Höghus som symbol i staden

Ola Andersson, arkitekt och debattör, tar upp frågan om höga hus eller inte i Dagens Nyheter 15 jan 2014. Som brukligt är i dagens debatt räcker det inte med att diskutera själva sakfrågan, utan han vill också spekulera i de bakomliggande motiv som styr de som föreslår höga hus:

Finns det någon stadsutvecklingsstrategi eller något annat innehåll [höghusen] kan symbolisera? Eller är det bara en tom gest, en sätt att dölja att den obeslutsamhet och brist på politisk vilja som kännetecknar stadsbyggandet i landets två största städer?

Kanske kan de, åtminstone i Stockholm, sticka upp ur skogen runt innerstaden där stadsdelarna ligger utspridda i skogen. Men varken det eller ambitionen att ”sätta staden på kartan”, vad det nu betyder, räcker. En symbol måste symbolisera något. I annat fall är den meningslös.

Så nästa gång ni hör en politiker, byggare, planerare eller arkitekt presenterar ett högt hus, ställ er själva frågan: Vad symboliserar det, egentligen?

Detta är standardmetoden för att retoriskt antyda att de som förespråkar höga hus antingen är giriga, vill ha rejäla fallossymboler, är onda och dumma, vill förstöra Stockholm, eller på annat sätt har dåliga och dolda motiv för sina förslag. Misstänkliggörandet som debatteknik.

Som ett brev på posten kom jubel från stadsbyggnadsreaktionärerna, i Folkpartiet i Stockholm personifierade av Bonnie Bernström, Björn Rydberg, och Björn Ljung, vars innersta önskan tycks vara att stjälpa balsameringsvätska över Stockholms innerstad och sedan placera den i glasmonter.

På Andersson replikerade Per Ankersjö, centerpartist och borgarråd i Stockholm 30 jan 2014, och menade att det helt enkelt handlar om att få plats med fler bostäder på en viss markyta. Vilket är viktigt i en stad där det råder bostadsbrist och en mycket stor del av markytan inte kan bebyggas, av olika anledningar.

På det svarade Ola Andersson 11 feb 2014 att höga hus över en viss nivå blir både oekonomiska och opraktiska som metod att åstadkomma tät stad. En anledning är att riktigt höga hus måste byggas med visst avstånd från varandra, så att den sammanlagda boarean till slut inte blir så stor, per markarea räknat.

Visst kan det vara som Andersson säger, att höga hus har en övre gräns för vad som är praktiskt, även om han litet slumpmässigt förlägger denna praktiska gräns för husens höjd vid ibland 10 våningar, inbland 15, eller kanske 20. Det spelar viss roll om man pratar 10 våningar eller 20. Och framförallt: det är skillnad på 20 våningar och de 6 våningar som är standard i Stockholms innerstad.

Men Andersson har ändå en poäng i att det finns symbolik i förslagen på höga hus. Den stavas: En vilja att utveckla staden. En önskan att staden ska vara dynamisk och stadsbyggnadspolitiken framtidsinriktad. Att stadsbyggnad ska handla om att ta fram nya kvalitéer i staden, där fler bostäder är en, medan stadsmässighet och miljöinriktat byggande är andra.

För vilka är egentligen skiljelinjerna i stadsbyggnadsdebatten? Ola Andersson har tidigare i sin utmärkta bok ”Vykort från Utopia” propagerat för en förtätning av bland annat närförorterna genom att förvandla dom från förort till stad med tät kvartersstruktur. Således tillhör han de som vill förändra staden. Det betyder i sin tur att han egentligen inte har vidare mycket gemensamt med de stadsbyggnadsreaktionärer som tycks se varje förändring som en försämring. Men ändå väljer han att stryka dessa medhårs genom att debattera höghus, inte det han egentligen är intresserad av, nämligen förtätning. Hur kan det komma sig?

Låt mig utföra samma sorts analys av Andersson som han, och andra, gör gentemot de som likt Ankersjö vågar föreslå bygget av höga hus. Frågan är: vilken bevekelsegrund har Andersson för sitt inlägg?

Jag misstänker att Andersson vill få pluspoäng av den konservativa samlingen av kulturetablissemang, bevarandefantaster, det så kallade Skönhetsrådet, och NIMBY-iter. De som till exempel bekämpat Slussens omgörning, och som i alla viktigare stadsbyggnadsfrågor ställer sig på bromsklossen.

Dessa krafter har nämligen stort inflytande i stadsbyggnadsfrågor i Stockholm (även om det minskat något på sistone). Ola Andersson har förmodligen insett att om han ska få något gjort, så måste han skaffa sig något slags trovärdighet ur dessa mörkmäns synvinkel, och då har han sett det som taktiskt lämpligt att slänga ur sig några oförskämdheter om förespråkarna för höga hus.

Det är så symboliken i Stockholm ser ut. De som reflexmässigt hatar höghus är de som vill bevara allt exakt som det är (eller ännu hellre: var), medan de som sansat kan diskutera för- och nackdelar med höghus, inklusive det enkla faktum att höga hus är intresseväckande, är de som vill se staden utvecklas.

Vykort från Utopia. Ola Andersson. Dokument Press, 2012, ISBN 978-91-85639-48-9.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s