Valfriheten och det bästa

Svensken har ett komplicerat förhållande till valfriheten. Hen vill gärna ha den, men helst ska det vara enkelt att välja det bästa. En mycket utbredd, men närmast paradoxal inställning.

Som ett exempel kan man citera Elisabeth Ahlström, 95 år, i ett reportage om äldreomsorgen i Dagens Nyheter 26 april 2014:

– Det var väldigt svårt att välja. Jag vet inte om jag har valt det bästa. Människorna som kommer är i alla fall snälla, rara och trevliga. De gör verkligen sitt bästa.

Bakom resonemanget ligger en inställning att om man inte har lyckats välja det bästa, ja, då har man på något sätt misslyckats. Man är en förlorare. Man kan tycka att om hon nu finner personalen trevlig, så finns det väl inget problem?

Världens kris – vänsterns lösningar: Oväntat intressant

Antologin Världens kris – vänsterns lösningar, redigerad av Katrine Kielos och Jesper Bengtsson, handlar om idépolitiken i efterdyningarna av finanskrisen. Fokus ligger på den i vid mening socialdemokratiska internationella debatten. Boken är oväntat intressant även för en liberal, och flera av essäerna i den förtjänar att ge inspiration till den liberala idédebatten.

Jag skriver ”oväntat”, eftersom jag tidigare har läst Katrine Kielos bok Det enda könet och inte blivit speciellt imponerad. Men de artiklar som Kielos och Bengtsson har ställt samman innehåller mycket av det jag saknade i Kielos egen bok, nämligen (för att citera mig själv) ”resonemang om hur vi ska analysera samhället och dess problem, i syfte att formulera en progressiv politik”.

Ett påfallande drag hos de flesta (men inte alla) bidragen till antologin är önskan att föra fram utkast till reformförslag som har en realistisk möjlighet att kunna genomföras. Det är mycket uppmuntrande.

NobelCenter: Bygg så det märks!

Förslaget till NobelCenter på Blasieholmen har presenterats (pressmeddelandet finns här, några bilder finns här). I korta drag: en hög, närmast kubisk byggnad, med mycket glas och fasad i mässingsfärg.

Så vad ska man tycka om detta? Låt oss börja med tre synpunkter och argument som saklöst kan avfärdas:

Lasse Berg: Ut ur Kalahari

Journalisten Lasse Berg har utkommit med den tredje boken i sin Kalahari-serie. Den tar delvis formen av en självbiografi, men tyngdpunkten ligger på beskrivningen av utvecklingen i den numera inte fullt så fattiga världen. Den resonerar också om människans natur, det goda livet och civilisations villkor. Den tar stöd i fakta och statistik, men också mer filosofiska resonemang. Den är underbart lättläst och tar läsaren på allvar på ett mycket uppfriskande sätt.

Berg redovisar tydligt vad han, och andra, förr ansåg om den fattiga världens möjligheter: Nämligen att för 40-50 år sedan inget talade för att några framsteg skulle kunna ske. Men utvecklingen har visat att det var grundfel. Förbluffande mycket har blivit mycket bättre. Berg ger många konkreta exempel på förhållanden som har förbättrats radikalt, som till exempel barnadödligheten. Självklart utan att samtidigt förneka de oerhört stora problem som kvarstår, eller som har vuxit fram som en följd av utvecklingen. Resonemangen är prestigefria och sanningssökande.

Lidija Praizovic faller i den egna gropen

Skadeglädje är inte den noblaste av känslor, men ibland får man väl gotta sig? Lidija Praizovic, skribent på Aftonbladets kultursida, skriver 4 april 2014 om Yahya Hassans diktsamling:

Vad jag ställer mig tveksam till är att hon [Sarra Anaya, 24 mars 2014 i Rummet] menar att den definitiva erfarenhetsgränsen går mellan blattar med muslimsk bakgrund och blattar med kristen bakgrund. Slutsatsen blir att jag, som kommer från en kristen familj, inte borde blandat mig i Athena Farrokhzads och Yahya Hassans samtal.

Anaya tycker alltså att Praizovic, som tydligen har kristen bakgrund, ska hålla käften när invandrare med muslimsk bakgrund skriver poesi eller kritiserar densamma.

Enligt det synsättet beror alltså rätten att diskutera på vilken bakgrund man har. Att lyssna på vad någon säger är ointressant om personen har fel etikett. Argument, ställningstaganden, synpunkter, allt, skall bedömas utifrån härkomst.

Så ser ett antiliberalt, antihumanistiskt, ja, i grunden reaktionärt förhållningssätt ut. En slags intellektuell apartheid, som jag har kommenterat tidigare.

Jag skulle sympatisera med Praizovic när hon värjer sig mot detta trams, om det inte vore för det faktum att hon tidigare har ägnat sig åt exakt samma sak. I en recension 4 juli 2013 av Johanna Langhorsts bok Förortshat skrev Praizovic: