Ronald Dworkins bok ”Religion without God”

Ronald Dworkin, liberal rättsfilosof och skribent, avled år 2013. Hans sista bok heter Religion without God, och den bygger på hans Einstein-föreläsning vid Berns universitet 2011. Tanken var att boken skulle utveckla föreläsningens text, men sjukdom förhindrade detta. Boken är därför en liten volym på endast ca 160 sidor.

Jag har tidigare skrivit om ett avsnitt ur boken som publicerades i New York Review of Books. Nu när jag har läst hela boken är mitt intryck något förändrat.

Dworkins utgångspunkt kan sägas vara den insikt som Platon redovisade i dialogen Eutyfron: Frågan om vad som är moraliskt rätt, vad som är att betrakta som ett värde i sig, kan inte utan vidare besvaras med att ”gud har bestämt det”. I så fall är ju moraliska värden enbart godtyckliga påbud från en himmelsk diktator, vilket onekligen solkar ner bilden en smula. Alternativet, att moraliska värden har en egen existens, stämmer bättre med hur vi faktiskt resonerar. Visserligen innebär det att gud får finna sig i en slags konsultroll vad gäller moralfrågor, men det är ju ett problem endast för gudstroende.

Dworkin argumenterar för en religiös attityd till universum och varat, som innebär en religion utan en gud. Han talar om en religiös ateism, vilket kan låta som en direkt självmotsägelse. Men Dworkin hävdar att ”ateism” inte betyder att avvisa all religion, utan endast den som innebär en tro på en gud. Han anser att det är fullt möjligt att vara religiös utan att tro på en gud. För den som är uppvuxen i den kristna kultursfären kan detta tyckas alldeles orimligt, men det är kanske inte fullt så galet ur ett, låt oss säga, buddhistiskt perspektiv.

Dworkin menar att den religiösa attityden accepterar att moraliska värden existerar helt och fullt, i någon mening oberoende av människan eller något annat. Han hävdar att den innebär två fundamentala värderingar:
Fortsätt läsa ”Ronald Dworkins bok ”Religion without God””

Jodå, Sverigedemokraterna är nyfascister

Veckans diskussionsämne är givet: Är Sverigedemokraterna att betrakta som nyfascister eller inte? Låt mig granska några av argumenten och ståndpunkterna.

Ett första påpekande: Etiketten ifråga är ”nyfascism”. Inte ”fascism”. Ingen har hävdat att SD är en fotostatkopia av den italienska 1930-talsrörelsen. Med beteckningen ”nyfascism” menas att det finns tillräcklig grund för att påstå att SD:s tänkande ingår i samma tradition som Mussolinis fascism, eller för den delen Hitlers nationalsocialism. Det handlar om tankelinjer, inte förekomst av olika yttre attribut.
Fortsätt läsa ”Jodå, Sverigedemokraterna är nyfascister”

Lena Andersson vs. Karl Popper

Ohlininstitutet arrangerade 4 dec 2014 en diskussion om Karl Popper, den liberale filosofen vars centrala politiska verk är ”Det öppna samhället och dess fiender” (som jag skrev om nyligen). Lennart Nordfors, fil. dr. i statsvetenskap och vice vd för Gullers grupp, talade om Poppers betydelse då och nu. Det talet kommer att ges ut som en skrift av Ohlininstitutet så småningom, och jag ämnar kommentera det då.

På plats var även Lena Andersson, författare, och Håkan Holmberg, politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning. De kommenterade Karl Poppers filosofi på ett intressant och givande sätt med synpunkter som delvis kontrasterade mot Nordfors. Över huvud taget var det en intellektuellt högt stående diskussion.

Jag ska här bara kommentera några saker Lena Andersson tog upp. Hon berömde mycket i Poppers resonemang, och ansåg att en hel del numera tycks självklart och har blivit en sorts allmängods.

Hon kritiserade Popper för att han ”svajar mellan idéerna om absoluta värden och relativism”. Andersson hävdar att man antingen måste tro på att det finns absoluta värden, eller så är man relativist. Som Andersson framställde det, är en sådan relativism ett sluttande plan ner mot nihilism. Antingen tror man på absoluta värden, eller så kan man inte tro på något. Något annat alternativ gives icke.

Hon sade vidare att Popper inte tycks vara särskilt intresserad av mänskliga rättigheter. Hon ansåg också att Poppers kritik mot Aristoteles essentialism var ohållbar.
Fortsätt läsa ”Lena Andersson vs. Karl Popper”

Juholt 2.0

Socialdemokraterna trodde att man nått fast mark efter det gungfly som hette Håkan Juholt. Alla var övertygade om att Stefan Löfven var en stadig, stabil, erfaren förhandlare, en stilla, trygg, kompetent person. Ingen popcorn-maskin.

