de flesta författarna håller denna mycket jobbiga tanke ifrån sig.

De flesta författarna tycks betrakta den dominerande trenden inom akademisk humaniora under de senaste årtiondena, som man kan sammanfatta med ordet postmodernism, som okontroversiell och självklar. Och jag tror det är här som vi har roten till problemet.

Postmodernism är ett notoriskt vagt begrepp, men det handlar om en kritisk inställning mot ”de stora systemen”, mot anspråk på sanning och universella förklaringsmodeller. Den postmoderna attityden har starka drag av relativism, och man tar per automatik ställning mot det man betraktar som ”makten”. Man talar om ”diskurser”, alltså samtal som är inneslutna i sig själva, en slags pratbubblor, som försiggår utan egentliga möjligheter till kommunikation sinsemellan.

För den som tror att postmodernismen bara har akademisk betydelse, så kan man påpeka att den upprörda debatt om strukturell rasism som har rasat den senaste tiden (se bl.a. mitt inlägg 4 april 2013 apropå Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic) har starka inslag av argument och attityder med postmodernt ursprung. Eller läs Sanna Raymans analys av en debatt om journalistik (se Svenska Dagbladet 19 maj 2013). Så det är tydligt att synbarligen esoteriska debatter inom humaniora kan få stora, indirekta återverkningar inom samhälle och politik.

Cecilia Sjöholm (professor i estetik, Södertörns högskola) antyder en viss insikt om att det finns problem med postmodernismen. Hon refererar en rejält infekterad debatt om Judith Butlers uttalanden (eller inte) om Israel/Palestina-frågan. Hon funderar kring ”den kritiska diskursens tillkortakommanden”:

Men orden tas inte emot. Vi står vid samtalets, idéernas absoluta sammanbrott. Den som skulle ta emot vill inte lyssna, kommer aldrig att lyssna. Istället förvrids orden och kastas tillbaka, blir förvrängda.

Sjöholm kommer fram till att detta kan vara

[…] ett uttryck för just exakt det som den kritiska apparaten egentligen förmår. Den bygger inte upp. Den skapar sammanbrott, missförstånd, till och med hat, grus i maskineriet.

Men tyvärr orkar inte Sjöholm fullfölja denna insikt. Hon sätter istället sin tillit till genusteori och postkolonial teori. Hon ramlar tillbaka i de högstämda, och i grunden förljugna, formuleringarna:

Det är just i brotten, i kommunikationens kollaps, i vreden och avståndstagandet som något viktigt uppenbarar sig. Humanister är inte, och har aldrig varit, irrelevanta. De kommer aldrig att bli det heller.

Om Sjöholm nöjer sig med detta, då är det inte så konstigt att det går utför med humaniora.

Stefan Jonsson (professor i etnicitet, Linköpings universitet) formulerar närmast övertydligt den speciella självgodhet som humaniora tycks lida av. Han ser sig själv som en del i en heroisk motståndsrörelse: ”kamrater, är vi kapabla att bjuda motstånd?”. Han skriver (Jonssons kursivering):

Huruvida humaniora i vår del av världen har en framtid hänger enligt detta synsätt på om dessa ämnen slutgiltigt kan förvandla sig till den västerländska kulturens kritiska självreflexion.

Jonsson menar verkligen ”slutgiltigt”: Traditionen från ”Marx, Nietzsche och Freud till poststrukturalism och postkolonialism” skall fullföljas. Loppet skall köras hela vägen in i kaklet.

Hans Ruin (professor i filosofi, Södertörns högskola) skriver i sin artikel:

I teoretiskt hänseende utgör den kritiska teorin, […] den postkoloniala kritiken, […] allt det som missvisande ibland sorteras under rubriken ”postmodernism”, viktiga och avgörande händelser i den vetenskapliga begreppsbildningen som det idag handlar om att förvalta väl.

Det är betecknande att både Ruin och Jonsson i någon mening anser att saken är klar, att det bara handlar om att knyta ihop säcken, för att sedan luta sig tillbaka.

Detta väcker visst hopp: Om man ser tillbaka på idéhistorien, så kan denna inställning förebåda att traditionen ifråga i själva verket är på väg att braka ihop. Det är ett tecken på övermognad. När det ser ut som att programmet, linjen, är på väg att fullbordas, så är den i själva verket vid vägs ände. Alldeles i början av 1900-talet ansåg många fysiker att allt var i princip klart inom fysiken. Ett välkänt citat som ofta hänförs till Lord Kelvin lyder:

There is nothing new to be discovered in physics now. All that remains is more and more precise measurement.

Det uttalandet sköts grundligt i sank av Einsteins relativitetsteorier och av kvantmekaniken några år senare. Ett annat exempel skulle kunna vara den neoklassiska ekonomiska teorin som in på 2000-talet betraktades som mer eller mindre fulländad, tills Lehman Brothers 2008 ställde idén om marknadens perfektion i skamvrån.

