Debatt om Per Svenssons bok: Elefanten som inte fanns i rummet

Den debatt som Liberal Debatt anordnade i Stockholm 18 mars 2014 om Per Svenssons nyutkomna bok tydliggjorde alltför väl dess stora brist: Att inget stort aktuellt samhällsproblem diskuteras i den.

De som deltog i debatten (PJ Anders Linder, Susanne Birgersson, Mattias Svensson, Irene Wennemo och Per Svensson själv) håller förmodligen inte med mig. Ämnet som diskuterades mest var integritetsfrågorna, alltså att Google, Facebook, FRA, NSA, etc samlar på sig en massa personlig information som kan användas för att kartlägga människors liv. Per Svensson, och de övriga, tyckte tämligen samstämmigt att detta var ett stort problem, och att skarp maktkritik krävs från liberalt håll.

Låt mig svära i kyrkan: Integritetsfrågan är inte ett stort problem. Den som hävdar att den är det pratar mycket om ”hot”. Alltså att dessa data skulle användas i illvilligt syfte, om samhällsklimatet ändrades. Ja, just det: ”om”.

De som förundras över att folk i allmänhet inte är mer upprörda över informationsinsamlandet borde kanske tänka litet längre än till gissningen att ”folk är naiva”. Vad det kanske handlar om är att ingen faktiskt har skadats? Jag utmanar de som tycker att integritetsfrågorna är den enskilt viktigaste frågan för liberaler: Var är den faktiska, konkreta skadan? Vem lider? Om allt man kan säga är ”hot”, så kanske vi ska tagga ner litet. Och reflektera över att om hotets förverkligande kräver tillblivelsen av en diktatorisk regim, så kanske det är det som är problemet, inte informationen.

Det som irriterade mig med debatten var att denna, i min mening, mindre viktiga fråga tilläts helt tränga undan andra, bra mycket viktigare frågor. Det var signifikant att debatten, liksom Per Svenssons bok, så totalt undvek all diskussion om välfärd och sociala frågor. Det är den elefant som inte fanns i rummet.

Klassamhället, där det sociala arvet bestämmer livschanserna, är ett stort problem. Att många unga känner hopplöshet och resignation inför framtiden, med tillfälliga jobb, bostadsbrist och undermålig utbildning, det är ett stort problem. Dessa frågor handlar om människors faktiska möjligheter. Om man vill öka människors frihet, måste man åtminstone resonera om dessa frågor. Man kan inte bara sätta etiketten ”positiv frihet” på dom för att sedan undvika dem.

Jag diskuterade detta kort med Irene Wennemo efter debatten, och hon noterade att den här sortens frågor är svåra för liberaler. De klassiska liberala ideologiska resonemangen täcker inte in dom. Hon har förmodligen rätt. Men då kanske vi, liberaler alltså, borde göra något åt det.

När jag läste Svenssons bok noterade jag i förbifarten att i en uppräkning av liberala tänkare (sidan 30) så saknas ett viktigt namn: Karl Popper. Jag tänkte att detta bara var ett enkel förbiseende. Efter debatten idag slås jag av tanken att det kanske inte var ett enkelt förbiseende, utan att det säger något viktigt om boken.

Karl Poppers ansats är nämligen problemorienterad. När de viktiga liberala gränsmarkeringarna mot konservatism och kommunism har gjorts, så återstår frågan hur samhällspolitiken ska bedrivas. Poppers svar är den så kallade stegvisa sociala ingenjörskonsten (”piecemeal social engineering”), eller reformism, kort och gott. Vad det handlar om är att politik ska bedrivas utifrån faktiska, konstaterade problem, som man försöker angripa med olika reformer vars utformning måste ske med respekt för mänskliga rättigheter. När reformerna genomförts måste verkningarna granskas, och justeras efter behov, eller upphävas, om oförutsedda skadeverkningar kan konstateras.

Om Per Svensson hade varit mer besjälad av denna attityden hade han kanske inte fastnat i letandet efter specifikt liberala profilfrågor, som jag upplever att han gör. Han har en ideologisk hammare, och letar efter spikar att slå in.

Per Svensson nämnde att Folkpartiet har levt på skolpolitiken under senare år, och att det är farligt, eftersom andra partier kan sno dessa frågor, vilket Socialdemokraterna och Moderaterna är på väg att göra. Så är det. Men Svensson missar att utan skolpolitiken hade förmodligen Folkpartiet idag inte existerat överhuvud taget. Och att skolan, när Fp med Jan Björklund och andra tog sig an den, var ett område som verkligen behövde en ny politik.

Slutsatsen borde alltså vara: Om Folkpartiet skall fortsätta vara en politisk rörelse med existensberättigande, så måste den ta sig an politiska frågor som skriker efter lösningar, men som andra partier av olika anledningar undviker. Vilka kan det vara? Tja, jag föreslår följande övning: Fundera på vad ungdomar, medelklass, underklass, pensionärer och andra grupper bekymrar sig om, och vilka möjliga lösningar politiken kan ge. Det vore rätt ansats. Inte att börja med vilka frågor som är lättast att härleda ur liberala idéer.

En reaktion på ”Debatt om Per Svenssons bok: Elefanten som inte fanns i rummet

  1. Pingback: Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender – Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s