Husbykravallerna: Moralisera eller analysera?

När detta skrivs tycks kravallerna och bilbränderna i Husby och på andra ställen i Sverige ha avtagit. Det har sagts mycket om detta, men jag vill diskutera en särskild aspekt: Frågan om huruvida man ska moralisera över eller analysera kring det som hänt.

Moralisera, det gör man när man fokuserar på den moraliska dimensionen av de handlingar som de inblandade personerna utfört. Syftet är att reda ut vem som har skuld för det som hänt. Vem har handlat förkastligt, eller kanske på ett rättfärdigt sätt. Man vill kunna fördöma den eller de som man finner har begått moraliskt förkastliga handlingar.

Analys, det handlar om att resonera kring de förutsättningar och situationer som personerna befinner sig i, och hur deras handlande bestäms av det. Här är siktet inställt på förklaringsmodeller, i närmast vetenskaplig mening, som syftar till intellektuell förståelse. I förlängningen handlar det ofta om att finna möjliga åtgärder som skulle kunna förhindra ett återupprepande.

Den förenklade synen i debatten är att det är ”höger” och känslosamt att moralisera, och ”vänster” och intellektuellt att analysera. Om man granskar några av inläggen, så ser man att det inte är så enkelt.

Ett exempel på analys är artikeln av Nina Power i Dagens Nyheter 27 maj 2013, där det bland annat sägs att brittiska tidningars beskrivning av händelserna varit ”förvånansvärt sociologiska”:

Dessa upplopp är direkta följder av polistrakasserier, ungdoms­arbetslöshet, rasism och ekonomisk ojämlikhet. De utlöstes som så ofta av en dödsskjutning från polisens sida, och de arga svar som följde – brinnande bilar, skador på egendom, en attack mot en polisstation – är en rationell reaktion både på dråpet och på hela den socioekonomiska situationen.

Power ser positivt på den analyserande ansatsen. Hon ser moraliserandet, det fördömande av våldet som David Cameron i Storbritannien och Fredrik Reinfeldt i Sverige givit uttryck för, som i bästa fall närsynt, och i värsta fall som ett illvilligt sätt att blanda bort korten.

Men Power skriver också att det finns ”reaktionära berättelser”, alltså analyser som hon anser stödjer ett högerperspektiv:

… allt är familjernas fel! Brist på manliga förebilder! Brist på vilja att lära sig engelska… jag menar svenska!

Och hennes text har en moraliserande dimension när hon indirekt, men ändå tydligt, ger sitt stöd för kravaller som ett legitimt sätt att reagera och protestera mot orättvisor:

När en människa har blivit dödad av staten, vilken reaktion är tillräcklig för att uttrycka ilskan och smärtan? Kan politiker känna tillräcklig empati med människor som har utestängts från arbete, bostad och samhället i stort?

Och ändå är det ”våld” som skapar rubrikerna i medierna alltid våld mot egendom – aldrig det dagliga våldet mot människan, inte ens när våldet lett till att en människa har blivit dödad.

Så även från vänsterperspektivet finns det en stor dos av moraliserande, men då med omvända förtecken: Det är rätt att göra uppror! Och de analyser som högern sägs göra kritiseras för att de implicerar högerpolitik, och vrider fokus från det som vänstern anser vara relevant.

Hur ska en anhängare av progressiv politik se på detta? Med progressiv politik menar jag en rationellt utformad reformpolitik baserad på frihets- och jämlikhetsideal. Det kan te sig helt självklart att man ska anlägga det analyserande perspektivet, och att moralism i bästa fall är en distraktion. Men återigen, det är inte så enkelt.

Power gör den intressanta observationen att brittiska tidningar har ett annat förhållningssätt när kravallerna äger rum i Sverige än när de sker i London. Jag tror detta visar på något viktigt, men kanske inte på det sätt Power tänker sig det.

Resonemanget blir med nödvändighet annorlunda om man upplever sig själv som en aktör, en part, i det som händer. Om man tar rollen av en observatör, en utomstående betraktare, som själv inte är inblandad i det som pågår, så är den rena analysen en adekvat ansats. Om man däremot upplever sig vara på något sätt delaktig i händelserna så är det mycket svårt att undvika de moraliska aspekterna. Om man själv har del i det som händer, så ställs krav på det egna handlandet. Och ens eget handlande måste ställas i relation till hur andra handlar. Detta kräver moraliska resonemang. Därför haltar en ren analys, den blir ofärdig, om man själv har del i det som händer.

