Liberalismen, medelklassen och det goda samhället

Jag har tidigare kommenterat Ann Heberleins artikel (DN 29 nov 2013) om Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth (DN 21 nov 2013). Det har kommit intressanta reaktioner från Svend Dahl och Markus Uvell om Heberleins artikel.

Svend Dahl skrev en uppskattande ledarartikel i Norran 3 dec 2013. Han drar liksom Heberlein slutsatsen att Tavakolis resonemang innebär att svaga människor räknas som mindre värda. Dahl köper helt Heberleins resonemang att Tavakoli begår ett misstag när

[…] han [anammar] ett perspektiv där bidraget till tillväxten och välfärden blir det enda som ger människan ett värde och rätt till en plats i samhällsgemenskapen.

Som jag visat i en tidigare kommentar är detta helt enkelt fel. Tavakoli gör inte alls detta. Tyvärr har Dahl helt enkelt missat att Heberleins resonemang bygger på medelklassförakt.

Han imponeras av Heberleins vackra ord om människans egenvärde, en värdering som även jag till fullo skriver under på. Kruxet är att för Heberlein är denna värdering fullt tillräcklig i sig. Hon bryr sig inte speciellt om hur ett samhälle måste fungera för att materialisera denna värdering i konkreta förhållanden.

Dahl längtar tillbaka till en tid när

[…] det en självklarhet att politiska förslag i debatten bedömdes utifrån hur de skulle påverka samhällets svagaste; ensamstående föräldrar, arbetslösa eller långtidssjukskrivna.

Han är kritisk till att fokus har förflyttats till medelklassen. Men han inser ändå att det finns en poäng med det:

Kanske har förändringen en positiv sida i att vi blivit mer medvetna om hur välstånd skapas.

Men han anser att det handlar om ett nollsummespel. Fokus på medelklassen innebär med nödvändighet nedvärdering av de svaga:

Men konsekvensen har samtidigt blivit att de som inte bidrar ekonomiskt, oavsett om det är tillfälligt genom sjukdom eller arbetslöshet, eller mer permanent genom förtidspension eller funktionshinder, kommit att marginaliseras och ifrågasättas.

Jag tror detta är grundfel. Inget samhälle som ignorerar sin medelklass, eller som låter situationen gå överstyr så mycket att medelklassen hotas, kan i längden bistå sina svaga medborgare. Se på Grekland! Omsorg om alla kräver att de som faktiskt arbetar ihop resurserna får erkännande för det. Ett system som inte är hållbart gynnar ingen.

En debattör som, något överraskande, också har blivit imponerad av Heberlein är Markus Uvell, VD på Timbro/Stiftelsen Fritt Näringsliv. I ett Twitter-inlägg 3 dec 2013 skrev han:

Detta är ett skifte Alliansen inte lyckats göra: från det Heberlein kallar ”utilitaristisk psykos” till en syn på människan som mål i sig.

Det är en riktig analys att Alliansen har drivit en tämligen principfast utilitaristisk linje. Arbetslinjen är ju en sådan. Man kan dividera om det lyckats, men inställningen har varit glasklar.

Jag påpekade problemet med Heberleins resonemang för Uvell, men Uvell vidhöll sin poäng. Det är notoriskt svårt att tolka Twitter-inlägg, av förklarliga skäl, men jag tror att bakom Uvells kritiska inställning ligger synpunkten att Alliansen borde arbetat mer för frihet för individen snarare än att ha koncentrerat sig på arbetslinjen. Sålunda svarade han mig:

Viktig liberal princip att politikens syfte är garantera människors negativa rättigheter, inte maximera samhällsnyttan.

Detta är intressant: Medan Dahl anlägger en mer vänsterbetonad liberal kritik, där omsorgen om samhällets svagaste blir huvudargumentet, anlägger Uvell en mer libertariansk synvinkel, som också den innebär kritik av utilitarismen.

Det här är en avspegling av en lång debatt inom den liberala idétraditionen, där tänkare som John Stuart Mill, Karl Popper, Isaiah Berlin, John Rawls, Robert Nozick och många fler har deltagit.

Det är självklart omöjligt att avhandla detta kortfattat, men låt mig bara ge en synpunkt: Det finns en stark, kanske till och med dominerande, liberal strömning som anser att den av Isaiah Berlin benämnda positiva friheten har ett egenvärde. Ofta sägs att liberalism bara handlar om frihet, i betydelsen frånvaro av tvång och yttre reglering. Men Berlin visar i sin berömda essä ”Två frihetsbegrepp” (i boken ”Essäer om frihet”) att vi också måste se att den positiva friheten, den faktiska möjligheten att uppfylla livsmål, har ett egenvärde. Enligt Berlins resonemang är dessa två värden båda oundgängliga, icke-identiska, och tragiskt nog, inte alltid fullt kompatibla.

Så Uvells ord om att ”politikens syfte är att garantera människors negativa rättigheter, inte maximera samhällsnyttan”, återspeglar endast en begränsad del av den liberala idétraditionen, en som ofta associeras med rättighetsmoral, och som ofta kallas libertariansk.

Det finns en annan strömning, där till exempel Berlin, Popper och Rawls återfinns, som ser samhällsutveckling som ett viktigt liberalt projekt. Denna kopplas ofta till den utilitaristiska moralteorin (men där utgör Rawls ett viktigt undantag). Det stora som hänt i svensk politik under de senaste åren är att Nya Moderaterna (och därmed Alliansen) så entydigt har placerat sig i denna utilitaristiska tradition. Det är det som är bakgrunden till Uvells kritik av Alliansen. Och det är därför han ser positivt på Heberleins kritik, även om han förmodligen inte delar hennes grundsyn.

En sista reflektion: En av de viktigaste böckerna under senare år är Steven Pinkers ”The Better Angels of Our Nature”, där han visar att våldet har minskat (med episoder av bakslag) så långt tillbaka man kan se i människans historia. Samhällena har blivit mer och mer civiliserade. Man behöver inte betrakta detta som lagbundet, eller historiskt determinerat. Ingen som läst Popper kan göra det. Men det är ett faktum. Och för en liberal är det ett oerhört signifikant faktum. Det åligger oss som politiska människor att fundera på vad de mest framgångsrika samhällena har lyckats med. Vi får inte fnatta bort dessa framsteg, vi måste bygga vidare på dom.

Och här är min fråga till Uvell: Är det enbart den negativa friheten som har bidragit till denna utveckling? Har inte utvecklingen av den positiva friheten i olika former också bidragit? Om så är fallet, då tycks det mindre lyckat att nu ge upp strävan efter ”samhällsnytta”.

Kanske är det så att förbättrad samhällsnytta tillsammans med stor och ökande negativ frihet är motorn i det civilisatoriska projektet.

Isaiah Berlin: Essäer om frihet. Timbro, 2011, ISBN 978-9-175-66829-1.

Steven Pinker: The Better Angels of Our Nature: The decline of violence in history and its causes. Allen Lane (Penguin Books), 2011, ISBN 978-1-846-14093-8 (finns numera även i pocket 978-0-141-03464-5)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s