Datorns existentiella ångest: Därför har Stephen Hawking fel

Maria Gunther skriver i Dagens Nyheter 2014-06-22 (prenumeration krävs) om en framtid då forskningsfältet Artificial Intelligence (AI) lyckas nå sitt mål: En dator som är intelligent och självmedveten. Artikeln diskuterar farhågorna om att en sådan maskin skulle försöka ”ta över” från människan. Resonemanget bygger på fysik, matematik och datalogi, medan det biologiska tänkandet är helt frånvarande. Därför blir det fel.

Fortsätt läsa ”Datorns existentiella ångest: Därför har Stephen Hawking fel”

Putins sändebud om russofobi: Så ser hotet ut

Vladimir Putins ”personliga sändebud” (vad nu det innebär) Sergej Markov säger i Svenska Dagbladet 8 juni 2014 att:

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av allt att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland […]

Vad ska man egentligen säga om detta fyrverkeri av geopolitiska hallucinationer? Man kan skratta åt eländet, men det är att missa poängen. Vad det handlar om är hot.

Det finns gamla rysk-sovjetiska propagandatraditioner som känns igen i Markovs uttalanden. En sådan tradition är att komma med så befängda anklagelser att ens ett försök att bemöta dem innebär ett slags erkännande att grunden för dom är relevant. Att den arena som de kan sägas utforma är reell, i någon mening. Detta gäller ”förklaringen” om att Sveriges och Polens ”russofobi” grundas i gamla stormaktskomplex. Att ens börja diskutera i termer av flera hundra år gamla episoder i svensk och polsk historia innebär att man erkänner sådana resonemang som rimliga. Detsamma gäller de närmast groteska resonemangen om de anledningar som Estland, Lettland och Finland kan ha för att betrakta Rysslands agerande med viss skepsis.

En annan gammal tradition är att helt enkelt spegelvända den kritik som andra riktar mot det ryska agerandet. Anklagas den ryska sidan för valfusk, som i Krim, så skickar man tillbaka anklagelsen med vändande post, den här gången i form av likalydande anklagelser om valfusk i presidentvalet i Ukraina.

Det skrämmande med denna sortens absurditeter är att det förmodligen är egalt huruvida sändebudet (eller Putin) tror på dom eller inte.

Om han inte tror på dem själv, så levererar han dem för att han vill visa att han har makt att ljuga utan att rodna. Signalen är: Vi är beredda att säga vad tusan som helst för att nå våra mål. Vi ljuger och hotar exakt hur mycket vi vill. Och vi struntar i om ni tror oss eller inte, det räcker att vi påstår det.

Om däremot den ryska ledningen tror på dessa galenskaper, då är de förmodligen också galna nog att riskera det tredje världskrig som sändebudet själv pratar om:

Markov varnar för följderna om Ryssland trängs in i ett hörn.

– Antisemitismen startade andra världskriget, russofobin kan starta ett tredje.

Man kan uttrycka det så att den ryska ledningen vill att vi ska bli så rädda för Ryssland att vi inte längre ska känna ”russofobi”.

Toomas Hendrik Ilves om Sverige, Estland och Ukraina

Ukraina-krisen har blottlagt gamla konfliktytor i den svenska debatten. Den gamla så kallade tredje ståndpunkten har återuppstått i form av inpass från bland annat socialdemokraterna Göran Greider och Ulf Bjereld, som hävdar att EU och Ryssland är lika skyldiga till Ukrainakrisen. Kommunisten och chefen för Aftonbladets kulturredaktion Åsa Linderborg har velat beslå Ukrainas självständighetskämpar med fascism, och samtidigt urskulda Rysslands agerande.

Allt detta ekar ihåligt efter den senaste tidens händelser, där Rysslands invasion av Krim, destabiliseringen i östra Ukraina, presidentvalet i Ukraina och EU-valet har gjort det besvärligt för tredje-ståndpunktarna. Vi har inte hört så mycket från Greider, Bjereld eller Linderborg på den senaste tiden i dessa frågor. Man kan däremot med stor behållning läsa Timothy Snyders analys i Dagens Nyheter 27 maj 2014, med rubriken ”Ukraina har svaret på EU:s kris”.

Estlands president Toomas Hendrik Ilves intervjuades i Dagens Nyheters lördagsbilaga av Philip Teir (prenumeration krävs förmodligen för åtkomst) 24 maj 2014, och påminner om ett besläktat trist tema i den svenska närtidshistorien: den svenska inställningen till Baltikum under Sovjet.

Ilves egen pappa var socialdemokrat. Jag frågar om Olof Palme var en figur hemma hos familjen.

– Vi diskuterade honom. Men det var egentligen senare, när vi flyttat till USA. Min far hade en socialdemokratisk syn, han var vänster om mitten. Den sociala biten av svensk socialdemokrati sympatiserade han med, men han uppskattade verkligen inte Palmes attityd till de ockuperade baltiska staterna.

Ilves nämner Sveriges utrikesminister Sten Anderssons kontroversiella uttalande 1989, där han inför en grupp journalister påstod att de baltiska länderna tekniskt sett inte var ockuperade.

– Jag kallar det ”The Olof Palme school of human rights”. Reaktionen på brott mot mänskliga rättigheter står i direkt proportion till avståndet från Stockholm. Förtryck och massmord i de baltiska länderna störde ingen, men skedde det i Chile reagerade man.

Enligt Ilves är förklaringen till den doktrinen ”ganska uppenbar”.

– Man kritiserade inte ryssarna, man hade för mycket att förlora. Det var moraliskt förkastligt, och det var märkligt att se att det här pågick ända fram till 80-talet. Jag säger naturligtvis inte att det som skedde i Chile var bra, men samtidigt som man kritiserade Chile reste man till Lettland och klädde sig i röd pionjärscarf, säger han.

Jag kan intyga att det Sten Andersson sa 1989 inte har förlåtits honom av de i Sverige som har baltiska rötter. Det engagemang som bland annat Göran Persson visade för de baltiska staterna under 1990-talet har visserligen dämpat bitterheten efter Sten Andersson svek, men när Greider och Bjereld börjar yra om åsiktsmässig neutralitet, då petar man i ett gammalt sår.

I dagarna har Ryssland låtit meddela (Dagens Nyheter 31 maj 2014)

[…] att ett svenskt eller finskt Nato-medlemskap skulle ge upphov till ”farliga, negativa förändringar” i regionen.

Det ryska utrikesdepartementet använder sig av följande hot:

[…] den nordisk-baltiska regionen ”traditionellt sett kännetecknats av låga militära och politiska spänningar”, men att Ryssland också har ”ett ansvar att skydda sina landsmän och deras kultur” – framförallt i de baltiska staterna

Alltså: Om Sverige och Finland går med i Nato kommer Ryssland att vilja ”beskydda” ”sina landsmän” i de baltiska staterna.

Vilket i sig är ett argument för Sverige och Finland att gå med i Nato. Vi måste se till att bidra till skyddet i vår del av världen mot den ryska aggressionen. Baltikum har redan dragit de korrekta slutsatserna av detta. Det är dags att vi också gör det.