Ann Heberlein: Etik. En introduktion med brister.

Ann Heberlein, akademiker verksam inom etik vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, har skrivit boken Etik: Människa, moral, mening.

Föreliggande boks ambition är att erbjuda en grundläggande introduktion till ämnet etik, men också knyta samman etiken med existensen.

Heberlein lyckas ganska väl i detta uppsåt. Boken kan fungera som utgångspunkt för en diskussionscirkel om etik. Ibland blir det dock litet för många snuttifierade omnämnanden av olika filosofers tankar. Fördelen är att man får många ingångar till möjlig fördjupning i sådant man är särskilt intresserad av. Nackdelen är att det blir ganska ytligt.

Till bokens förtjänster hör ett glasklart resonemang om kulturrelativismen, som Heberlein elegant strimlar. Någon anhängare av postmodernism är hon inte.

Heberleins resonemang är dock alldeles för ofta ganska oskarpa. Manuskriptet hade behövt gås igenom av några tuffa kritiker. Då hade kanske en del uppenbara svagheter kunnat åtgärdats. Boken hade vunnit på att utelämna kanske en tredjedel av filosoferna, och istället fördjupa diskussionen.

Jag koncentrerar mig här på två ganska iögonenfallande brister i Heberleins redogörelse.

Den första bristen handlar om ett ganska fundamentalt problem för en etiker verksam vid en teologisk institution. Man hade förväntat sig ett resonemang om relationen mellan gud och moral. Men religion nämns bara i vissa begränsade, neutrala påståenden. Det framstår som ett mysterium att Heberlein, som är troende kristen, inte diskuterar hur gud, religion och etik hänger ihop.

Jag ser tre möjliga förklaringar:

  1. Heberlein anser inte att gud har någon relation till etiken. En ganska annorlunda idé, som inte många kristna skulle skriva under på. Alltså inte en sannolik förklaring.
  2. Heberlein har synpunkter på relationen mellan gud och etiken, men tycker inte att de platsar i denna boken. Eftersom gud (numera) inte har så stor argumentationsmässig tyngd i den akademiska filosofin, så tycker inte Heberlein det är mödan värt att skriva om det.
  3. Heberlein låter sin övertygelse om gud och etiken komma till uttryck i argumenten, men endast implicit, i det fördolda. Det behöver inte nödvändigtvis handla om ett medvetet mörkande.

Jag är osäker på vilka av dessa förklaringar som är mest problematisk. Men det värsta är nog att Heberlein inte visar några tecken på att hon inser att frågan kan ställas.

Gud och religion är den enskilt viktigaste faktorn i varje etisk diskussion och konflikt, sett ur ett samhälleligt globalt perspektiv. Som ateist är jag av åsikten att illusionerna om gud är bland de största moraliska hindren mänskligheten har att övervinna för att nå en bättre värld. Heberleins oförmåga att se de kritiska frågorna om sambandet mellan tro och etik är en illustration till vilka svårigheter vi står inför.

Det andra problemet har att göra med den normativa etik som Heberlein tycks ha störst förståelse för. Hon beskriver de två dominerande typerna av normativ etik:

[De konsekvensetiska teorierna] hävdar att det är handlingens konsekvenser som avgör en handlings moraliska värde. Det är alltså handlingens konsekvenser eller nytta som avgör om den är rätt. […]

Typexemplet på en konsekvensetisk teori är utilitarismen.

Den andra typen av etikteori är den deontologiska, som

menar att det är andra egenskaper hos handlingen än dess konsekvenser som avgör om den är rätt eller fel. Deontologin hävdar att en handling är rätt om den följer vissa plikter eller regler. Den kantianska pliktetiken är ett exempel på en deontologisk teori.

Heberlein redogör för de välkända problem som utilitarismen har. Diskussionen av pliktetik, dygdetik och även rättighetsetik sker till stor del i termer av att de tycks ge lösningar på en del av utilitarismens problem. När det gäller mer positiva argument för dessa deontologiska alternativ så ser jag till min förvåning att Heberlein ofta formulerar det så att fördelen består i att det deontologiska alternativet leder till goda ting. Det kan handla om att människans värdighet bevaras, eller att en plikt eller dygd i långa loppet leder till ett gott liv, etc.

