S+FP+C? Nej, fokusera på det politiska projektet!

Valet 2014 är över och det plockas bland spillrorna. Bör FP och C ”ta ansvar”, som det heter, och bilda regering med S?

Som Maud Olofsson påpekade i en underhållande debatt med Björn Rosengren i SVT Aktuellt tisdag 16 september, så är frasen ”ta ansvar” i själva verket socialdemokratisk kod för att FP och C ska agera stödhjul åt en socialdemokratisk regeringsmaskin. Så entusiasmen inom FP och C är av rimliga skäl ganska måttlig.

Förvisso finns det inom bägge partierna de som ser positivt på idén. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Beröringspunkter och gemensamma ståndpunkter finns, så helt orimligt vore det inte.

Men. Det finns flera viktiga invändningar. Här är några:

  1. Var är mandatet från väljarna? Om en politiker vill göra något efter ett val, så är det viktigt att skaffa sig mandat för det. Stefan Löfven kan hävda att hans mumlande under valrörelsen var en sådan mandatskapande åtgärd. Det resonemanget imponerar helt uppenbart inte på vänstern. Vare sig FP eller C har ett mandat från väljarna att gå samman med S i regering. Man kan inte hävda att det råder ett oväntat krisläge. Inget har hänt som inte kunde förutses.
  2. Vilken politisk linje skall gälla? Att ”ta ansvar” är ingen politik. ”Samarbete” är ingen politik. Det är högstämda ord utan innehåll. Den svåra frågan är vilken politik som faktiskt skall föras. Vilken linje skall drivas? Som till exempel: Ska Jan Björklund fortsätta som utbildningsminister i en S+MP+FP+C-regering? Skulle han inte vara utbildningsminister? Se där ett intressant problem. Hur man än vänder sig så blir det konstigt.
  3. Ansvaret inför väljarna 2018. Socialdemokraterna har låtit påskina att de har en politik för att ”förhindra att Sverige dras isär”. Då finns det mycket goda skäl att de faktiskt får visa vad den består i. Det vore inte bra för den demokratiska tydligheten om S i nästa val kan skylla sin troliga brist på framgång på någon annan än sig själva och vänstern. Om FP och C stödjer en S-ledd regering så ska man inte inbilla sig att S i valet 2018 kommer att uppvisa tacksamhet för det.
  4. Behovet av alternativ. En vital demokrati måste ha faktiska alternativ. Det finns mycket som talar för tanken att åtminstone en del av SD:s framgångar beror på att de upplevs som ett klart alternativ. Då kan inte rätt väg vara att ytterligare gegga till de alternativ som finns.

FP, C och även Moderaterna har mycket goda skäl att ägna de kommande fyra åren åt att fundera på vilka politiska projekt man vill fokusera på inför nästa val. En tydlig orsak till att Alliansen förlorade valet var ju att man inte hade ett tydligt projekt.

Folkpartiet har haft skolan som centralt politiskt projekt under en lång rad år. Det finns tydliga tecken på att det projektet har nått vägs ände. Inte så att skolpolitiken tagit slut, eller att problemen har lösts. Men FP har inte längre någon självklar frontlinje i den debatten.

För FP har skolprofilen förmodligen varit livsnödvändig. Utan den hade FP varit ett ytterst vagt och intetsägande parti. Utan den hade FP inte överlevt valet 2014. Men om skolan nu inte längre utgör framtidsfronten, så måste frågan ställas: Vilket politiskt projekt blir FP:s nästa?

FP har nu ett par år på sig att fundera och debattera detta. En regeringsmedverkan skulle göra det omöjligt för FP att mejsla fram ett nytt politiskt projekt. Ett parti i en regering kan inte tänka. Det kan bara knega och trixa i samordningskansliet, särskilt i en sådan konfliktregering som S ser ut att leda.

Vilka projekt kan man tänka sig? Försvarsfrågan finns där, med Rysslands allt tydligare fascistoida agerande. Men såvida inte krig utbryter i Östersjöområdet, vilket högre makter må bevara oss för, så kan en utmejslad försvarslinje inte räcka som projekt.

Ett bärande politiskt projekt måste förmodligen alltid vara inrikespolitiskt, och ta sin början i samhällsproblem. Min fundering är att liberaler kanske ska börja ta sin idé om ett klasslöst samhälle litet mer på allvar. Ett klasslöst samhälle innebär inte ett socialistiskt arbetarkollektiv, utan det innebär att man fullföljer rörelsen mot ett samhälle helt dominerat av medelklassen.

Arbetarklassen i klassisk mening har i praktiken upphört att existera. Där finns istället olika schatteringar av medelklass, och en stor grupp i det så kallade prekariatet, människor med osäkra anställningar, eller i långtidsarbetslöshet. Det missmod och den desperation som finns i dessa grupper är ett gigantiskt samhälleligt problem. Det handlar om situationen i vissa förorter, landsbygd, mindre samhällen, brist på integration, utbildningsförakt, dålig hälsa och mycket mer.

Kanske kan ett politiskt projekt formuleras kring idén att vi ska göra Sverige till ett riktigt medelklassamhälle, där underklassen har avskaffats genom att upphöjas. Där en alltför utbredd hopplöshetens desperation kan ersättas med en tro på framtidens möjligheter.

Men då måste man ha tid att tänka. Låt S och MP göra det de i valrörelsen sa att de skulle göra. Lägg ner rösterna i Riksdagen. Låt den rödgröna röran ta fullt ansvaret för Sverige under fyra år. Och ta chansen att arbeta fram en ny politik under tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s