Filosofen, Wagner och nazismen

Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns Högskola, funderar i Dagens Nyheter 17 okt 2013 om Wagners opera Parsifal egentligen borde spelas, med tanke på dess idémässiga barlast. Åtminstone bör publiken, “de som tar på sig finkläderna”, ha pluggat på om dess innebörd. I Parsifal ställs man nämligen inför den “europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare”.

Jag tar för givet att Ruins analys av tematiken i Parsifal i huvudsak är korrekt. Men jag undrar vari skadan ligger om ett iscensättande av operan tilldelar det antisemitiska, det misogyna, en undanskymd roll, och söker en annan tolkning? Om den “maskering” som Ruin finner försåtlig i Christof Loys uppsättning istället snarare omskapar verket, renar det? Om symbolernas ursprungliga betydelse inte uppfattas av en naiv publik, har de likväl en inverkan på den medelst något slags undermedvetet känselorgan för ideologi?

Ruin reser frågan om man kan skilja verket från författaren. Går det att separera det goda i det ena från det onda i det andra? Han borde veta. Han har nyligen utkommit med boken “Frihet, ändlighet, historicitet”, en samling essäer om Martin Heidegger, en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. Heideggers tänkande har direkt eller indirekt influerat många av de så kallade postmoderna akademiker vars minsta gemensamma nämnare tycks vara kritiken mot upplysningstänkandet och den liberala demokratin, vilket Johan Lundbergs omdiskuterade bok “Ljusets fiender” handlar om.
Fortsätt läsa ”Filosofen, Wagner och nazismen”

Fel, fel, fel! The Economist om läget i forskningen

The Economist har en oerhört bra artikel 19 okt 2013 om en pågående kris i forskningen: Antalet fel i vetenskapliga publikationer är på tok för högt, och visar ingen tendens att minska. Tvärtom, olika mekanismer verkar idag åt fel håll. Nya idéer och åtgärder måste till för att vända trenden.

Jag har tidigare skrivit om problem i forskningen, och jag förde fram tanken att slarv var ett förmodligen viktigare problem än fusk. Artikeln i The Economist skriver visserligen inte just så, men deras resonemang vidimerar min slutsats.

Jag tänker inte referera The Economists artikel i detalj. Varje person som är det minsta intresserad av vetenskap bör läsa den! Jag har svårt att hitta något i den som jag tror The Economist har fått om bakfoten.

Artikeln avslutas med några ord från Bruce Alberts, välkänd biokemist (bl.a. författare till en av standardhandböckerna i fältet):

[Scientists themselves] need to develop a value system where simply moving on from one’s mistakes without publicly acknowledging them severely damages, rather than protects, a scientific reputation.

Fortsätt läsa ”Fel, fel, fel! The Economist om läget i forskningen”

Svante Nordin: Humaniora i Sverige

Svante Nordin beskrivs som ”professorn som har gått från intellektuell marxist till skribent för nykonservatismens flaggskepp” i en artikel i Lundagård 27 maj 2010. Artikeln utgår bland annat från den bok, Humaniora i Sverige, som Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds Universitet, utgav 2008.

När jag nu läst denna bok förstår jag varför jag förbisåg hans bidrag till den antologi om humanioras ställning i Sverige, Till vilken nytta? (2013), som jag skrev om för en tid sedan. Det bidraget var påfallande uddlöst, förmodligen därför att uppdraget var att diskutera ”nytta”. Tvärtemot grundtonen i den antologin, så ser Nordin inte humanioras kris i Sverige främst som en fråga om utarmning från statens sida. För honom handlar det istället om ett forskarsamhälle som inte upprätthåller den intellektuella nivån.
Fortsätt läsa ”Svante Nordin: Humaniora i Sverige”

Staden – tätare och grönare

Rasmus Jonlund, FP-politiker som kandiderar till bl.a. kommunfullmäktige i Stockholm, bloggar om stadsbyggnadspolitik. Hans inlägg 18 okt 2013 ”Staden – tätare och grönare” är förvånansvärt framåtsyftande för att komma från Folkpartiet, vilket självklart är trevligt. Värt att läsa.

Trist bara att han inte kan hålla sig från att utdela en slentrian-känga:

Vissa politiker (men, vad det verkar, få arkitekter eller medborgare) ropar ibland efter höga hus för deras egen skull. Det värdet har jag svårt att se.

Nej, att vilja ha en skyskrapa för sin egen skull verkar ju inte vettigt. Men vad det handlar om är högre höjd på det som byggs för att kunna få fler bostäder på samma markyta. Ska det vara så svårt att förstå?

Och det där med få medborgare? Man kan titta på bland annat denna opinionsmätning (16 sep 2013) om skyskrapor gjord av Opinion Stockholm. Rubriken är ”Splittrad opinion till skyskrapor”, men i artikeln sägs följande:

En majoritet av de som är yngre än 45 år är för medan de som är äldre är emot skyskrapor.