Men sakta tonar en annan bild fram: Löfven tycks snarare vara en dålig kopia av Juholt utan humorn, glimten i ögat, eller den politiska passionen. Det är bara tungt, segt, gruffigt och dåligt omdöme utan vare sig taktiskt eller strategiskt sinnelag. Och han är framförallt inte politiker.

Jag ska inte gå in på alla de fadäser som under den senaste tiden visat hur illa det står till. Debaclet i EU-nämnden, frysboxen för alla icke-förhandlade svåra beslut, kombon skylla Alliansens partier för att dra isär landet, samtidigt som han säger ”sträcka ut handen”, och nu slutgiltigt budgetfiaskot med det i vredesmod annonserade nyvalet. Det senare mycket förtjänstfullt analyserat av Dagens Nyheters ledarsida 5 december 2014.

Men nu tycks vi få den slutgiltiga bekräftelsen på eländet. I kvällens Skavlan (SVT1 21:00) kommer Löfven, enligt Svenska Dagbladet 5 dec 2014 att säga följande:

– Jag hade grund att vänta att Sverige kan regeras och samarbete är enda sättet att undvika att SD får inflytande.

– Men jag har blivit motarbetad hela tiden. I tisdags sade alla fyra (i Alliansen) nej.

Motarbetad? I politiken? Men ojdå! Vilken planet befinner sig mannen på? Politik handlar faktiskt om såväl strid som samarbete. Landet har en statsminister, och socialdemokraterna en partiledare, som inte begriper att alla inte vill samarbeta i alla lägen till varje pris.

Löfven tycks inte mentalt ha lämnat den industriella fackföreningsvärlden, präglad av konstruktiv Saltsjöbadsanda. Han tror att alla egentligen vill komma överens, och gör man inte det så går man ut i strejk (dvs. nyval), och sedan förhandlar man igen. Först trodde jag att Löfven var modig som satsar allt på nyval, men nu börjar jag inse att han helt enkelt inte fattar hur skadeskjuten han blir om det inte går hans väg.

Ett ytterligare gott skäl att arbeta för att denna fiasko-regering röstas bort 22 mars 2015.

PS. Efter att jag publicerat ovanstående uppmärksammade jag Catharina Linds extremt läsvärda artikel i Svenska Dagbladet 5 dec 2014, vars resonemang understödjer min tes.

Ola Larsmos ansvar

Det finns två perspektiv på händelserna kring budgetomröstningen och Stefan Löfvens proklamation att han så småningom ämnar utlysa nyval.

Det ena handlar om det politiska spelet mellan de dominerande aktörerna, och vilka konflikter och avsikter som ligger bakom det.

Det andra handlar om vilka konflikter som är de ideologiskt och filosofiskt djupare, som handlar om var samhällsdebattens stora sprickor i en slags politisk-geologisk mening ligger.

Om man blandar samman dessa perspektiv riskerar man tankegegga. Som intellektuella alltför ofta gör. Ola Larsmos artikel i Dagens Nyheter 4 dec 2014 är ett talande exempel.
Fortsätt läsa ”Ola Larsmos ansvar”

Karl Popper: Det öppna samhället och dess fiender

Karl Popper (1902-1994) är en av 1900-talets största liberala filosofer. Hans magnum opus inom den politiska filosofin, Det öppna samhället och dess fiender, kom ut 1945, alltså för snart 70 år sedan. Verket består av två delar, där den första behandlar Platon, av många ansedd som den västerländska filosofins fader, och den andra delen tar sig an GWF Hegel och Karl Marx. Men verket är sannerligen inte bara en recension av andra filosofer. Popper utvecklar och argumenterar för sin egen liberala politiska filosofi.

Hur står sig Poppers verk idag, efter världspolitikens alla händelser sedan den tillkom, inklusive Järnridåns upprättande och fall? Är Poppers tänkande fortfarande relevant?

Det råkar falla sig så att det är ungefär 35 år sedan jag läste verket för första gången, som 18-åring. Hur uppfattar jag nu, med litet mer livserfarenhet, verket när jag läser det idag? I det följande citerar jag från den engelska utgåvan från 1974 utgiven av Routledge & Kegan Paul. Den svenska översättningen från 1980-81 på Akademilitteratur har jag ägt, lånat ut och aldrig återfått. Den översättningen planeras att ges ut igen under 2015 av bokförlaget h:ström Text & Kultur, enligt uppgift.

Poppers centrala tema är kontrasten och konflikten mellan det slutna och det öppna samhället. Han diskuterar vilka idéer och ideal som dessa motsvarar, och vilken sorts politik som dessa ideal hänger ihop med. Vad avser han med dessa begrepp?

In what follows, the magical or tribal or collectivist society will also be called the closed society, and the society in which individuals are confronted with personal decisions, the open society.

Fortsätt läsa ”Karl Popper: Det öppna samhället och dess fiender”