Why queues are inevitable

Detta inlägg finns även på svenska.

We love to complain about queues. Why do we have to wait? Do not the queues in e.g. the health care system show that too few resources are allocated to it? I have looked a little closer at this problem.

My conclusion: No, we are probably not willing to pay what it costs to eliminate queues. My results rely on some basic assumptions, and are applicable to many different types of scenarios. I have used computer simulations to investigate the problem. The numbers speak for themselves: The queueless society is an unreasonable utopia.

Därför är köer oundvikliga

This blog post is also available in English.

Vi klagar gärna på köer. Varför ska vi behöva vänta? Visar inte t.ex. vårdköerna att för snåla resurser läggs på sjukvården? Jag har tittat litet närmare på detta problem.

Min slutsats: Nej, vi är nog inte beredda att betala vad det kostar att avskaffa köerna. Mitt resultat bygger på några enkla förutsättningar, och är tillämpligt på många olika typer av verksamheter. Jag har använt datorsimuleringar för att räkna på problemet. Siffrorna talar sitt tydliga språk: Det köfria samhället är en orimlig utopi.

Yttrandefrihet, kränkning och bultande hjärta

Debatten kring #JeSuisCharlie går vidare. Det är intressant, och deprimerande, hur snabbt fokus kan skiftas över från mord, terrorism och förtryck till kränkthet. Stort nummer görs av hur skadliga skriftliga och verbala kränkningar skulle vara. Argumenten slirar iväg mot att sådana kränkningar är att jämföra med våldsdåd. Theodor Kallifatides skriver i Dagens Nyheter 14 jan 2014:

Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.

Hur kan någon ha rätt att göra det?

Han säger sig ”med bultande hjärta” läsa DN:s ledare 7 jan 2014 som hävdar rätten att kränka. Det är ett motbjudande uttalande med tanke på vad som faktiskt hände i Paris. Sjutton personer mördades. Deras hjärtan slutade bulta. På riktigt. Inte som en litterär figur.

Ann Heberlein kränker mig

I Dagens Nyheter 12 jan 2015 försöker Ann Heberlein tolka åsikterna hos de som med #JeSuisCharlie protesterade mot våldet som dödade 17 människor:

Och jag är verkligen inte säker på att […] ni är storsinta, toleranta och kompromisslösa försvarare av det fria ordet, människor som står över sådana låga känslor som kränkthet och hämndgirighet.

Var har hon fått den idén från? Att vi alla (ja, jag var en av de som protesterade) skulle vara storsinta och okränkta? Det handlar om rätten att få skriva och rita även anstötliga alster utan att skjutas till döds. Eller att vara jude som har rätten att handla i en kosheraffär utan att mördas.

#JeSuisCharlie

Lena Andersson avslutar: Essensbegreppet är fruktbart

Följande text av Lena Andersson avslutar diskussionen och publiceras med tillåtelse. Länkar till alla inlägg finns längst ner på sidan.

Hej Per,

Jag håller med om att det är stor skillnad på Poppers kritik och postmodern dekonstruktion, deras syfte är ju precis det du skriver och det skiljer sig från hans.

Olikheterna mellan Popper och postmodernisterna är tveklöst stora men också väntade. Jag blev därför överraskad av likheterna, och jag tror att de får en viss betydelse. Men jag har förstått att Popper senare övergav vissa uppfattningar, och de tycks ha varit just de som förbryllade mig. Det jag skrev om i artikeln var för övrigt bara Det öppna samhället, inte Poppers livsgärning.

Egentligen är den fråga som intresserar mig mest här poststrukturalisternas outtalade men mycket ofullgångna liberalism, som de aldrig verkar kännas vid eller själva se eller påtala. Det var grunden för det hela.

Svar till Lena Andersson: Ytliga likheter

Följande text är ett inlägg i en diskussion med Lena Andersson. Länkar till alla inlägg finns längst ner på sidan.

Hej Lena,

Det var ju inte bara essentialismen som gjorde att jag gissade att du är påverkad av Ayn Rand. Utan också din tydliga libertarianism, som jag diskuterat tidigare:

• Nej, fri invandring är ingen mänsklig rättighet, där jag påpekar att du skriver att ”den universella naturrättens principer är objektiva”.
• Lena Andersson faller i extremistfällan, där jag påtalar att du dels argumenterar för att fri invandring är en mänsklig rättighet, dels ifrågasätter välfärdstanken: ”Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra.”

Dessa ställningstaganden och argument tyckte jag fick sin enklaste förklaring av att du var influerad av Ayn Rand (även om Robert Nozick kanske skulle kunna vara en möjlighet). Bertrand Russell har väl vad jag vet inte diskuterat på detta viset om naturrätt eller välfärd?

Men om du nu säger att Rand inte är din inspiration, så är det då ett faktum som jag får acceptera. Jag använde frasen ”dold agenda” dels som click-bait (får jag väl erkänna), men också därför att jag tyckte det var dags att tydliggöra dina ståndpunkter. Jag har nämligen märkt att många intelligenta personer i mina kretsar som läst dina kolumner inte har uppfattat dina libertarianska ståndpunkter. Dags att syna korten, tänkte jag.

Lena Andersson svarar: Följ Poppers tankestrukturer

Följande text av Lena Andersson är ett svar på ett tidigare inlägg och publiceras med tillåtelse. Länkar till alla inlägg finns längst ner på sidan.

Hej Per,

Jag tror att du går för hårt fram med psykologiseringen när du talar om att jag har en dold agenda. Jag har en öppen agenda tycks det mig och är djupt och beständigt intresserad av frågan om hur man ska förhålla sig till essensbegreppet och -konceptet. Det beror inte på studier av Ayn Rand (i så fall mer av Russell) utan snarare på studier av resterna och avlagringarna efter Foucaults och Butlers intellektuella framfart, som jag har försökt ta del av och till små delar anamma.

De är intressanta därför att allt de säger inte är förkastligt, somligt är ytterst fruktbart, men i väldigt små doser, mer som ett perspektiv på vissa fenomen. De har gjort viktiga bidrag men deras avvisande av kategorier, essenser och alla former av natur (människans natur etc) leder till och utgör den kategoriupplösning som blir deras kritik av upplysningen. Jag tror dessutom inte att det är nödvändigt för att ha deras blick på vissa diskurser. Jag tror heller inte att Popper hade helt behövt avvisa essensbegreppet för att vara progressivist.

Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen

Lena Andersson skriver i Dagens Nyheter 2 jan 2015 om den liberale filosofen Karl Popper med anledning av att det är 70 år sedan hans centrala verk inom politisk filosofi, Det öppna samhället och dess fiender, gavs ut. Jag kommenterade detta verk i ett inlägg 2 dec 2014. Andersson är positiv till mycket i Poppers resonemang, vilket är gott så, och inget att kommentera.

Låt mig istället fokusera på hennes centrala påstående, att Poppers tänkande har mycket gemensamt med de postmoderna tankar som bland annat i form av identitetspolitik och allmän moralisk relativism har hemsökt den västerländska debatten. Andersson förde fram samma tes på ett seminarium 4 dec 2014, men i min kommentar om det så valde jag att utelämna detta, eftersom jag betraktade det som såpass apart att det inte förtjänade uppmärksamhet. Men när nu Andersson gör stort nummer av det i en kolumn i DN så tvingas jag ta itu med det.

Lena Anderssons påstående är nämligen falskt. Inte vad gäller postmodernismens skadlighet, där träffar hon rätt. Det är hennes utpekande av Popper som en tidig postmodernist som är helt bort i tok.