Det märkliga med dessa argument är de faktiskt också är konsekvensetiska, om än indirekt! Till och med argumenten för Kants etik har denna egenskap, refererat så här av Heberlein:

Vi ska bara utföra de handling som görs utifrån en regel som vi vill upphöja till allmän lag.

Gott så. Men varför skulle vi vilja upphöja en viss föreslagen regel till allmän lag? Jo, rimligen därför att den leder till goda ting, alltså till positiva konsekvenser.

Jag är inte professionell filosof, så jag kanske har missat något. Men ingenstans i Heberleins bok finner jag några mer handfasta argument för specifika regler eller plikter som, explicit eller implicit, bygger på annat än argument om att de får positiva konsekvenser om de tillämpas. Kanske beror det på att Heberlein inte lyckas förklara hur det ligger till.

Kan det vara så att det inte finns någon koherent deontologi? Att varje etisk teori som vill vara relevant för mänskligt liv måste handla om konsekvenser, om än indirekt? Det enda som skiljer deontologin från utilitarism kanske är att den förra har ett lager av regler (dygder, plikter, etc) mellan människan och hennes handlingar. I slutändan är det ändå konsekvenserna det handlar om.

Heberlein resonerar inte alls om detta, och jag har inte tillräcklig kunskap för att kunna säga om någon av de mer kända deontologerna som Elizabeth Anscombe eller Alasdair MacIntyre gör det. Dock vill jag avslöja en misstanke: Påtagligt ofta är det troende kristna personer som är deontologer; både Anscombe och MacIntyre är katoliker. Ett alternativ till att bygga etiken på vilka konsekvenser den har är ju att påstå att gud helt enkelt har bestämt vad som är gott. Bakom deontologin kanske det bara döljer sig en övernaturlig diktator?

Ann Heberlein: Etik. Människa, moral, mening. En introduktion. Albert Bonniers Förlag, 2014. ISBN 978-91-0-013571-3.

11 reaktioner på ”Ann Heberlein: Etik. En introduktion med brister.

  1. ”Kan det vara så att det inte finns någon koherent deontologi? Att varje etisk teori som vill vara relevant för mänskligt liv måste handla om konsekvenser, om än indirekt? Det enda som skiljer deontologin från utilitarism kanske är att den förra har ett lager av regler (dygder, plikter, etc) mellan människan och hennes handlingar. I slutändan är det ändå konsekvenserna det handlar om.”

    Kanske kan olikheten mellan deontologi och utilitarism visas genom att producera ett exempel inom vilket du kan göra A eller B (och inget annat), där A leder till (total) nytta X och B till nytta Y. Anta att X>Y. Det skulle kunna vara möjligt, på förhand, att deontologen väljer B, men inte A, trots att X>Y. Deontologen ser inte till konsekvenserna med andra ord. Styrkan i ett sådant argument skulle bero på rimligheten i det exempel som presenterades. Jag tror således att det är mer som skiljer deontologin från utilitarismen, nämligen beslutsfattandet.

  2. Min poäng är följande: Varför skulle deontologen välja B (i ditt exempel)? Hen måste ha en regel W (plikt, dygd, kalla det vad man vill) som leder till det beslutet. Men hur har W i sin tur valts ut av deontologen? I Heberleins redogörelse finns det många exempel på formuleringar som går ut på att W skall väljas därför att den t.ex. gör en människa bättre, leder till goda saker i det långa loppet, etc.

    Alltså: Valet av W motiveras på ett eller annat sätt av sina konsekvenser. Det är vad jag menar när jag skriver att även deontologen är utilitarian, om än indirekt (via valet av W).

    Såvitt jag kan se finns det två alternativ till hur W kan väljas: Antingen pekar man på vilka konsekvenser användandet av W får, eller så postulerar man att någon högre auktoritet (typ gud) har fastslagit att W gäller. Min gissning är att Anscombe, MacIntyre och kanske Heberlein i själva verket är anhängare av det senare alternativet, även om de argumenterar enligt det förra.

    Att mekanismen i beslutsfattandet skiljer sig åt mellan utilitarianen och deontologen tycker jag mest är en teknikalitet utan fundamental moralisk betydelse. Även en utilitarian kan ju använda sig av tumregler och hypoteser för att rationalisera beslutsfattandet.

