Valfriheten och det bästa

Svensken har ett komplicerat förhållande till valfriheten. Hen vill gärna ha den, men helst ska det vara enkelt att välja det bästa. En mycket utbredd, men närmast paradoxal inställning.

Som ett exempel kan man citera Elisabeth Ahlström, 95 år, i ett reportage om äldreomsorgen i Dagens Nyheter 26 april 2014:

– Det var väldigt svårt att välja. Jag vet inte om jag har valt det bästa. Människorna som kommer är i alla fall snälla, rara och trevliga. De gör verkligen sitt bästa.

Bakom resonemanget ligger en inställning att om man inte har lyckats välja det bästa, ja, då har man på något sätt misslyckats. Man är en förlorare. Man kan tycka att om hon nu finner personalen trevlig, så finns det väl inget problem?

Detta är en av de största utmaningarna som valfrihetens förespråkare har: Missuppfattningen att valfrihet handlar om att välja det bästa. Det handlar ju snarare om en möjlighet att kunna välja bort det dåliga. Den kanske viktigaste poängen med olika typer av valfrihetssystem i den offentliga servicen är att man gör det möjligt för människor att kunna välja bort usel service. Valfriheten syftar till att reformera bort den domderande och beskäftiga förvaltningens diktatur. Den poängen har, av någon anledning, kommit i skymundan i debatten.

Valfrihetens förespråkare har skäl att fundera på detta. Kan det vara så att man alldeles för starkt har betonat hur fantastiskt bra allt blir med valfrihet? Det största hotet mot valfriheten, förutom debatten om vinster i välfärden, är inställningen att den som inte lyckats välja det ”bästa” är en förlorare. Förlorare vill ingen ha, så förslag som syftar till att stoppa det har chans till stöd. Den synbarligen logiska slutsatsen är att avskaffa systemet som skapar dessa förlorare, alltså valfriheten. Den lömska argumentationen säger: Varför ska inte alla ha den bästa servicen? Ska inte alla få vara vinnare? Alltså ska vi arbeta för förbättrad offentlig service överallt, inte för valfrihet.

Valfrihetens förespråkare måste förklara att sådana förslag leder till ett system där alla endast ser ut att behandlas lika. Av alla möjliga skäl (dålig chef, oengagerade vårdare, bristande organisation, etc) kommer vissa att få sämre service, även om målsättningen är att alla ska ha det lika bra. Problemet är att i ett sådant lika-för-alla-system finns det inte någon mekanism för att få ordning på problemet.

Går det att förändra inställningen att man alltid måste eftersträva det bästa? Är det möjligt att säga att vi snarare ska arbeta för att fokusera på det dåliga, och antingen förbättra det, eller helt enkelt lägga ner det, så att andra verksamheter kan ta över?

Det finns i Sverige en stark strävan efter perfektion som både är en välsignelse och en förbannelse. Den är bra på det sättet att utveckling sporras. Den är dålig därför att den lätt leder till en neurotisk jakt efter det omöjliga, en ständig stress och krypande känsla av otillräcklighet.

Så nästa gång du ställs inför ett val, och tycker det är jobbigt: Ta ett steg tillbaka och tänk efter: Spelar det så stor roll ifall det inte blir perfekt? Kanske du kan rätta till det senare, ifall det blir dåligt? Låt inte det bästa bli det godas fiende.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s