Göran Greider: Den solidariska genen

Göran Greider polemiserar i boken ”Den solidariska genen” mot teorin om den själviska genen, och diskuterar forskningsrön som han hävdar stödjer idén om den solidariska genen. Att läsa hans bok är litet som att lyssna på ett vackert musikstycke där orkestern envisas med att titt som tätt spela fel och falskt.

Greider har ett tydligt budskap: Människan är i grunden solidarisk, och de som påstår att vi är egoister, att evolutionen gynnar egoism, eller att samhället måste inrättas för egoister, har fel. Det uråldriga jägarsamhället var jämlikt. Hierarkier och elände kom med jordbrukarsamhället, som sedermera utvecklades till kapitalism. Ett socialistiskt samhälle är möjligt, och det vore i bättre samklang med människans inre väsen. Ungefär så ser Greiders resonemang ut. Och ganska mycket av detta är fel.

Låt mig först be om ursäkt: Det här inlägget är ovanligt långt. Det beror på att det finns mycket i Greiders bok att kommentera.

Den som tänker sig läsa Greider bör vara medveten om att man tvingas ha överseende med att han skriver ”poetiskt”, istället för ”rätlinjigt berättande”, som han själv säger. Tyvärr innebär det exempelvis att han titt som tätt levererar ”sentenser” som inte är mer än platta åsiktsblaffor. Texten hade behövt en hårdare redigering. Vad värre är, Greider tar ibland argumentationsmässiga genvägar med det ”poetiska” som alibi. Trist, för han kan uppenbart bättre än så. När han anstränger sig så lyckas han mycket bra i sitt uppsåt att folkbilda.

Det finns en mycket uppfriskande aspekt av Greiders text: Han argumenterar på allvar (om än bristfälligt). Han hemfaller inte åt den orgie av ironi och sarkasm som en del yngre vänsterdebattörer, typ Katrine Kielos, så ofta gör.

Vetenskap eller agitprop

Greider har en mycket tydligt uttalad agenda: Han vill att vänstern ska intressera sig för nya rön inom biologi, antropologi och genetik som han menar stödjer idén om ett solidariskt, i någon mening socialistiskt, samhälle. Han menar att högern (dit han räknar såväl konservativa som liberaler) alltför länge har tillåtits använda argumentet att människans natur är sådan att kapitalism, konkurrens och ett hierarkiskt samhälle är det enda som kan fungera. Han anser att vänsterns traditionella ståndpunkt, att människan inte har någon inneboende natur, utan att allt bestäms av den samhälleliga kontexten, inte håller måttet.

Jag har inget emot att Greider har en uttalad agenda. Han är ärlig med den, och hans text blir onekligen intressantare av att han verkligen vill något. Med tanke på att vi sannerligen inte är bortskämda med samhällsdebattörer som hämtar inspiration och nya vinklar från modern naturvetenskap, så är jag beredd att förlåta en tydligt vinklad redovisning.

Men tyvärr går Greider ibland över gränsen mot den rena agitpropen. En tes i boken är att publiceringen av Richard Dawkins bok ”The Selfish Gene” samt E.O. Wilsons bok ”Sociobiology”, tillsammans med Milton Friedmans ekonomipris till Alfred Nobels minne, allt kring året 1975, var ett slags startskott för en era av egoism, nyliberalism och allmänt samhällsförfall under Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Det är inte alldeles klart hur orsakssambandet ser ut enligt Greider: Surfade Dawkins och Wilson på en tidsanda, var de orsaken till den, eller? Hur som helst, Greider återkommer ständigt till denna vetenskapliga nyliberalism, och hoppas att de nya rön som han diskuterar ska vara, kanske redan är, början på en ny våg av socialism i det allmänna tänkandet.

Jag är inte särskilt imponerad av detta. Greiders starkt ideologiserande synsätt på vetenskapen ligger farligt nära gränsen mot postmodernismens villfarelser. Till exempel diskuterar han på allvar, helt i onödan, Michel Foucault. Greider är tack och lov såpass hårt förankrad i upplysningstänkandet att han trots allt inte faller i farstun för Foucaults teser, som kan tyckas vara radikala, men som i realiteten är djupt reaktionära. Trots idogt flörtande med idén att forskningen obönhörligt determineras av ideologiska agendor, så tror jag att Greider faktiskt inte vill gå hela vägen till sängs med det tänkandet.

