Måste läsas: Neanderthal Man av Svante Pääbo

Svante Pääbo har i dagarna utkommit med boken Neanderthal Man: In Search of Lost Genomes om sina banbrytande metoder för att få fram information om generna i urtida djur och människor från fossila ben. Hans fokus är människans förhistoria. Det är en av de bästa böcker om forskning jag har läst på länge.

Pääbo berättar bland annat om sin upptäckt av en tidigare okänd typ av människa, Denisova-människan, som levde till för kanske 30-40 tusen år sedan, parallellt med den tidigare från fossila ben kända Neanderthal-människan. Utan gentekniken hade det förmodligen varit omöjligt att särskilja Denisova-människan. Vår kunskap om människans fascinerande förhistoria har utökats ofantligt av Pääbos insatser.

I boken beskriver Pääbo hur det gick till när han med sina kollegor lyckades få fram data om generna hos Neanderthal- och Denisova-människorna ur några små fossila benbitar. Han beskriver också vad den informationen säger om människans historia. Boken har alltså två teman: Det ena är hur forskningen går till, det andra vad den har kommit fram till.

Det är en rakt berättad historia, personlig, men samtidigt tät med fakta och trovärdig som rättvis skildring av händelserna. Pääbo redovisar klart vad han anser viktigt eller inte, vad som är känt och vad som är osäkert. Det framgår tydligt hur frustration, besvikelse, fiasko och förvirring är en stor del av vetenskapens vardag. På en sida i boken står det:

He [Adrian Briggs] tried all kinds of modifications of the technique. It never worked and we still don’t know why.

Framstegen och de briljanta idéerna är sällsynta händelser. Men när de väl sker, är njutningen stor. På nästa sida i boken finner vi följande mening:

This small trick was what made the impossible possible.

Dessvärre kan framstegets sötma avnjutas bara en kort stund: Varje framsteg bär inom sig nya frågor som pockar på att besvaras, så jakten fortsätter.

Pääbos analys av generna i de gamla Neanderthal-benen ger oss ett unikt fönster in i historien. Vi behöver inte längre bara förlita oss på att försöka hitta spår av människoartens förhistoria i våra nuvarande gener, en analys som förvisso har givit och fortfarande ger oss nya fantastiska insikter, men som har sina givna begränsningar. Med genomen för Neanderthal- och Denisova-människorna har vi hårda fakta om vilka våra artsläktingar var.

Ett av Pääbos centrala bidrag är att han har givit teorin om den moderna människans afrikanska ursprung mycket starkt stöd. Det var länge en kontroversiell fråga huruvida den moderna Homo sapiens är resultatet av en multiregional utveckling, där olika grupper av människor i olika delar av världen har utvecklats var för sig med viss beblandning under tidernas lopp. Alternativet, som först fick stöd av tidiga undersökningar av genetiken hos nutida människor, är att en liten grupp av människor rörde sig ut ur Afrika via Mellanöstern och successivt vidare ut över resten av världen för kanske 50-100 tusen år sedan. Pääbos nya data stämmer utmärkt med den senare modellen.

Men den multiregionala modellen har faktiskt sin plats i sammanhanget. Pääbos resultat visar att Neanderthal-människan fick barn med den grupp av moderna Homo sapiens som tog sig ut ur Afrika. Det finns nämligen spår hos dagens människor, utom hos afrikaner, av Neanderthal-gener! Inte nog med det, även Denisova-människan har påverkat generna hos framförallt människor i Oceanien och Papua. Ett möjligt scenario är att i fronten av den våg av moderna människor som rörde sig ut från Afrika, så fick de barn med Neanderthalarna och Denisovanerna när de sammanstötte, innan de sedan trängde bort dom. Det skulle i stora drag förklara de genetiska mönstren.

En ytterligare fascinerande aspekt är att Pääbos data tyder på existensen av en ytterligare, hittills oidentifierad, människovariant, en som måste vara äldre än både Neanderthalaren och Denisova-människan. Letandet efter fossila människoben har helt plötsligt blivit snäppet mer spännande.

En oerhört viktig del av Pääbos beskrivning av forskningen är hur pass centrala kontrollförsöken är. Alltså de experiment som man utför, inte för att få fram nya resultat, utan för att kontrollera att det man fått fram faktiskt är ett giltigt och relevant resultat. En bland allmänheten mycket underskattad del av forskningen är just detta: Hur arrangerar man sitt experiment eller sin analys så att man så långt möjligt kan utesluta att konstiga, oönskade effekter ger utslag? Ett ”positivt” resultat är inget värt om man inte kan göra troligt via kontrollexperiment att det man tror att försöket visar faktiskt har med verkligheten att göra.

Ett exempel: Om jag har hittat på en ny metod för att mäta, låt oss säga förekomsten av arsenik i vatten, då måste jag visa inte bara att metoden visar halten av arsenik i ett visst vattenprov. Jag måste också visa att metoden ger resultatet 0 om jag använder destillerat vatten som jag vet inte innehåller någon arsenik. Och sedan borde jag tillverka en vattenlösning med känd mängd arsenik, och kontrollera att metoden ger förväntat resultat. Sedan måste jag fundera: Kan metoden ge falskt utslag om det finns något annat i vattnet? Vad händer om det är salthaltigt? Eller kraftigt surt? Och så vidare. I detta fallet handlar det mycket om hårt jobb att göra kontrollexperimenten.

Man talar ofta om att designa sitt experiment, vilket är en fundamental men underskattad konst. Det betyder att man har funderat igenom hur man ställer upp experimentet och vilka kontroller man genomför. God forskning utmärks ofta av att experimentdesignen är elegant och/eller snillrik. Pääbo visar med sin beskrivning av den ”paranoia” som styrde hans planering av hur man skulle ta fram genomen för Neanderthal-människan att kontrollexperimenten var helt fundamentala. Det är en njutning att läsa, samtidigt som man känner obehag för den ångest som ligger bakom: Tänk om man klantar till det, och missar något enkelt, som får alla resultat att bli fel?

Pääbo är tydlig med vad han inte gillar. De två stora prestige-tidningarna för forskningsresultat, Nature och Science, står inte högt i kurs. Han anser att just deras höga prestige leder till att de gärna presenterar flashiga resultat som inte har hunnit kontrolleras tillräckligt hårt. Vi har sett ett antal ganska besvärande fall av tillbakadragna publikationer under senare år, alltså artiklar som visat sig vara så allvarligt bristfälliga att de inte alls borde publicerats. Pääbo är extra förbannad på Science för att de publicerade ett antal artiklar om påstått DNA från urgammal kåda, inspiration till Jurassic Park-filmerna. Dessa artiklar anser Pääbo i det stora hela är trams.

Slutligen kan sägas att Pääbos bok är ett exempel på att god forskning kan komma ur oväntade möten. Startpunkten för Pääbos forskning var att han egentligen var intresserad av historia, eller mer specifikt egyptologi. Det ledde till att han undersökte om det fanns DNA kvar i gamla egyptiska mumier. Ingen hade testat detta innan Pääbo gjorde det i början av 1980-talet. Utan intresset för historia, och kontakten med egyptologen Rostislav Holthoer i Uppsala, hade kanske Pääbo ägnat sig åt annat i molekylärbiologi. Men med den kontakten visade det sig möjligt att få tag på material från mumier, och testet kunde göras. På den vägen är det.

Min slutsats är enkel: Denna boken bör läsas av alla som intresserar sig för modern forskning. Den borde omedelbart översättas till svenska.

Neanderthal Man. In Search of Lost Genomes. Svante Pääbo. Basic Books. 2014.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s