Bjereld och Demker tänker fel om behovet av ideologi

Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker undrar hur demokratin egentligen mår i en debattartikel i Dagens Nyheter 30 nov 2013. De ser demokratiska problem med att partierna inte förmår utforma ideologiska program, och att de stora partierna synbarligen uppehåller sig vid mitten av den politiska skalan.

Jag har tidigare diskuterat denna önskan efter mer ideologi i politiken, något som ofta efterlyses, inte bara från socialdemokrater, utan även liberaler och konservativa. Min tes är att den brist många upplever i politiken inte främst handlar om för litet ideologi per se, utan om för få seriösa förslag till reformer och samhällsförändringar. Om en politisk rörelse upplevs bekymra sig om ett faktiskt samhällsproblem, och har förslag på någorlunda konkreta åtgärder, så stärker det partiets trovärdighet, vilket indirekt också vitaliserar demokratin.
Fortsätt läsa ”Bjereld och Demker tänker fel om behovet av ideologi”

Ingegärd Waaranperä: Kan hon fortsätta skriva om kulturpolitik i Stockholm?

Ingegärd Waaranperäs anmärkningsvärda uttalanden har uppmärksammats av Viktor Barth-Kron i Dagens Nyheter 30 nov 2013. Han konstaterar att debatten om kulturpolitiken i Stockholm helt tycks ha spårat ur. Läs honom!

Hur kunde Waaranperä göra bort sig så i Björn af Kleens intervju? Jag gissar att hon helt enkelt använde den jargong som är legio när det etablerade kulturfolket i Stockholm träffas. Hon hon trodde väl att Björn af Kleen var ”en av oss”. Hon gjorde det elementära misstaget att glömma att om man pratar med en journalist så pratar man med världen. Och Björn af Kleen var inte sämre journalist än att han helt enkelt lät hennes käft glappa, och skrev ned allt.

Vad händer nu? Tankarna faller på Dagens Nyheters kulturredaktion, och dess chef Björn Wiman: Han har ju ansvaret för vem som får i uppdrag att skriva om olika ämnen. Så då blir frågan: Har Waaranperä fulat ut sig såpass att hon fråntas ansvaret för att skriva om Stockholms kulturpolitik på DN Kultur? Om inte, ja, då betyder det att sexism och ren och skär osaklighet är acceptabla fenomen på DN Kultur.

Ann Heberlein uttrycker de intellektuellas medelklassförakt

Ann Heberlein (DN 29 nov 2013) har problem med det öppna brev Borzoo Tavakoli ställer till SD:s Kent Ekeroth (DN 21 nov 2013). Hennes läsning av Tavakolis artikel är så skev att det blir intressant:

Jag hänger upp mig på Tavakolis betoning av sina prestationer: Han tycks argumentera för sin rätt att vara här, sin rätt till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer. Det bekymrar mig att så många gillar och applåderar den retoriken. Människans värde får aldrig någonsin härledas ur hennes prestationer.
[…]
Det är som om hela samhället drabbats av en utilitaristisk psykos, där de enda värden som räknas är produktivitet och nytta. Det gäller att bevisa att man är nyttig för att få vara med.

Bakom hennes resonemang, som skenbart förs i termer av etik och värderingar, döljer sig nämligen en attityd som karaktäriserar många intellektuella: Att den strävsamma medelklassen är naiv, egoistisk, fylld av förakt mot svagare människor, och allmänt hysteriskt inriktad på materiell vinning. Kort sagt: Ett förakt av medelklassen.
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein uttrycker de intellektuellas medelklassförakt”

Ingegärd Waaranperä: Misogynt dravel om Madeleine Sjöstedt

Jag vill undvika invektiv i denna blogg, men ibland är frestelsen mycket stor. Ingegärd Waaranperä, teaterkritiker i Dagens Nyheter, uttalar sig i samband med en intervju av kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt i Expressen 28 november 2013 av Björn af Kleen. Det Waaranperä säger skulle kallas misogynt dravel om det hade kommit från en man utanför kulturvärlden.
Fortsätt läsa ”Ingegärd Waaranperä: Misogynt dravel om Madeleine Sjöstedt”

Kent Nagano: Brittens War Requiem

Kent Nagano dirigerade Göteborgs Symfoniker i uppförandet av Benjamin Brittens War Requiem 22 november 2013. Verket skrevs för firandet av återuppbyggandet av Coventrys katedral 1962, och är en hyllning till de döda i både det första och andra världskriget.

Jag hade inte lyssnat in mig på verket i förhand, men det var uppenbart att detta framförandet var av högsta klass. Spänningen, de kusliga stämningarna, och ett avslut med ett litet, litet hopp om ljusning, allt var ypperligt.