    1. Du har rätt att deontologen måste ha en beslutsfattande regel. Jag ser deontologin som ett kategoriskt ja- och nej-sägande till utförandet av olika handlingar. Jag tycker det är en intressant fråga du stället, frågan om hur dessa regler väljs.

      De exempel som du nämner att Heberlein framlägger gör det rimligt att en deontolog skulle kunna välja sina regler rent utilitaristiskt, eller konsekvensetiskt. I sådana fall tror jag det, som du skriver, skulle vara passande att säga att denna typ av deontolog är en typ av utilitarist, trots att det är en logisk skillnad i beslutsfattande.

      Min tes är följande: En regel W bestäms inte nödvändigtvis av deontologen ur ett konsekvensialistiskt perspektiv. Om jag lyckades försvarade denna tes skulle det betyda att negationen till ”deontologen är, direkt eller indirekt, en utilitarist” är mer trolig, än satsen tagen som den är,

      Exempel på ett annat perspektiv är ett teologiskt. Gud har exempelvis sagt att det är fel att döda oskyldiga. Om vi därför står inför en makaber situationen där vi funderar över (i) att plocka ur hjärtat ur en oskyldig person A, så att denne dör, och placera i en annan persons B:s kropp, så att denne överlever, eller (ii) att inte göra det och låta A leva och B dö (notera att vi inte dödar B i sådana fall, utan snarare ser, eller låter, B dö).

      Antag att det utilitaristisk Goda ökar mer med handlingsalternativ (i) än (ii). För att göra det rimligt att detta är fallet, A kanske är en ”mindre viktig person” än B för den samhälleliga nyttan.

      Vi vet att deontologen inte väljer (i), och alltså (ii) (allt annat lika).

      Detta är ett exempel på ett beslut där deontologen väljer en annan handling än utilitaristen. Det är också ett exempel där deontologen inte motiverades av konsekvensetiska, eller utilitaristiska, perspektiv. Det var teologiskt. Det är också ett exempel som visar att utilitaristiska val ofta ses som agent-neutrala, det vill säga att oavsett vilka som är involverade, är huvudpoängen att det Goda ska ökas (det finns divergerande idéer om utilitarism, låt oss kalla det här perspektivet utilitarismen som alltid vill maximera det Goda).

      Deontologen kanske också bestämmer sig för att skapa regler av skönhetsideal. Det är otillåtet att ha kort hår, till exempel. Deontologen kan också bygga principer om bygger på adliga ideal, ät med gaffel och kniv, inte händerna.

      Tycker du att det här visar att deontologens val av en regel W inte med nödvändighet motiveras av sina konsekvenser?

      1. Visst kan man hävda att en gud har fastställt regel W, det du kallar det teologiska perspektivet! Det är, tror jag, det enda möjliga alternativet till att använda konsekvensresonemang som argument för regler typ W. Det är just det jag misstänker att Anscombe och MacIntyre egentligen gör.

        De andra förslag du har, skönhetsideal eller adlighet, tror jag inte håller som bevis mot min tes. Sådana ideal hävdas därför att de ska leda till en bättre människa, ärorikt samhälle eller vackrare värld, eller något sådant, vilket återigen är exempel på konsekvenser. Notera att med konsekvenser man inte behöver mena endast rena sinnesupplevelser, man kan avse andra värden.

        Det enda tredje alternativ jag kan komma på är ren slump, alltså att man helt arbiträrt fastslår några regler. Men ingen vettig person förespråkar det, vad jag vet. Det skulle ju inte ha mycket med moral i normal mening att göra.

      2. Håller med dig i överlag! Det är nog så som du tänker, att många deontologiska regler väljs med avseende på hur det vore om de blev lagar och fortsatte gälla in mot framtiden, och detta betraktelsesätt kanske just är ett konsekvensetiskt. Det är värt att fundera mer kring detta tycker jag!

  3. Pingback: Nej, fri invandring är ingen mänsklig rättighet | Civilisation

  4. Pingback: Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia | Civilisation

  5. Pingback: Ann Heberlein: Jag, jag, jag | Civilisation

  6. Pingback: Ida Ölmedal snedtänder om plikt, moral och konsekvens | Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s