Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen

Lena Andersson skriver i Dagens Nyheter 2 jan 2015 om den liberale filosofen Karl Popper med anledning av att det är 70 år sedan hans centrala verk inom politisk filosofi, Det öppna samhället och dess fiender, gavs ut. Jag kommenterade detta verk i ett inlägg 2 dec 2014. Andersson är positiv till mycket i Poppers resonemang, vilket är gott så, och inget att kommentera.

Låt mig istället fokusera på hennes centrala påstående, att Poppers tänkande har mycket gemensamt med de postmoderna tankar som bland annat i form av identitetspolitik och allmän moralisk relativism har hemsökt den västerländska debatten. Andersson förde fram samma tes på ett seminarium 4 dec 2014, men i min kommentar om det så valde jag att utelämna detta, eftersom jag betraktade det som såpass apart att det inte förtjänade uppmärksamhet. Men när nu Andersson gör stort nummer av det i en kolumn i DN så tvingas jag ta itu med det.

Lena Anderssons påstående är nämligen falskt. Inte vad gäller postmodernismens skadlighet, där träffar hon rätt. Det är hennes utpekande av Popper som en tidig postmodernist som är helt bort i tok.

Man kan förstå Anderssons tes på två olika sätt, som inte utesluter varandra. Det kan dels handla om ett logiskt samband, att Karl Poppers filosofi på ett logiskt sätt hänger ihop med eller förebådar postmoderna idéer, så att säga bereder vägen för dom. Man kan också tolka det så att Popper rent faktiskt inspirerade de postmoderna filosoferna, av vilka Andersson nämner Michel Foucault, Jean-François Lyotard och Judith Butler. Det förra handlar om idéernas inbördes relationer, och det kräver filosofiska resonemang för att utröna vilka dessa är. Det senare påståendet handlar om idéhistoria, och kan utredas genom att granska fakta om det historiska skeendet.

Det är inte helt klart om Andersson själv tror på den idéhistoriska tesen eller inte. Hennes text innehåller försåtliga glidningar om den saken, där hon tycks förneka den, men ändå samtidigt lämnar en liten misstanke kvar. Hur som helst är en sådan tes lätt att motbevisa. Det finns helt enkelt ingen evidens för att de nämnda postmoderna filosoferna, eller någon annan dylik, som Jacques Derrida, har vare sig läst eller inspirerats av Popper. Dessa namn nämns ytterst sällan i samma text, det är bara att googla på olika kombinationer av dem för att verifiera det. Om Andersson hävdar att de postmoderna filosoferna rent faktiskt har inspirerats av Karl Popper, ja, då får hon lägga fram bevis för det. Annars kan det villospåret lämnas därhän.

Återstår då den eventuella filosofiska relationen mellan Popper och postmodernismen. Andersson skriver:

I sin kategoriska och fullständiga antiessentialism, som ytterst är upplösning av alla kategorier, sällar han sig oavsiktligt till den form av upplysningskritik som decennier efter Popper togs upp av de poststrukturalistiska filosoferna. De talade liksom Popper om ”de stora berättelsernas död”, alltså helhetslärorna som emanerar ur platonismen. Och precis som Popper avvisar de ”naturen” och det essenstänkande som hör till den, att tingen är något i sig själva och består av något som kan identifieras som typiskt, med en kärna och en ofrånkomlig utvecklingslogik.

Förutom det grundläggande problemet med detta stycke, att Andersson omformulerar Poppers ståndpunkter med postmoderna termer så att de blir allvarligt missvisande (han avvisar ingalunda ”naturen”, han använder inte frasen ”de stora berättelsernas död”), så är de påstådda parallellerna rejält skruvade. Popper, liksom åtminstone vissa postmodernister, avvisar Hegels och Marx syn på historien som en deterministisk och förutsägbar process, men han anser för den skull inte att man inte kan anlägga värderingar på skeenden i historien. Han är tvärtom explicit med att man kan och bör värdera huruvida en viss händelsekedja var bra eller inte ur mänskligt moralisk synvinkel. Däremot förnekar han att detta har något att göra med föreställningen att utvecklingen är förutbestämd. Är detta postmodernt? Tja, om man så definierar termen. Men med postmodernism av märket Foucalt, Lyotard och Derrida har det inte mycket att göra.

Den centrala aspekt av Karl Poppers tänkande som Andersson måste ignorera för att få anklagelsen om postmodernism att hålla är hans progressiva attityd. Poppers inställning är otvetydigt att framsteg är möjliga, och att framsteg har skett. Han anser också att framsteg kan ske även utgående från ett starkt sammanhållet existerande system. Ett ofta återkommande tema är att människan kan bryta sig ur invanda föreställningar med hjälp av rationell kritik. Ramverket är ingen ogenomtränglig barriär. En av hans senare skrifter heter mycket riktigt ”The myth of the framework”. Det är för Popper en central punkt att människan har en möjlighet att medvetet lösa problem och finna nya vägar framåt. Det må gälla vetenskap eller samhällsliv, Popper tror på reformismen, i vid bemärkelse.