Dessvärre redovisas inte undersökningens detaljer, som till exempel exakt vilka frågor som ställts, så det är litet svårt att bedöma. Men det tycks ändå bekräfta en viktig observation: Bostadspolitiken lider svårt av ett tydligt insider/outsider-problem, alltså att de som har sitt på det torra med bostad är mot alla förändringar, medan de som inte är etablerade på bostadsmarknaden skriker efter förändringar.

Så Folkpartiet kanske ska tänka till litet. Vilken sida vill man vara på: Insiders eller outsiders?

Skönlitteratur och empati: Så föds en vandringsmyt

I Björn Wimans krönika i Dagens Nyheter 13 okt 2013 ser vi i realtid hur en vandringsmyt föds:

I förra veckan presenterade den ansedda tidskriften Science nya forskningsrön om hur läsning av ”god litteratur” ökar människans empati.

Jag har redan kommenterat själva Science-artikeln av Kidd och Castano. Att först Maria Schottenius och sedan Björn Wiman jublar är inte så konstigt. En litteraturkritiker vill självklart att skönlitteratur skall vara nyttig på något sätt.

Men notera följande:
Fortsätt läsa ”Skönlitteratur och empati: Så föds en vandringsmyt”

En ung filosof tänker (inte)

Niklas Orrenius (@niklasorrenius) twittrade om en intervju av en ung lundafilosof, Johan Brännmark, i Sydsvenskan 8 okt 2013. Som tänker om det svåra att få kollektivt och individuellt ansvar att gå ihop. Inget fel med det.

Däremot blir jag rent beklämd när jag läser följande i intervjun:

Johan Brännmark ger ett exempel från den senaste gången filosofin hade riktigt stort inflytande på en samhällsomvandling: på 1700-talet, då filosofers tankar influerade revolutionerna i Amerika och Frankrike.

– De stora problemen bland den framväxande medelklassen på den tiden var kungens makt att beskatta dem, att inskränka deras frihet, att de inte fick diskutera som de ville, adelns privilegier. Det var ju inte den stora massans problem, men det var problemen hos den grupp som så att säga bar tänkandet. De moderna, liberala idéerna konstruerades i respons till den tidens problem.

Suck. Finn fem fel, typ. Var ska man börja?

”Senaste gången”? Tja, vad sägs om fascism, nazism och kommunism under 1900-talet? Hade möjligen inga gamla filosofer viss influens över dessa rörelsers tankegångar? Eller för den delen, har möjligen inte dagens demokratiska stater en del att tacka vissa gamla filosofer för?

En ung filosof som så uppenbart inte har fattat hur formligen indränkt det dagliga politiska och samhälleliga samtalet är med gammal (och ny) filosofi? Vilken planet befinner sig egentligen filosofin i Lund på?

Låt mig bara litet försynt notera att hans analys av den franska revolutionen har varit i säck innan den hamnade i påse. Ringer namnet Karl Marx möjligen en klocka?

Skönlitteratur gör dig (kanske) bättre

Det är inte var dag en litteraturkritiker jublar över en forskningsrapport i den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften Science. Maria Schottenius gör det i Dagens Nyheter 7 okt 2013 i en olänkbar notis. Rapporten publicerades 3 okt 2013 på Science Express (PubMed:24091705) och är skriven av David Comer Kidd och Emanuele Castano. Den handlar om huruvida personer som just har läst en novell eller annan kortare text blir bättre på att avgöra vilket sinnestillstånd en annan person befinner sig i.
Fortsätt läsa ”Skönlitteratur gör dig (kanske) bättre”

Daniel Kahneman: Intuition eller eftertanke

Daniel Kahneman, Nobelpristagare i ekonomi år 2002, sammanfattar i boken Tänka, snabbt och långsamt resultaten av sin forskning om hur människor faktiskt tänker, bedömer, värderar och väljer. Det handlar om att ifrågasätta den utgångspunkt som är gängse inom till exempel klassisk ekonomisk teori, nämligen att människan alltid resonerar rationellt för att välja det bästa alternativet i varje given valsituation.

Han önskar sig att bokens budskap ”ska berika det ordförråd vi använder när vi talar om andras bedömningar”, till exempel när ”vi skvallrar på fikarasten”. Och kanske också att vi ska kunna resonera om våra egna bedömningar på ett mer upplyst sätt.

Kahnemans och andras rön inom beteendevetenskap har implikationer för långt mer än bara ekonomi. Diskussionen sträcker sig från neurologiskt baserade fenomen som enkla synvillor, hela vägen till etiska och politiska diskussioner om människan och samhället. Kahneman håller sig i boken ganska nära till de empiriska resultaten, och den enda gång han egentligen rör sig in på djupare vatten handlar det om ekonomisk politik, där han gillande refererar till Richard Thalers och Cass Sunsteins bok Nudge (2009) som förespråkar en så kallad paternalistisk libertarianism. Men jag tror beteendevetenskapens rön har vidare filosofisk relevans än så.
Fortsätt läsa ”Daniel Kahneman: Intuition eller eftertanke”