Människans natur

Greider inleder sitt resonemang så här:

Vi är i grunden en solidarisk art. Egoismen finns i oss, ja, men vi har också både viljan till altruism och naturliga instinkter som verkar för det solidariska inom oss.

Det slående är den glidning Greider gör, här och på många andra ställen i av boken: Människan är i grunden, i sin essens, solidarisk. Men han medger alltid, i en bisats, att människan har en egoistisk sida. Den solidariska genen behövs för att hålla tillbaka översittarna, alfa-hannarna:

En ständigt pågående kamp för att tämja de makthungriga och befrämja altruistiska beteenden.

Andemeningen i boken är att solidaritet är den sanna mänskliga naturen, medan egoism, makthunger och översitteri är något främmande, något utifrån kommande.

Jag förundras över att Greider inte ser hur uppenbart ohållbar denna ståndpunkt är. Om egoismen är en så stark kraft att den hela tiden måste bekämpas, på vilket sätt kan den då inte ses som en del av människans natur? Om den solidariska genen behövs för att bekämpa översittare och alfa-hannar, skulle då inte dessas existens också ha en grund i människans natur, i generna? Varför skulle altruismen vara den sanna naturen, men inte egoismen?

Greider tycks inte vilja se det uppenbara: Att människans natur är att ha en potential till både egoism och altruism, och att kontexten, omständigheterna (som kan kallas kulturen eller samhället) har stor, kanske avgörande, betydelse för vilken av dessa attityder som dominerar i olika situationer.

I sin missionerande iver att propagera för solidaritet antitriangulerar sig Greider så långt som möjligt från den position han finner avskyvärd: Tesen att människan har en inneboende egoism. Själviskhet och översitteri är enbart en avvikelse från det sant mänskliga, som är altruismen och solidaritet.

Men två fel blir inte ett rätt. Av den korrekta iakttagelsen att egoism inte är den ultimata grunden för människans natur följer inte att altruism måste vara det.

Greiders har ett besläktat problem när han diskuterar människans äldsta historia. Han citerar de forskare (exempelvis Christopher Boehm, Joachim Bauer, Frans de Waal) som arbetar med hypotesen att urmänniskans samhälle, jägar- och samlarsamhället, var mycket jämlikt och allmänt trevligt, och termer som guldålder och paradis nämns. När människan blir jordbrukare börjar det ojämlika eländet. Men om detta är sant, varför gjorde människorna på detta viset? Varför gick de över från en närmast paradisisk tillvaro som jämlika jägare/samlare till en hierarkisk, hemsk jordbrukskultur?

Greider kallar detta sitt ”teodicéproblem”. Varifrån kommer egoismen? Han skriver något obegripligt om att han måste bli ”marxist, det vill säga vänsterteolog” för att förklara det. Hans försök till förklaring är mycket lam: På något sätt skulle en hypotetisk period av svåra klimatmässiga förhållanden ha gjort att jordbrukssamhället vann. Men varför det jämlika samhället inte skulle vara mer robust än så, det framstår som ett mysterium. Den möjlighet han inte närmare funderar över är att det kanske inte var fullt så enkelt. Kanske innebar även jägarlivet ett stort mått av elände? Kanske var det inte alltid så kul för alla inblandade?

På ett ställe ironiserar han över att Dawkins resonemang (se nedan) kan härledas från karaktäristiskt kristna föreställningar. Det är att kasta sten i glashus: Om det är någon som resonerar utifrån uppenbart judiskt-kristna föreställningar, så är det ju Greider och de tänkare han citerar, som talar om ett paradis som jägare/samlare, och ett syndafall i form av jordbruket.

Den själviska genen

Greider redovisar sitt hat och djupa förakt mot idén om den själviska genen. Han anser att den idén är en aspekt av den föraktliga liberalismen. Termen myntades 1976 av Richard Dawkins, i den välkända boken ”The Selfish Gene”.

