Kristendomen i allmänhet, och katolicismen i synnerhet, har ett mycket neurotiskt förhållande till lidandet som fenomen. Susanne Birgersson skriver på Dagens Nyheters ledarsida 6 nov 2014 om ett seminarium där den katolske teologen William T. Cavanaugh framträdde:
[Han var] föga förvånande inte särskilt förtjust i den moderna välfärdsstaten som han menar är ett stort hinder för ett liv i självutgivande gemenskap människor emellan. I sitt anförande pratade han bland annat om välgörenhet. Detta fenomen har vi i stort sett avskaffat i Sverige. Människor ska inte behöva stå med mössan i hand och be om allmosor. Genom att gåvorna kommer från staten står mottagaren inte i tacksamhetsskuld till någon enskild person eller organisation och är därför, enligt den svenska logiken, fortfarande fri.
Men Cavanaugh påpekade att ett minst lika starkt motiv till att minimera utrymmet för välgörenhet är att ”givaren” slipper utsätta sig för det jobbiga, emotionellt utmanande mötet med en utblottad medmänniska. Jag betalar skatt och undgår därför att se den hjälpsökande i ögonen, behöver inte veta något om hennes livssituation, om barn, sorger eller glädjeämnen, jag behöver sällan känna lukten av misär. Det finns socialsekreterare och fältassistenter som får betalt för sådant.
Undertexten är att de som anser att statlig välfärd är bästa sättet att verka mot fattigdom och misär måste betraktas som bekväma fegisar. De som ”känner lukten av misär” är däremot mer moraliskt högtstående.
Fortsätt läsa ”Lidande, kristendom, välgörenhet, välfärd”