Yttrandefrihet, kränkning och bultande hjärta

Debatten kring #JeSuisCharlie går vidare. Det är intressant, och deprimerande, hur snabbt fokus kan skiftas över från mord, terrorism och förtryck till kränkthet. Stort nummer görs av hur skadliga skriftliga och verbala kränkningar skulle vara. Argumenten slirar iväg mot att sådana kränkningar är att jämföra med våldsdåd. Theodor Kallifatides skriver i Dagens Nyheter 14 jan 2014:

Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.

Hur kan någon ha rätt att göra det?

Han säger sig ”med bultande hjärta” läsa DN:s ledare 7 jan 2014 som hävdar rätten att kränka. Det är ett motbjudande uttalande med tanke på vad som faktiskt hände i Paris. Sjutton personer mördades. Deras hjärtan slutade bulta. På riktigt. Inte som en litterär figur.

De senaste dagarna har det hänt en del i världen. Låt oss fundera på hur hemsk en verbal kränkning är, samtidigt som vi betraktar följande:

  • I Paris har journalister, tecknare, poliser och judar mördats för vad de är och vad de skrivit och ritat. Inget annat.
  • Boko Haram har återigen överträffat sina tidigare mordorgier, i något som snart ser ut att eskalera till folkmord. I religionens namn.
  • Daesh (ISIS) stoltserar med en video som visar hur ett barn mördar två så kallade spioner.

Vi kan även fundera på vad begreppet kränkning omfattar när man ser följande nyheter:

Så, med dessa saker i åtanke, är det då adekvat att tycka att skriftliga och verbala anstötligheter riktade mot religiösa tabun och föreställningar är verkliga problem?

Kallifatides tycker att:

En sådan rätt [att kränka] borde över huvud taget inte finnas.

Yttrandefriheten innebär att man kan yttra sig föraktfullt om företeelser och personer, till den gräns som lagen om hets mot folkgrupp utgör. Kallifatides vill förbjuda kränkningar i allmänhet. Vi får hoppas att han inte får sin vilja igenom.

Det syns mig nämligen helt nödvändigt att visa det yttersta förakt för, och att i största möjliga mån kränka de personer, de krafter, och det tänkande som ligger bakom de ovan nämnda händelserna. Kallifatides får gärna prata belevat med mördare, islamister, fascister och banditer om han så vill. Jag ser själv ingen anledning att göra det.

4 reaktioner på ”Yttrandefrihet, kränkning och bultande hjärta

  1. Är inte det viktiga här att angripa följande: ”Möjligen är andemeningen att man har rätt att säga sin mening oavsett om någon blir kränkt. Det är något annat än att ha rätten att kränka. Alla kan till exempel råka köra på någon, men det innebär inte att de har rätt att göra det.”? Det är detta som huvudsakligen bör angripas tycker jag. Vad säger du om det?

    1. Notera hur Kallifatides argument slirar över till att handla om fysiskt våld. Det är ingen slump att han använder exemplet ”råka köra på någon”, dvs fysiskt våld. Han kan inte beskriva vad det faktiskt handlar om, nämligen att den kränkte blir arg eller upprörd för en text eller en teckning, för då framstår det alltför tydligt hur futtigt hans argument är. Han måste vränga till det så att det låter som att kränkningen handlar om fysiskt våld.

      Exakt varför skall jag inte ha rätt att verbalt eller skriftligt få kränka Saudiarabiens härskare, för att ta ett exempel bland många? Är den kränkningen alls att jämföra med vad Raif Badawi får utstå? Det är den centrala frågan.

      1. Hmm, det var en bra anmärkning! Men blir det verkligen futtigt om man skriver: Möjligen är andemeningen att man har rätt att säga sin mening oavsett om någon blir kränkt. Det är något annat än att ha rätten att kränka. Alla kan till exempel råka kränka någon, men det innebär inte att de har rätt att kränka någon.

        Jag vet inte om exemplet med Raif Badawi är belysande. Det jag undrar nu är om du skulle förtydliga din ståndpunkt.

        Säg att du har en serie av yttranden S och en person P står framför dig. Du kan uttrycka S till P. Det enda resultatet av detta är dels att du utnyttjat möjligheten att uttrycka S och förhållanden som är förknippade med detta, möjligen. P, däremot, upplever inget annat än kränkning, han uppfattar knappt informationen i S, han uppfattar bara informationen i den mån att han blir kränkt. Om kränkt är att vagt ord, ersätt det med något om ångest och nedstämdhet. P behöver inte vara Saudiarabiens härskare. Det är irrelevant. P kan vara din granne, det kan vara ett barn på dagis, det är godtyckligt.

        Har du rätt att uttrycka S till P?

        Behöver du beakta konsekvenserna av uttrycka S till P? Har du rätt att uttrycka S till P om det finns rimliga skäl att tro att P tar självmord som en konsekvens av att få höra S?

        Jag förstår inte riktigt din exakta ståndpunkt. Det känns orimligt just nu för mig att tro på en moralisk rättighet att få kränka andra. Varför ens införa en sådan moralisk rättighet överhuvudtaget? Jag tänker att lagen om yttrandefrihet är bra i den meningen att den är en bra grund för det samhället vi vill ha, men är den bra i sig? Isolerat över alla tankeexperiment? Jag känner att du svarar ja på det, men jag vet inte.

        Hälsningar,
        Monir

  2. Pingback: Yttrandefrihet, Charlie Hebdo, amerikanska PEN och 6 författare | Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s