Man skulle ta för givet att Greider redogjorde för vad idén om den själviska genen går ut på. Men det gör han inte! Med stigande förvåning alltefter jag läser boken, så inser jag att Greider efter de inledande invektiven mot den själviska genen faktiskt aldrig kommer längre. Han ger aldrig en begriplig beskrivning av vad Dawkins menar med begreppet. Detta är oerhört märkligt.

Tar Greider för givet att läsaren redan vet det? Har Greider bara begått den dåliga pedagogens misstag att inte redovisa utgångspunkten för sin diskussion?

Det finns en annan möjlighet: Kan han vara (omedvetet?) rädd för att läsaren skall låta sig imponeras av Dawkins idé och argument? Alltså att Greider faktiskt inte vill redovisa vad det är för något han argumenterar mot? Är hans avsikt att genom återkommande diatriber mot Dawkins ”iskalla bok” fösa läsaren in i den korrekta ideologiska fållan?

Om det är så, ja, då är det illa. Då litar inte Greider på styrkan i sina argument. Jag hoppas, och kanske tror ändå, att det inte handlar om det, utan att det är den dåliga pedagogiken som är förklaringen till Greiders märkliga lapsus.

Nå, så vad handlar den själviska genen om? Jo, det handlar om den mekanism som verkar genom samspelet mellan gener, organismen och evolutionen. Det första man ska ha klart för sig är att Dawkins inte hävdar att en gen har en avsikt. Dess själviskhet handlar inte om att den, på något medvetet sätt, kan agera själviskt. Ej heller handlar det om en specifik gen som direkt gör alla de organismer som bär på den till egoister.

Vad Dawkins menar är att en gen (eller snarare, en variant av en gen) som har sådana egenskaper att den sprider sig i en population med tiden, den agerar själviskt i meningen att den brer ut sig på andra geners bekostnad. Alla gener som har lyckats i evolution har varit själviska på detta sätt. Alla de gener som rensats ut har inte varit tillräckligt själviska.

Detta har en helt mekanistisk förklaring: Anta att en gen har egenskaper som leder till att dess bärare, organismen, blir en aning bättre på att skaffa sig avkomma än andra organismer av samma art. Det leder till att den genen kommer att finnas i fler organismer i nästa generation, och så vidare, tills den har spridit sig in i hela arten. Det kan handla om att genen gör sin bärare mer bufflig så att den slår ut konkurrenterna. Eller att organismen blir bättre på att samarbeta, och förökar sig av den anledningen. Eller någon annan egenskap.

Notera att ingenstans i själva mekanismen behöver man blanda in känslor eller attityder. Det handlar mest om statistiska processer. En gen konkurrerar med andra gener i populationen om att komma vidare till nästa generation. Den är självisk i så måtto att dess existens visar att den har haft sådana egenskaper att den har lyckats breda ut sig i populationen. Självklart kan en viss gen påverka känslor och attityder hos en organism, och en annan gen kan göra en människa mer självisk. Men det är inte nödvändigtvis så i alla specifika fall.

Att denna mekanism finns och verkar i naturen råder det inget tvivel om. Precis som att det finns andra mekanismer som också verkar, ibland i konflikt. Såtillvida är den själviska genen idag obestridd. Men kanske är det just det faktum att det är en mekanism som upprör Greider så? En sådan är ju per definition känslokall.

Titeln på Greiders bok antyder att han inte förstår eller inte vill förstå detta. Idén att en gen (till skillnad från en organism, som en människa) kan fungera solidariskt, alltså låta andra gener spridas på sin egen bekostnad, kan inte stämma. En sådan gen skulle ju så småningom försvinna helt. Däremot kan man hävda är att det finns gener som får sin bärare (organismen, människan) att agera solidariskt. De generna måste fortfarande agera själviskt som gener, även om de får organismen att agera altruistiskt. Denna distinktion tycks inte Greider ta på allvar.