Kommentatorer fokuserar ofta på Poppers falsifikationism, ståndpunkten att vetenskapen bör anstränga sig att visa att olika teorier är felaktiga genom att utföra avgörande experiment eller jämförelser med verkligheten. Vad många missar är att denna falsifikationism endast är en komponent av Poppers resonemang. Genom att eliminera felaktiga teorier kan vi fortsätta att använda de som befunnits hålla, även om vi inte tror att de nödvändigtvis utgör den slutliga sanningen. Falsifikation är också startpunkten för försök att finna nya teorier som fungerar bättre. Den nedbrytande aspekten får mening endast om den sker i samklang med en uppbyggande. Poppers falsifikationism är bara den ena sidan av myntet; den andra är den kreativa människans förmåga att skapa nya teorier.

Det är detta som är Poppers progressivism: Genom att tydliggöra brister och problem med hävdvunna sanningar möjliggörs framväxten av nya synsätt och lösningar på problem.

Därmed kan vi se vad som är fel med följande påstående av Andersson:

Med Popper dekonstruerar [postmodernisterna] innevarande kunskapsproduktion på olika fält (diskurserna) för att avslöja de falskt essentiella uppfattningar den grundas i hellre än att bygga nya filosofiska tankesystem med risk för att ta nya essentiella föreställningar i bruk.

Andersson vill få oss att tro att Popper vill ”dekonstruera” (ett ord han aldrig använder) kunskap utan att bygga upp något annat. Detta är med förlov sagt trams. Hela poängen med Poppers kritiska rationalism är att kunna vinna ny kunskap som stämmer bättre med verkligheten genom att fokusera på det som våra nuvarande teorier inte förmår förklara, för att tydliggöra var det behövs nya teorier.

Kontrastera detta mot postmodernismen, kanske framförallt i dess identitetspolitiska skepnad. Hela poängen med Foucaults kritik av upplysningen går ut på att dennas höga anspråk på rationalism och kritik är hyckleri och kamouflage för en obönhörlig maktutövning. Kritik inifrån systemet är omöjligt. All kritik måste komma utifrån eller underifrån, och kan inte syfta till att reformera systemet, utan till dess avslöjande. För postmodernismen är framstegets omöjlighet, varje reformförslags inneboende understödjande av status quo, en helt central punkt. Kapitalismen och förnuftet kan inte reformeras. Många radikaler idag tycker detta är en fantastisk insikt, men när man påpekar att Foucault själv ansåg att mullornas Iran utgjorde ett sådant radikalt alternativ till det förkastliga liberala västerlandet, ja, då blir det litet jobbigt. Det blir det också om man påpekar att Foucaults och Derridas husgud och inspiratör Martin Heidegger var inbiten nazist (vilket jag skriver om här och här), och att detta var en helt integrerad del av hans antihumanism och antiliberalism.

Så var det med den eventuella relationen mellan Popper och postmodernismen. Andersson tycks vara medveten om hur tunn hennes anklagelse är när hon skriver att ”Karl Popper skulle inte ha känt igen något av detta som sitt”. Det stämmer, helt enkelt därför att det inte är det.

Men varför framhärdar då Lena Andersson med sin ohållbara tes? Jag tror det har att göra med något jag påpekade i min tidigare kommentar. Anderssons kritik kommer från en bestämd plats i det filosofiska rummet: Ayn Rands så kallade objektivism. Hennes diskussion om essentialism, som är ganska obegriplig för de flesta, har sin grund i att den är en viktig sak för Rand, som i sin tur tar det från Aristoteles. Just Aristoteles essentialism kritiseras ganska dräpande av Popper, vilket förklarar Anderssons kommentarer om den saken.

Men det finns en djupare anledning till Anderssons avoga inställning gentemot Popper. I Wikipedias text om Rands kunskapsteori kan man läsa följande:

Objectivism’s central tenets are that […] human beings have direct contact with reality through sense perception, that one can attain objective knowledge from perception through the process of concept formation and inductive logic […]

Det här är en mer eller mindre direkt kopia av det som filosofer kallar logisk positivism, en filosofiströmning som upplevde sin storhetsperiod kring 1930 (när Ayn Rand var ca 25 år gammal) och som oftast associeras med namn som Bertrand Russell, Ludwig Wittgenstein och Ernst Mach. Den ville basera kunskapen på sinnesintryck (sense perception) och rent logiska slutledningar, däribland induktiv logik. Allt detta kritiserades av bland annat Karl Popper. Denne går till och med så långt att han i sin självbiografi skriver följande:

Alla vet numera att den logiska positivismen är död. […] Vem är ansvarig? […] Jag fruktar att jag måste ta på mig det ansvaret.