Det vore förmätet att spå om vilka idéströmningar som växer sig starka framöver. Men flera av inläggen i denna bok visar, som jag ser det, på sprickorna i den postmoderna muren. Explicit kritik mot postmodernismen framförs av bland annat Kay Glans (redaktör tidskriften Respons) och Arne Jarrick (professor i historia, Stockholm universitet). Man kan spåra mer inlindad kritik även i flera andra bidrag till denna bok.

Man önskar sig att någon humanist eller debattredaktör skulle ta sig an denna konflikt och få upp den i ljuset. Kanske tror många inom humaniora att en sådan strid skulle vara farlig för ämnet. Jag tror att det är exakt tvärtom. En rejäl utvädring av postmodernismen skulle kunna vara en nystart för en humaniora med relevans.

Den mest intressanta, i betydelsen framåtsyftande, artikeln är skriven av Sverker Sörlin (professor i miljöhistoria, KTH): ”Miljöns humaniora”. Han resonerar kring humanioras roll och möjlighet att bidra till att analysera miljöfrågorna. Han nämner begreppet ”antropocen”, som beskriver att den globala miljön numera är så påverkad av människans aktiviteter att vi måste tänka i termer av en ny geologisk tidsålder. Detta är en inspirerande artikel: Inte i den glättiga meningen, utan för att den visar på möjliga vägar för intellektuell analys, och därmed i förlängningen på förslag till samhällelig aktivitet.

Till slut ett par ord om humaniora och samhället. Flera av inläggen i boken talar om humanioras betydelse för demokratin. Det tillhör standardfraserna. Jag vill inte vara ofin, men det är dags att påpeka att just denna postmoderne kejsare är naken. Det finns alltför många exempel på att humaniora har frambringat tänkare vars resonemang visat sig vara helt kongruenta med reaktionära och antidemokratiska rörelser. Man kan nämna Michel Foucault, välkänd postmodernist, som bland annat skrev i beundrande ordalag om den iranska revolutionen 1975-1983, och såg den som ”en ny form av politisk spiritualitet”. Ett annat exempel är den inflytelserike filosofen Martin Heidegger, som gick med i nazistpartiet 1 maj 1933, och var medlem till krigsslutet. (Man kan notera att Hans Ruin har byggt sin karriär på Heideggers filosofi.)

Om man ska ta humanioras anspråk på relevans för samhället på allvar, så kan man nog begära åtminstone en förklaring till hur dessa exempel (och många andra därtill) går ihop med pratet om humanioras roll för demokratin. Visa litet exempel på den där mångomtalade självreflexionen! Hans Ruin skriver:

Mycket vore vunnet om man kunde börja se de humanistiska akademiska miljöerna som ett slags samhällets idélaboratorier.

Som kemist råkar jag veta att det man ägnar sig åt i laboratoriet i vissa fall kan vara ganska farligt, och att det krävs speciella säkerhetsåtgärder för att skydda omgivningen. Jag undrar om Ruin har funderat på om det finns ett likartat problem när det gäller produktionen av toxiska idéer?

Som anhängare av upplysning och vetenskap, så har jag inget emot en humaniora som tar sitt kritiska uppdrag på allvar. Tvärtom! En sådan humaniora är en helt oundgänglig del av den västerländska traditionen. Men en humaniora som plaskar vidare i det postmoderna träsket gör sig självt i bästa fall irrelevant, och i sämsta fall till en anti-civilisatorisk fara.

Tomas Forser och Thomas Karlsohn (red): Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter. Daidalos, 2013, ISBN 978-91-7173-403-7.

3 reaktioner på ”Humanioras kris: Slutet på postmodernismen?

  1. Pingback: Svante Nordin: Humaniora i Sverige | Civilisation

  2. Lumor

    Jag håller med dig i det mesta vad gäller denna bok – inte minst om bristen på äkta kritiskt tänkande och självreflektion. Dock tror jag inte att postmodernismen är det enda eller ens det största problemet. Vissa författare som inte refererar till den utan t ex endast till den gamla Bildungs-tanken är precis lika okritiska och självhögtidliga.

    Jag tror därför inte att problemet i första hand är den ena eller andra ”ismen” – utan snarare den ”intellektuella kultur” som dominerar inom större delen av humaniora (med analytisk filosofi som notabelt undantag – notera att ingen analytisk filosof är med i antologin. Jarricks och Nordins artiklar är också undantag från detta.) Man ger inte tillräckliga skäl för sina uppfattningar, är allmänt luddig, moraliserande, politiserande, etc. Dessa problem är kanske särskilt synliga bland postmodernistiskt lagda humanister men är dessvärre vanliga även bland andra humanister.

    Så jag tror inte postmodernismen är roten till problemet. Den är snarare ett symptom på det.

    1. Självklart är det svårt eller omöjligt att veta om postmodernismen är en orsak eller ett symptom. Det kan ju också vara både och: en självförstärkande trend. Men mycket i det postmoderna tänkandet ursäktar luddighet, moraliserande, etc. Därför tror jag kritik mot postmoderna resonemang är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för en mer relevant och intressant humaniora.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s