Många av Dawkins kritiker tycks ha hakat upp sig på att han skulle förespråka själviskhet, eller anse att själviskhet är den mest naturliga av känslor. Detta är trams. Dawkins gör ingalunda det. Ibland medger Greider att så är fallet, men gång på gång skriver han ändå att Dawkins bok är ”iskall”. Osammanhängande är bara förnamnet. Greider konstaterar korrekt att Dawkins egen politiska ståndpunkt inte är nyliberal, utan snarare socialdemokratisk. Detta framstår för Greider som ett mysterium. Men det är det ju bara om man faktiskt tror att Dawkins predikar själviskhetens evangelium.

Greiders ovilja att ta Dawkins grundläggande argument på allvar blir desto märkligare i ljuset av hur han kortfattat diskuterar ett annat problem: Allmänningens tragedi. Han beskriver mycket bra vad den idén går ut på. Kanske beror det på att han själv sett fenomenet i aktion i en brosamfällighet han är medlem i. Eller att han är trygg i de resultat Elinor Ostrom fick Nobelpriset för år 2009, som visar hur allmänningar faktiskt kan fungera, trots de nedbrytande krafter som allmänningens tragedi innebär.

En liten, närmast fånig detalj: Greider skriver om så kallat skräp-DNA:

Vad består människans arvsmassa av? Tja, bara en dryg procent utgörs av dessa omtalade gener. Resten är vad som ofta kallats skräp-DNA och numera anser forskarna att det där skräpet är med och styr vad generna gör. Den själviska genen har förlorat i makt och majestät.

Detta har Greider helt missuppfattat. Att så stor del av arvsmassan inte har en tydligt funktion kan i själva verket ses som ett starkt argument för idén om den själviska genen. Skräp-DNA kan bestå av DNA som uppför sig som en parasit eller fripassagerare som har lyckats nästla sig in och åker snålskjuts utan att ge något tillbaka. Det råder fortfarande kontrovers om skräp-DNA:s biologiska funktioner, men att dess existens skulle motbevisa idén om den själviska genen är rent nonsens.

Samhället: ur människans natur eller potential?

Greiders resonemang om samhället har ett starkt reduktionistiskt drag: Samhällets ultimata utformning ses som bestämt, i någon mening, av människans natur. Han anser att de nya forskningsrönen om urgammal altruism hos människan ger stöd för ett socialistiskt samhälle. Därmed försvagas argumenten för de som säger att människans inneboende egoism kräver ett hierarkiskt samhälle, alltså liberaler och konservativa enligt Greider. Han kritiserar Thomas Hobbes idé om våldsmonopolets tyranniska fred. Om människan istället är i grunden solidarisk eller altruistisk, då är vårt nuvarande samhälle ett misstag och ett helvete. Han antyder att civilisationen som sådan var ett misstag.

Greider är därför mycket kluven vad gäller idén om framsteget. Ibland låter han som en traditionell reformist, vilket kräver att man tror på framsteget som idé. Andra gånger suckar han över samhällsförändringarna, är pessimist, drömmer sig tillbaka till det paradisiska jägarsamhället, och spyr galla över dagens samhälle. Sådant passar bra med attityden att framsteg är en illusion, och allt vi bör sträva efter är att leva ursprungligt. En reaktionär hållning, helt enkelt. Greider slirar mellan dessa attityder.

Men det finns ett annat perspektiv som Greider inte tycks ha funderat över. Om man utgår från att människans natur handlar om en potential till att både vara egoist och altruist, beroende på omständigheter, då hamnar utvecklingen av samhällsinstitutionerna i fokus. Hur förändra samhället för att gynna mänsklighetens goda sidor? Istället för att betrakta samhället som en ren produkt av människans natur, så handlar det då istället om att samhällets utformning påverkar vilka av människans olika potentialer som kan utvecklas. Då blir framsteget som idé en verklighet, ja, en nödvändighet.

Greider har läst Steven Pinkers epokgörande bok ”The Better Angels of Our Nature”, där Pinker redogör för hur våldet människor emellan har minskat över långa historiska tider. Det är en uppfattning som svär mot den gängse, att vår tid är särskilt våldsam, att utvecklingen har gått mot det sämre. Pinker visar övertygande att detta är fel.

