Filosofen, Wagner och nazismen

Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns Högskola, funderar i Dagens Nyheter 17 okt 2013 om Wagners opera Parsifal egentligen borde spelas, med tanke på dess idémässiga barlast. Åtminstone bör publiken, “de som tar på sig finkläderna”, ha pluggat på om dess innebörd. I Parsifal ställs man nämligen inför den “europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare”.

Jag tar för givet att Ruins analys av tematiken i Parsifal i huvudsak är korrekt. Men jag undrar vari skadan ligger om ett iscensättande av operan tilldelar det antisemitiska, det misogyna, en undanskymd roll, och söker en annan tolkning? Om den “maskering” som Ruin finner försåtlig i Christof Loys uppsättning istället snarare omskapar verket, renar det? Om symbolernas ursprungliga betydelse inte uppfattas av en naiv publik, har de likväl en inverkan på den medelst något slags undermedvetet känselorgan för ideologi?

Ruin reser frågan om man kan skilja verket från författaren. Går det att separera det goda i det ena från det onda i det andra? Han borde veta. Han har nyligen utkommit med boken “Frihet, ändlighet, historicitet”, en samling essäer om Martin Heidegger, en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. Heideggers tänkande har direkt eller indirekt influerat många av de så kallade postmoderna akademiker vars minsta gemensamma nämnare tycks vara kritiken mot upplysningstänkandet och den liberala demokratin, vilket Johan Lundbergs omdiskuterade bok “Ljusets fiender” handlar om.

Heideggers huvudverk “Vara och tid” utkom 1927. Det är välkänt att han var medlem i nazistpartiet från 1933 till krigsslutet. Under Wagners levnad var däremot nazismen inte ens uppfunnen. Det förefaller därmed a priori mer sannolikt att den europeiska fascismens hjärta ligger närmare Heideggers filosofi än Wagners operor. Det är intressant att jämföra Ruins olika ansatser när han diskuterar Wagner och Heidegger.

I sin bok behandlar Ruin frågan om Heideggers förhållande till nazismen i kapitlet om det så kallade rektorstalet, det installationstal Heidegger höll 1933 inför studenterna efter att ha blivit utsedd till rektor vid Freiburgs universitet. Där talar han, skriver Ruin, om att andligt leda i en tid av kris, kamp och uppbrott, att bejaka ett tyskt öde, att fullfölja den tyska statens historiska uppdrag, och han åkallar den “marsch som vårt folk anträtt in i sin framtida historia”. Heidegger säger att studenten har tre uppdrag: arbetstjänst, krigstjänst och vetandetjänst, alla lika viktiga. Han hyllar “härligheten och storheten hos det stora uppbrott” som sker.

Ruin tillstår att om man läser Heideggers text, som han säger, sett från 1945 och bakåt, så framstår Heidegger som en övertygad nationalsocialist. Därefter kommer den centrala punkten i Ruins äreräddning av Heidegger:

Men om vi istället utgår från att ingen faktiskt visste vad som skulle födas ur det aktuella skeendet 1933 … blir tolkningsresultatet ett annat” (författarens kursivering).

Som om Hitlers program inte var formulerat vid denna tidpunkt?

Ruin använder genomgående termer som “låna sitt namn”, “politisk aningslöshet”, “illusionen”, “kortsynthet”, “tragisk blindhet”, “feltramp”, för att beskriva Heideggers ställningstagande. Kort sagt: inkompetent, men utan skuld. Alltså kan vi utan problem fortsätta inspireras av Heideggers filosofi.

Jämför detta med Ruins dom över Wagner. Antisemitismen som Wagner uttrycker är densamma som senare blir den europeiska fascismens grundbult. Därför bör Parsifal klassas som politiskt farlig, och på sin höjd uppföras med en varningsskylt på scenen. Inga försök till urskuldande här inte.

Jag tror Ruins val av argumentationslinje har sin grund i att Heidegger av allt att döma inte var antisemit [uppdatering 15 mars 2014: Detta har numera visats vara fel. Heidegger var även antisemit. Se Jan Olof Rosenqvists kommentar nedan]. Då blir det bekvämt att sätta likhetstecken mellan antisemitism och fascism, eftersom Heidegger därmed inte kan vara nazist, egentligen. På så sätt undviker man elefanten i rummet: Att Heideggers filosofi är, om inte identisk med, så åtminstone helt kongruent med nazismen, och till stora delar sprungen ur samma källor. Samt att Heideggers ställningstagande 1933 var grundat på en stark resonans med den nya regimens retorik. Inget misstag. Vilket för övrigt vidimeras av den öronbedövande tystnad som Heidegger själv iakttog under resten av sitt liv om detta spörsmål.

