Vem får säga något i dagens debatt?

Det finns ett intressant gemensamt tema i flera av de upphetsade debatter som pågår just nu: Vem får egentligen säga något?

Det första exemplet är Moa Matthis som 30 sept 2013 skriver i Dagens Nyheter om det hon kallar ”missionärspositionen” (oj, så fyndigt!) i svensk rasismdebatt:
Fortsätt läsa ”Vem får säga något i dagens debatt?”

Cirkus Opera, del 2: Skönhetsrådet förnekar sig inte

Det dröjde inte många timmar innan min profetia slog in: Den konservativa klagolåten har dragit igång. Inte kan man bygga om Kungliga Operan inte! Och det är, inte helt oväntat, det så kallade Skönhetsrådet som stämmer upp till sång enligt Dagens Nyheter 12 september 2013:

– Jag tror att det tyvärr finns stora svårigheter. Jag tror inte det är möjligt att göra det man skulle önska. De tillkommande utrymmena är väldigt svåra att tillskapa inom den befintliga byggnaden. Mycket av den volymen upptas i dag av salonger, foajéer och annat, och de är ingenting man låter riva ut. Att huset är byggnadsminnesförklarat innebär begränsningar i vad man kan göra åtminstone i dessa publika delar – och man flyttar inte ostraffat på Operakällaren heller, understryker rådets sekreterare Martin Rörby.
[…]
– Inom Skönrådet tror vi på ny och framåtsiktande arkitektur. Ett nytt operahus hade kunnat bidra till en sådan, men att i stället så här klä på sig den gamla ytterrocken är på ett sätt synd, säger Martin Rörby.

Man flyttar inte Operakällaren ostraffat?! Där ser man. Undrar just vad det handlar om för straff, och vem som ska utdela det…

Kontentan är att ett operahus som är föråldrat, hatat av de som arbetar i det, skall bevaras som ett fossil för all framtid. Alla de operabesökare som tycker det behövs en rejäl uppfräschning har fel. Allt är perfekt! Inget kan ändras! Man får ändå beundra hur konsekvent Skönhetsrådet tänker: De är övertygade om att att stadens skönhet befrämjas av att man häller balsameringsvätska över alltihop.

Men det finns andra sätt att tänka. Som att en tillbyggnad i modern stil kan tillföra nya kvaliteter till Stockholm. Men det är en tanke som inte kan tänkas innanför Skönhetsrådets dammiga väggar.

Cirkus Opera: del 1

Kultur­minister Lena Adelsohn Liljeroth har, förhoppningsvis omedvetet, utfärdat en förbannelse mot Stockholm. Hon har meddelat att regeringen tänker satsa 2 miljarder kronor på en ombyggnad av Kungliga Operan i Stockholm, vilket Björn Wiman rapporterar om i Dagens Nyheter 11 september 2013.

Jag kanske är cynisk, men är det inte uppenbart vilken cirkus detta kommer att bli? Tänk er alla arkitekttävlingar vilkas samtliga förslag kommer att dömas ut med fraser som ”sticker ut för mycket”, ”passar inte in”, ”inte anpassat till omgivningarna”. Kvar blir det mest slätstrukna förslaget som tänkas kan, och som inte tillfredsställer någon utom stadsbyggnadsstofilerna. Om det ens blir något.

Men låt mig fantisera: En lösning där man gör en ordentlig påbyggnad som syns rejält. Som förmodligen innebär att Operakällaren får flytta. Med en framhävd kontrastverkan mellan det gamla och det nya kan vi få en underbar syntes som höjer hela området. Kanske en glittrande glaskropp som sträcker sig ut över vattnet utan att bryta vattenytan? Och om sedan en förlupen dynamitsalva samtidigt råkar spränga bort Strömbron, så skulle lyckan vara fullständig!

Men om man ska vara litet mer realist, så har vi just bevittnat del 1 i cirkus Opera…

Journalister som inte vet hut

Ibland fascineras man över att vissa journalister inte tycks veta hut. I ABC-Nytt 19:15 11 september 2013 (ännu inte på SVT Play när detta skrivs) hade man en direktsändning från Kungsträdgården där en manifestation till minne av Anna Lindh pågick. Mitt under Stefan Löfvens tal ställer sig reportern mitt i folkhavet och börjar prata högt in i mikrofonen, helt oberörd av att han stör alla de som står och lyssnar på Löfven. Helt obegripligt ohyfsat!

Som tur var blev han hyschad av folk runt om, och en man daskar till reportern med en tidning när han ändå framhärdar med att fortsätta babbla. Bra! Kanske denna pinsamhet kan få honom, och TV-folk i allmänhet, att inse att de inte har rätt att sabba för andra bara för att man ligger i direktsändning.

DN förminskar Anna Lindh

DN publicerar ett reportage av Niklas Orrenius om Anna Lindh 8 september 2013. Tyvärr visar det på en punkt hur man kan förminska bilden av en politiker. Ingenstans i reportaget nämns den enskilt största insatsen Lindh gjorde som miljöminister: Tillkomsten av en ny samlad miljölagstiftning i form av den nu gällande miljöbalken. Reportaget beskriver de förklenande omdömen Lindh fick som SSU:s ordförande när hon drev miljöfrågorna. Det talades om skogsmulleidéer. I det sammanhanget kunde det ha varit passande att redovisa det faktum att Lindh faktiskt hade förmågan att, när chansen gavs, göra något konkret av detta engagemang. Det var nämligen inte alls självklart.

Orrenius skriver en hel del om den sexism och förminskning som Anna Lindh fick känna av. Dessvärre kan utelämnandet av hennes insatser på miljöområdet betraktas som ytterligare en del av samma fenomen. En kvinna som jobbade på som minister och producerade en lag som är i kraft än idag. Hon gjorde det sedvanliga grovjobbet i inrikespolitiken. Om detta nämns inget.

Det hela förvärras av DN:s ledarskribent Johannes Åman: Han skriver att det i Tom Alandhs SVT-dokumentär om Anna Lindh ”framskymtar att hennes tidigare insatser var mindre imponerande”. Inte heller Åman nämner Lindhs insatser som miljöminister.

Varpå ledarskribenten lätt insinuant frågar: ”Var hon tillräckligt intresserad av inrikespolitikens alla nyanser av grått?”. Sexism, någon?

Stefan Jonssons bittra reträtt

Stefan Jonsson avslutar 2 september 2013 sommarens debatt i Dagens Nyheter (och andra tidningar) om hederskultur. Det är i viktiga avseenden frågan om en reträtt. Den ståndpunkt som vi vanligen ser Jonsson förfäkta är den postkoloniala kritiska kulturteorins: Olika kulturer är bara olika, man ska inte värdera. Det inte är något speciellt med liberala värderingar, förutom att de är redskap för förtryck. Så även om i princip alla kulturer är lika mycket värda, så är ändå den västerländska sämst.

Men i Jonssons artikel så ser vi hur han inte längre förmår hävda denna ståndpunkt. Han vidgår existensen av olika typer av socialt förtryck grundat i kulturella förhållanden. Han medger att västerländska samhällen har ”sina främsta drag”. Han värderar alltså olika aspekter av ett samhälle, och finner att även västerlandet har positiva drag.
Fortsätt läsa ”Stefan Jonssons bittra reträtt”