Niggrer, brinn i helvetet!

Rasism och homofobi är samma andas barn. Detta inläggs rubrik är en provokation som visar just detta: Byt ut ordet niggrer mot ”bög”, så blir resultatet den lapp som enligt Huffington Post 20 dec 2013 sattes upp nyligen på en dörr till ett LGBT-center i Kampala, Uganda.

No haven for faggots. Kampala, Uganda, 2013-12-20.
No haven for faggots. Kampala, Uganda, 2013-12-20.

Det handlar inte om någon enstaka tokskalle. Det handlar om Ugandas etablissemang. BBC 20 dec 2013 rapporterar att Ugandas parlament har röstat för en lag som dels gör det möjligt att fängsla homosexuella personer på livstid, dels stadgar att angiveri av homosexuella personer skall vara obligatoriskt.

Får man använda uttryck som det i rubriken? Är det inte rasistiskt?
Fortsätt läsa ”Niggrer, brinn i helvetet!”

Lena Andersson faller i extremistfällan

Är förespråkare av en generös invandringspolitik lika goda kålsupare som invandringsfiender typ Sverigedemokraterna? Jo, till den barocka slutsatsen kommer kolumnisten Lena Anderssons i Dagens Nyheter 14 dec 2013. Hennes resonemang har kallats ”klartänkt” av vissa liberala kommentatorer, men är i själva verket ett reductio ad absurdum, alltså ett resonemang vars orimliga slutsatser visar att åtminstone någon av dess premisser är felaktig.

Det bästa man kan göra av ett haveri är att dra lärdom av det. Det gäller även intellektuella härdsmältor, kanske speciellt ett sådant som orsakas av en skribent som annars hävdar progressiva idéer på ett föredömligt sätt. Låt oss därför försöka förstå varför Andersson hamnar så snett.
Fortsätt läsa ”Lena Andersson faller i extremistfällan”

Kajsa Ekis Ekman yrar om våld

Kajsa Ekis Ekman, skribent på Dagens Nyheters kultursida, brukar åstadkomma texter som är lika frustande indignerade som intellektuellt förvirrade. Denna gången (12 dec 2013) handlar det om våld. Och inte helt oväntat är tesen att ”vår civilisation” är värst:

[…] en av det västerländska samhällets största lögner: att vi är emot våld. Bara den senaste månaden har fraserna förekommit i minst tre svenska debatter, och beröringsskräcken är så stark att bara någon sjunger om att slåss, eller är Facebookvän med någon som slåss, då ska personen undvikas och uteslutas från alla sammanhang. Symboliska avståndstaganden från verbalt våld är återkommande, nästan rituella inslag i vår kultur, där vi befäster vår övertygelse att vi är ett fredligt samhälle.

Det debatter hon referar till handlar om fall där den våldsförhärligande parten har haft vänsterstämpel. Av någon anledning nämner hon inte järnrörs-incidenten med några Sverigedemokrater? Den upprörda debatten kring det skulle ju annars passa in i Ekis Ekmans resonemang, kunde man tycka…

[…] det är uppenbart att vår civilisation är fullkomligt genomsyrad av våld. Att vi upprätthåller våra gränser med våld, förser oss med bensin med hjälp av storskaliga invasioner (dit vårt land levererar vapnen), och att våra bäst säljande böcker, filmer och dataspel är de som kretsar kring våld. Få, om någon, politiker eller tänkare i väst är pacifist på allvar.

Låt oss bortse från att varje känt land (alltså inte bara västvärlden) använder hot om våld för att upprätthålla gränser. Eller att invasionen av Irak måste betraktas som ett synnerligen dyrt sätt att skaffa bensin, om det nu var det som var syftet. Eller att alla dessa böcker, etc, uppenbarligen inte medför ökat faktiskt våld, eftersom våldsbrotten stadigt minskar.

Nej, låt oss bara ta tag i detta: ”pacifist på allvar”. Vad kan Ekis Ekman mena? Vill hon ha politiker som är mot exakt allt våld? Kanske avskaffa polis och militär? Vill hon öppna gränserna helt? Eller vill hon förbjuda våldsskildringar i böcker? Tja, säg det.

Detta är i själva verket det intressanta i Ekis Ekmans artikel: Hon antyder, men tar inte explicit ställning. Texten är fundamentalt feg. Hon slirat, fullt medvetet, med vad hon själv anser, och argumenterar via gliringar, insinuationer och medvetna vrängningar. Hon vill uppnå indignation, inte analys.

Nej, det handlar nog egentligen inte om våld för Ekis Ekman. I alla fall inte det som man i dagligt tal kallar våld, alltså att någon blir misshandlad, våldtagen, mördad. För den vänster Ekis Ekman tillhör är sådant våld trivialt, ytligt. Det signifikanta, djupa våldet är strukturellt! Som är identiskt med den västerländska liberala demokratin.

Det är den centrala punkten för Ekis Ekman: Hatet mot Västerlandet. Så den som vill fundera kring våld, och vilken politik som bör föras för att minska våldet i samhället behöver inte slösa tid på att läsa Ekis Ekman.