Man kunde tro att Greider skulle ta detta på allvar, eftersom det har stor relevans för synen på sambandet mellan människa och samhälle. Men nej. Till min stora besvikelse flamsar Greider bort Pinkers resonemang med närmast pinsamt undermåliga kommentarer. Man kan möjligen spåra att Greider nog ändå är litet imponerad av Pinkers argument. Han har inga vettiga motargument, utan yrar litet obestämt att i jägarsamhället hade man vapen tillhanda, men inte i jordbrukssamhället, så tillfällig ilska kunde få värre följder i det förra. Suck. Som om det inte finns alla möjliga tillhyggen i ett jordbruk… Det är helt enkelt för dåligt.

Liberaler använder sig gärna av tankefiguren att det är individerna som är viktiga, samhället har inget egenvärde. Detta kritiserar självfallet Greider, och han har en poäng. Jag tror liberalismen måste omformuleras så att den handlar om en process för progressiv frigörelse av individen inom ramen för ett förändrat samhälle. Att tala om ett ursprungligt samhällsfördrag är ett exempel på ett resonemang som helt missar poängen. Det har självklart aldrig funnits ett samhällsfördrag, så det är egentligen mycket märkligt att basera en samhällsfilosofi på en sådan hypotetisk idé. Däremot kan vi arbeta för att successivt gå mot ett samhälle som stämmer bättre överens med ett sådant ideal. Alltså: reformism. Det synsättet tar idén om framsteget på allvar.

En sådan liberalism – ska vi kalla den progressiv liberalism? – behöver inte göra några speciella antaganden om huruvida människan är i grunden egoistisk eller altruistisk. Vad det handlar om är att fokusera på att förändra samhällsinstitutionerna så att det gynnar det goda livet för människorna, verkar för frigörelse och makt över det egna livet, och ser framsteget som politikens mål och drivkraft.

Göran Greider: Den solidariska genen. Ordfront Förlag, 2014, ISBN 978-91-7037-769-3

Richard Dawkins: The Selfish Gene. 30th Anniversary edition. Oxford University Press, 2006 (ursprungligen publicerad 1976), ISBN978-0-19-929115-1

Steven Pinker: The Better Angels of Our Nature: The decline of violence in history and its causes. Allen Lane (Penguin Books), 2011, ISBN 978-1-846-14093-8 (finns numera även i pocket 978-0-141-03464-5)

12 reaktioner på ”Göran Greider: Den solidariska genen

  1. Magnus Ringborg

    Jag har kollat alla recensioner av Greider på nätet. Du är den ende som påpekat att han missuppfattat Dawkins totalt. Har han läst boken?

    1. Jag tror att Greider har läst Dawkins bok. Men han redovisar ju som sagt inte Dawkins resonemang på ett begripligt sätt. I en twitterkommentar https://twitter.com/GreiderDD/status/454221624368459778 framkommer att Greider anser sig ha redovisat Dawkins rättvisande. Det kan tyda på att Greider faktiskt inte begripit Dawkins resonemang.

      Det är ju onekligen intressant att övriga recensioner inte diskuterar detta alls. Jag misstänker att få, om ens någon, av dom har läst Dawkins.

    2. Jag misstänker att de som ändå läst Dawkin inte förstått honom. Det är så enkelt så enkelt att tro att själviska gener = själviska individer, trots att hela ursprunget till själviska gener-metaforen är evolutionen av samarbete.

  2. Pingback: Varför räds vänstern Darwin? | Svensson

  3. Elias

    Det enda felet med recensionen är att du känner dig övertygad av Steven Pinkers bok som innehåller statistiska, historiska, antropologiska, militära och vetenskapliga fel. Är vår tid våldsmmare/sämre än alla andra tids åldrar? Självklart inte. i vissa områden har det skett ordentlig framgång i andra är vi efter. Historien är inte ett rakt streck mot upplysning bara ett barn med lite historiska kunskap (och tydligen en MIT professor) kan tycka det, det är en knacklig väg med uppgånger och nedgånger om det passar din etiska och politiska åsikt.

    1. Av din kommentar sluter jag mig till att du inte läst Pinkers bok. Att påstå att Pinker talar om ett ”rakt streck mot upplysningen” är befängt. För övrigt är han professor vid Harvard, inte MIT. Rätt stad, fel universitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s