Så låt mig därför framföra följande hypotes: Lena Anderssons tänkande är i mycket inspirerat av Ayn Rand. Hennes försvar av essentialism är ett av flera tecken på det. Därför kritiserar hon Popper på de punkter där hans filosofiska resonemang skär sig gentemot Rands objektivism. Rationalister av olika sorter, kritiska rationalister i Poppers anda (som jag), eller randianer (som Andersson), tycker alla mycket illa om de postmoderna tankarna. Andersson försöker slå två flugor i en filosofisk smäll. Gnom att bunta samman Popper och postmodernismen förstärker hon sina implicita argument för Ayn Rands filosofi. Så ser Anderssons dolda agenda ut. Det finns ingen anledning att godta det retoriska knepet.

Karl Popper: The Open Society and Its Enemies. Volume 1. The Spell of Plato. Routledge & Kegan Paul, 1945, 1974, ISBN 0-7100-4625-1.

Karl Popper: The Open Society and Its Enemies. Volume 2. The High Tide of Prophecy: Hegel and Marx, and the Aftermath. Routledge & Kegan Paul, 1945, 1977, ISBN 0-7100-4626-X.

Karl Popper: En intellektuell självbiografi. Doxa, 1976, 1988, ISBN 91-578-0243-2.


Inlägg i denna diskussionen:

  1. Per Kraulis: Lena Andersson vs. Karl Popper (referat och kommentarer till ett seminarium 4 dec 2014, Ohlinstiftelsen)
  2. Lena Andersson: Popper som postmodernist (kolumn i Dagens Nyheter)
  3. Per Kraulis: Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen (inlägget ovan)
  4. Lena Andersson: Följ Poppers tankestrukturer
  5. Per Kraulis: Ytliga likheter
  6. Lena Andersson: Essensbegreppet är fruktbart

6 reaktioner på ”Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen

  1. Intressant! Blir fundersam beträffande frågan om Lena Anderssons typ av liberalism (hon har kallat sig socialdemokrat) verkligen kan sägas vara väsentligt inspirerad av Ayn Rand. Eller om inte inspirerad så i alla fall faktiskt närliggande i underliggande filosofiska ståndpunkter. Det vore intressant om du kunde nämna några fler tecken på att svaret är ja.

    1. Lena Andersson och jag har haft ett meningsutbyte som jag fått tillåtelse att publicera här, kanske redan imorgon torsdag. I ett av de inläggen tar jag upp din fråga, så snart får du min syn på saken.

  2. Pingback: Lena Andersson svarar: Följ Poppers tankestrukturer | Civilisation

  3. Tor S

    Halkade in på Lenas artikel och kände en otillfredsställelse med texten. Såhär sent på kvällen orkade jag inte själv reda ut det hela och hittade istället din text. Det var häpnadsväckande att du i din text citerar precis de delar i Lenas text som jag hakade upp mig på. I stora drag tycker jag du hittade felen i hennes resonemang.

    Hakade dock upp mig lite på slutet och positivism.

    Personligen har jag aldrig sett någon större konflikt mellan Popper och positivismen, de är intimt förknippade och Wittgenstein själv i sina ”Filosofiska Undersökningar” indikerar ju att han inte ansåg att deduktion och definition allena räcker till. Jag ser Popper som ett kompletterande tillägg till positivismen.

    Vad gäller falsifiering så tycker jag du missar att det centrala i falsifierbarhetskriteriet inte är att förkasta teorier utan att den teori du framlägger skall vara formulerad så den är falisfierbar. Om sedan en äldre teori därmed måste förkastas (den kan ju t.ex. vara en delmängd av en större teori och därmed komma att behållas också) är en ren bieffekt. Inte ett krav.

    Einsteins relativitetsteori gjorde att Newtons fysik kunde förkastas (fast det hade den i princip redan gjorts ändå eftersom mätningar motsade den) vilket gick bra eftersom den var falisfierbar precis som Einsteins. Teorierna var båda falisfierbara och därmed vetenskapliga. Det är det centrala och det som gör dem användbara såväl kunskapsteoretiskt och praktiskt.

    1. Kort svar (är bortrest, svårt skriva): Popper ställer i sin självbiografi frågan: ”Who killed logical positivism?” och svarar ”I fear that I must admit responsibility.” Att Popper själv inte betraktar sig som positivist torde stå klart.

      Jag håller med om din beskrivning av falsifierbarhetskriteriet. Jag var otydlig om min text förmedlar något annat.

      Tack för din kommentar. Jag kanske utvecklar mer när jag kommer hem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s