Hanna Höglund om Valkyrian: Satir, får man hoppas

Hanna Höglund, skribent på Expressens kultursida, ägnar sig åt satir om operadebatten. Tror jag. I en artikel 6 dec 2013 anlägger hon genusperspektiv på framförandet av tredje akten i Valkyrian häromdagen:

[…] det sedvanliga könsförtrycket.
Det vill säga: ut med valkyriorna, medan hjältinnan själv döms av Wotan till garanterad våldtäkt och ett bespottat kvinnoliv vid spinnrocken (lindrat till magisk sömn med en eldring som skydd). Allt detta sagt som att det är hans plikt.
När Terfel långsamt och ömt kysser Stemme på pannan till Wagners evighetsmelodi stannar tiden. Än sen då? Det spelar ingen roll att Stemme är ett Wagnergeni och Terfel bottnar i Wotan som aldrig förr.
Publikens hänryckning och stående ovationer efter Allfaderns alltför välbekanta maktuppvisning får mig att må lite illa.

Jag gapskrattade när jag läste detta. Onekligen fyndigt, att satirisera den så kallat politiskt korrekta debatt som bland annat ägt rum kring Wagners Parsifal!

Men så smyger sig en otäck känsla över mig. Kan det vara så att Hanna Höglund menar allvar?! Kan det vara så illa att hon inte har nått insikten att när en publik applåderar ett framförande, så är det inte nödvändigtvis innebörden i operans handling som man bifaller, utan snarare gestaltningen, framförandet? Om det är så, undrar jag: Kunde ingen vänlig själ på Expressens kulturredaktion ha påpekat detta för henne?

Vi får hoppas att Höglund tar med sig spypåse om hon skulle gå och se några andra operor, som till exempel Salome, Othello, La Traviata eller Lady Macbeth från Mtsensk.

Valkyrian i Berwaldhallen

Tredje akten av Wagners opera Valkyrian uppfördes i Berwaldhallen torsdag 5 dec 2013. En vokal och musikalisk fröjd! Daniel Harding dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester, och solister var Nina Stemme, Bryn Terfel och Ingela Brimberg, tillsammans med 8 valkyrior.

Som vanligt ser Harding till att hålla perfekta tempi, låter orkestern ljuda med stor klarhet i de mer lågmälda partierna, och med muskler när det ska tutas på. Brasset och stråkarna levererar en helt solid insats.

Terfels Wotan är en mäktig figur, vars stämma sannerligen är gudalik. Stemme, som i dagarna också sjunger Salome, låter lika bra som någonsin, och några spår av det hektiska schemat märks inte. Brimbergs Sieglinde matchar utan problem dessa sångargiganter, och jag inser att här är en operaartist som jag måste uppleva i en hel föreställning.

Uppförandet är konsertant, alltså utan sceneri. Men sångarna agerar ändå i en slags minimalistisk regi som ger det där litet extra, så att det närmar sig en riktig operaföreställning. Men det är självklart: Efter detta vill man egentligen se ”the real thing” med samma besättning artister.

Grundkurs i ateism, del 10: Muslimska brödraskapet tänker till

På Twitter fladdrade en länk till en artikel i India Today 28 nov 2013 förbi. Den refererar en rapport om fatwas utgivna av det Muslimska brödraskapet. Några axplock:

When a woman goes swimming, as the word for sea is masculine, when ”the water touches the woman’s private parts, she becomes an ‘adulteress’ and should be punished.”

Another fatwa prohibited women from ”eating certain vegetables or even touching cucumbers or bananas”, due to their phallic imagery which could lead women down the wrong path.

Another fatwa directed women to ”turn off the air conditioners at home in the absence of their husbands as this could indicate to a neighbour that the woman is at home alone and any of them could commit adultery with her”.

Kommentarer överflödiga.

Liberalismen, medelklassen och det goda samhället

Jag har tidigare kommenterat Ann Heberleins artikel (DN 29 nov 2013) om Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth (DN 21 nov 2013). Det har kommit intressanta reaktioner från Svend Dahl och Markus Uvell om Heberleins artikel.

Svend Dahl skrev en uppskattande ledarartikel i Norran 3 dec 2013. Han drar liksom Heberlein slutsatsen att Tavakolis resonemang innebär att svaga människor räknas som mindre värda. Dahl köper helt Heberleins resonemang att Tavakoli begår ett misstag när

[…] han [anammar] ett perspektiv där bidraget till tillväxten och välfärden blir det enda som ger människan ett värde och rätt till en plats i samhällsgemenskapen.

Som jag visat i en tidigare kommentar är detta helt enkelt fel. Tavakoli gör inte alls detta. Tyvärr har Dahl helt enkelt missat att Heberleins resonemang bygger på medelklassförakt.
Fortsätt läsa ”Liberalismen, medelklassen och det goda samhället”

Björn Wiman har makt över mobbningen av Madeleine Sjöstedt

Björn Wiman skriver om Madeleine Sjöstedt och kulturpolitiken i Stockholm i Dagens Nyheter 1 dec 2013:

Sjöstedts kulturpolitik är i sak så förkastlig att det offentliga samtalet gärna kan klara sig utan det slags mobbningstendenser som utvecklats mot henne personligen – det kostar i dag lika lite att göra sig lustig över Sjöstedt som det gör att låna en bok på biblioteket: ingenting.

Inser inte Wiman att han har makt att göra något åt mobbningstendenserna? Om han vill, så kan han ju göra det väldigt tydligt att det kostar. Han kan nämligen bestämma att Ingegärd Waaranperä, en av de drivande i skitsnacket om Sjöstedt (se detta och detta), fråntas ansvaret för att skriva om Stockholms kulturpolitik på DN Kultur.

Men har han viljan att göra något åt mobbarna?