En av de medverkande i den gosskör som sjöng klockrent i fjärran, utanför scenen, berättade efter konserten att Kent Nagano hade varit mycket enveten under repetitionerna. Allt skulle vara perfekt. Vilket ledde till att han fick namnet ”Kent Noggranno” av körens medlemmar. Åhörarna i den fullsatta konsertsalen visade med en lång stående applåd att det var mödan värt.

Genteknikens välsignelser, del 1: Romernas ”kidnappade” barn

Gentekniken är kontroversiell. Genmodifierad organismer (GMO) som slår ut naturliga arter, Frankenfood, farligt genmodifierade bakterier, det är några exempel på påstådda risker med genteknik. Här tar jag upp ett exempel på de välsignelser som gentekniken kan föra med sig. Jag ämnar följa upp med andra exempel framöver.

För en tid sedan var det stort ståhej om ett barn ”Maria” som den grekiska polisen omhändertagit därför att de misstänkte att det inte hörde till de romska föräldrarna. Hon var blond, och det var ju misstänkt. Se till exempel denna nyhetsartikel i Svenska Dagbladet 21 oktober 2013. Därefter kom liknande fall i Irland.
Fortsätt läsa ”Genteknikens välsignelser, del 1: Romernas ”kidnappade” barn”

Grundkurs i ateism, del 9: Marcus Birro

Marcus Birro tycker att det är uppenbart att kristendomen är bättre än hinduismen (Expressen 13 november 2013). Och det får han ju gärna tycka.

Men hans argument är litet roligt. Det utgår nämligen från idén att man kan värdera vilken religion som är bäst, och sedan tro på den just därför. Kan det vara så att Birro har shoppat efter den bästa religionen?

Birro skriver:
Fortsätt läsa ”Grundkurs i ateism, del 9: Marcus Birro”

Hans Ruins slingerbultar om Heidegger och nazismen

Hans Ruin visar i sin artikel om Martin Heidegger i Dagens Nyheter 11 november 2013 (ej länkbar) att han är slingerbultarnas mästare. Han skriver med anledning av att Heideggers mest kända verk ”Vara och tid” har utkommit i ny svensk översättning.

Som jag har diskuterat tidigare (här och här) så är det ostridigt att Heidegger var nazist. Detta faktum berör Ruin sålunda:

Den politiska utvecklingen i Tyskland och Heideggers inledande ställningstagande för Nationalsocialisterna 1933 påverkade tveklöst bokens fortsatta mottagande, inte minst i Tyskland där han alltjämt är omstridd.

Det är allt.
Fortsätt läsa ”Hans Ruins slingerbultar om Heidegger och nazismen”

GMO och framtidens grödor

Diskussionen om genetiskt modifierade organismer (GMO) tycks ta ny fart. Johan Norberg kritiserar i Svenska Dagbladet 4 november 2013 (se även 7 november 2013) den vandalisering som skett av försöksodlingar av ”gyllene ris”, en variant av ris som försetts med de gener som behövs för att frambringa beta-karoten, en form av vitamin A. En sådan rissort skulle kunna bidra till att minska de problem med brist på vitamin A som finns bland befolkningen i många fattiga länder.
Fortsätt läsa ”GMO och framtidens grödor”

Jonathan Nott: Mahlers tredje symfoni

Sveriges Radios Symfoniorkester spelade 8 november 2013 Gustav Mahlers tredje symfoni under ledning av Jonathan Nott. Ett framförande präglat av säkerhet, tydliga linjer och träffsäkra tempoval.

Kvällens solist var Susanne Resmark, alt, som förtjänar att bli en större stjärna. Hennes röst är underbart mörk och varm. Bland soloinsatserna från orkestern står trombonisten framför de övriga. Tyvärr har jag inte hans namn, men hans insats hade en underbar ton. Även det avlägsna posthornet hade ett varmt och klart sound, medan valthornen tyvärr råkade ut för ett par skönhetsfläckar i ett annars gott framförande. De vokala insatserna från damerna i Radiokören och Adolf Fredriks Gosskör var alldeles utmärkta.

Den första satsen, som är den mest komplexa, framfördes på ett imponerande sätt. Nott styrde med säker hand. Möjligen för säker: det finns vissa övergångar i Mahlers musik som känns som att kaos och kollaps ligger nära, men dessa blev nästan litet för tydliga och genomlysta i Notts tolkning.

Den sista satsen präglades av ett ovanligt långsamt tempo, men utan att tappa gnistan. Där lyckades Nott ta ut svängarna. När de pampiga sluttonerna förklingat svarade publiken med en lång och varm applåd. Bara att instämma.