Ruin sätter trots allt fingret på något viktigt. I konst såväl som i filosofi måste man ibland stämma av mot verkligheten, man må kalla den människan, politiken eller samhället. Idén om den moraliskt frikopplade konstnären och filosofen är en myt. Hans ifrågasättande av Wagners verk har en poäng. Synd att det inte sträcker sig längre än så.

Frihet, ändlighet, historicitet. Essäer om Heideggers filosofi. Hans Ruin. Ersatz, 2013, ISBN 978-91-87219-40-5.

Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten. Johan Lundberg. Timbro, 2013, ISBN 978-91-7566-947-2.

6 reaktioner på ”Filosofen, Wagner och nazismen

  1. Pingback: Filosofen, Wagner och nazismen, del 2 | Civilisation

    1. Lars-Olof Åhlberg

      Apropå Wagners Parsifal

      Hans Ruin hävdar i sin artikel om “Parsifal” att Wagner är fascismens gyllene försångare (DN 17.10), men om man med “fascism” i första hand syftar på Mussolinis regim (vilket man bör göra) så stämmer det inte alls eftersom den fascistiska regimen i Italien, som tog makten 1925 inte hade antisemitismen på sitt program. Först 1938 antog regimen, efter tyska påtryckningar, en antisemitisk lagstiftning, som tvingade tyska flyktingar, bland dem Heideggers elev Karl Löwith att emigrera på nytt. Det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP) däremot var från början uttalat antisemitiskt, enligt punkt 4 i partiprogrammet från 1920 kan endast “Volksgenossen” ha medborgarskap, judar skall därför fråntas sitt medborgarskap.

      Wagner kan inte uppfattas som proto-fascist eftersom han varken förordar ett auktoritärt ledarskap eller ett Stor-Tyskland och dessutom förespråkade en fullständig assimilation av judarna. Den nationalsocialistiska antisemitismen hade helt andra källor än Wagners pamflett. När det gäller hans musikdramer så har det sagts att framför allt Beckmesser, Mime och Kundry skulle bygga på judiska stereotyper och vara ett uttryck för Wagners antisemitism. Ingenstans i Wagners omfattande författarskap (musikteoretiska skrifter, libretton och brev), där han kommenterar sina rollfigurer, framgår det emellertid att någon skulle vara avsedd att representera något judiskt. Inte heller Cosima Wagner säger något om detta i sina dagböcker och referat av samtal med Richard.

      Nu har det sagts att det var så uppenbart att vissa figurer representerar typiska judiska karaktärsdrag att det inte behövde sägas uttryckligen. Men eftersom Wagners rollfigurer representerar allt från längtan efter kärlek, strävan efter försoning och frälsning till makthunger och girighet bör man fråga sig varför just dessa två senare skulle utgöra judiska stereotyper. Vad “Parsifal” beträffar så är det riktigt, som Ruin påpekar, att operan framfördes i Tyskland även under kriget, men den framfördes inte i Bayreuth eftersom nationalsocialistiska ideologer — i motsats till några nutida kommentatorer — uppfattade att verket hade ett schopenhauerskt livsförnekande budskap som rimmade illa med den tyska krigföringens målsättningar.

      Vi kan således med gott samvete lyssna på Wagners musik.

      Udo Bermbach, “Blühendes Leid”. Politik und Gesellschaft in Richard Wagners Musikdramen (Stuttgart: Metzler, 2003)

      Bryan Magee, Wagner and Philosophy (London:Penguin, 2000)

      Dieter David Scholz, Richard Wagners Antisemitismus. Jahrhunderte im Zwielicht. Eine Korrektur (Parthas verlag, 2000)

      Denna kommentar har redigerats av Per Kraulis med godkännande av författaren Lars-Olof Åhlberg. De avsnitt som behandlade Heidegger var ironiska, men visade sig kunna missuppfattas som ett försvar för Heidegger, vilket inte alls var meningen. Efter diskussion beslöts att stryka de textavsnitten.

  2. Pingback: Hans Ruins slingerbultar om Heidegger och nazismen | Civilisation

  3. Pingback: Hanna Höglund om Valkyrian: Satir, får man hoppas | Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s