Man behöver inte bo i Husby, eller ha blivit direkt utsatt för händelserna, för att betrakta sig som part i det som händer. Det räcker med att man betraktar sig som på något sätt tillhörande samma grupper som de direkt inblandade personerna. Eller helt enkelt att man anser sig tillhöra samma samhälle.

Jens Liljestrand skriver i Expressen 26 maj 2013:

Men om det då är mitt Stockholm, vårt gemensamma Stockholm, som brinner om nätterna, varför då denna exotiserande iver att förklara, förstå, ursäkta?

Han ger uttryck för just detta, att trots att han aldrig varit i Husby, så är det ändå på hemmaplan det händer. Husby är Stockholm, är Sverige, är hemma. Och då är moraliserandet en nödvändig del av reaktionen:

Då är det krossade glaset […] utgångspunkten för hur jag borde känna mig när våra ungdomar i våra områden natt efter natt förstör det samhälle vi har gemensamt.

Det vill säga rasande.

Därför är moraliserandet, såväl vänster- som högervarianten, en viktig reaktion. Den visar att den som reagerar anser sig vara en del av samma samhälle. Att man känner delaktighet, medborgarskap.

Det viktiga och svåra är att inte låta moraliserandet kväva den analytiska ansatsen. Snarare är det så att den analytiska ansatsen måste innefatta den moraliserande. Om man bara resonerar i termer av att dessa ungdomar har det socialt svårt, är arbetslösa, har slagits ut av undermåliga skolor, och så vidare, så bör man notera att man betraktar ungdomarna som objekt. De blir en sorts sociologiska automater som reagerar på bestämda sätt när vissa stimuli föreligger. De är inte moraliska subjekt. De är inte hela individer, personer.

En analys måste erkänna att om man betraktar moraliska aktörer som amoraliska robotar, så påverkar det deras handlingar. Att bli betraktad som automat påverkar en människa. Därmed påverkas också situationen. Inte ens en rent intellektuell analys av ett skeende kan därför undvika att ta hänsyn till den moraliska innebörden av handlingarna. Så även den mest rationelle sociala ingenjör kommer inte undan att en viss politiks moraliska innehåll och uttryck är något som också måste ingå i analysen.

En orsak till kravallerna har sagts vara polisens trakasserier mot ungdomarna. Förmodligen är sanningen här mycket komplex. Men grunden för ilskan är inte nog så mycket att polisen ägnar sig åt spaning och tillslag, utan att polisens insatser upplevs som helt automatiska och icke-individuella, och att den sker på ett sätt som frånkänner ungdomarna status av subjekt, av moraliska aktörer. (Man kan notera att när det gäller polisers agerande, så tycks det moraliserande synsättet vara helt förhärskande. Ingen frågar om det finns rationella orsaker till att de agerar på vissa sätt…)

En aspekt som inte berörts mycket är frågan om vilka moraliska signaler som sänds ut om man efter kravaller och skadegörelse börjar skicka in allehanda resurser. Blir inte detta liktydigt med att man belönar våldsmakarna? Det är en fråga som man måste analysera noggrant. Kan sociala insatser av olika slag göras på ett sådant sätt att man inte får denna effekt? Det är inte cyniskt att ställa frågan. Det är nödvändigt.

I fallet med Husby ser det ut som att den frågan kan få ett ganska hårt men ofrånkomligt svar. Många ungdomar har anhållits av polisen, och de är nu i början av en lång och förmodligen ganska tuff tid av legala efterräkningar. Mordbrännarna kommer inte att se en skymt av sociala insatser, eftersom de då sitter i fängelse. Men även här finns en spänning mellan att straffa och att sätta in sociala åtgärder för att få de dömda in i samhället igen.

I media har det skymtat förbi reportage om Backa, en förort till Göteborg där kravaller blossade upp 2009. Tyvärr har jag inte kunnat återfinna dessa reportage för att länka till dom, men kontentan var att kommunen med olika projekt har lyckats vända trenden, och fått en framtidstro att spira i stadsdelen. Här finns ett behov av analys. Vad gjorde kommunen? Hur pass lyckosamt har det verkligen varit? Har man undvikit att belöna de som stod i spetsen för skadegörelsen?

Om den analysen görs rätt så kanske Husby, och därmed Sverige, kan gå en bättre framtid till mötes.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s