Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia

This blog post is also available in English.

Kenan Malik, engelsk skribent och föreläsare, har skrivit en bok om moralfilosofins historia som varje person intresserad av ämnet helt enkelt måste läsa. ”The Quest for a Moral Compass” är ett under av klarhet och stringens. Filosofernas ståndpunkter framställs begripligt utan orimlig förenkling. Deras etiska resonemang sätts in i ett socialt och intellektuellt sammanhang. Det är oupphörligt intressant och lärorikt.

Boken börjar med öppningsstrofen ur Homeros Iliaden, ”Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus…”, och diskuterar det moraliska universum som den berättelsen utspelar sig inom. Det är ett författartekniskt grepp som får mig att jubla. Ingen långrandig inledning, pseudo-akademiskt meta-snack om hur boken är upplagd, utan bara pang på, huvudet före! Så ska en slipsten dras.

Boken har undertiteln A Global History of Ethics, vilket signalerar att den sträcker sig utanför det sedvanliga fokuset på enbart europeisk filosofi. Varje kapitel behandlar ett tema eller en filosofisk riktning, i stora drag enligt kronologisk ordning. Etikens intima och komplexa förhållande till religionen upptar en stor del av diskussionen.

Malik visar hur tänkande som man ofta slentrianmässigt betraktar som exotiskt och annorlunda kan belysas inom samma referensramar som den om europeiskt tänkande. Malik tar till exempel upp hinduismen med utgångspunkt i Mahabharata med dess paralleller till Iliaden. Han diskuterar kinesisk filosofi på ett sätt som får mig att häpna.

Han visar också på samband som han menar är underskattade eller bortglömda. Ett exempel är hans diskussion av relationen mellan Upplysningens idéer och den haitiska revolutionen 1791 ledd av Toussaint L’Ouverture, och dess innebörd för postkoloniala resonemang.

Även om bokens fokus är etik och moral, så beskrivs de olika filosofernas uppfattning om människan, världen och gudarna. Malik diskuterar på vilket sätt den sociala situationen och förändringar av den påverkar filosofernas resonemang och debatter, men han undviker noga de förenklade historie-deterministiska teserna om att de sociala förhållandena alltid restlöst kan förklara vilka tankar som når dominans.

När jag går igenom de anteckningar jag gjort inför denna kommentar, så inser jag att det inte är möjligt att följa upp alla trådarna. Maliks bok tillhandahåller ett dignande smörgåsbord av utgångspunkter för många olika debatter. Så här kommer ett mycket litet urval av synpunkter.

Ett återkommande tema är Eutyfrons dilemma (som jag har nämnt i andra sammanhang på denna blogg, här, här och här). I Platons dialog formuleras detta dilemma sålunda:

Älskas det fromma av gudarna, därför att det är fromt, eller är det fromt, därför att det älskas av gudarna?

Alltså: Är det gudarna (Gud, för monoteister) som helt på egen hand bestämmer, eller till och med definierar, vad som är moraliskt gott? Eller existerar moraliska värden oberoende av, och i någon mening före, gudarna?

Malik visar hur filosofer, teologer och moraliska riktningar svarar olika på denna utmaning, och att det säger en hel del om den moraliska tänkandet. Exempelvis menar han att konflikten inom islam mellan rationalister som Ibn Sina (Avicenna) och Ibn Rushd (Averroes) och traditionalister som al-Ghazali kan ses som olika sätt att nalkas detta dilemma, där rationalisterna betraktade moralen som oberoende av Gud, medan traditionalisterna antingen såg själva frågan som meningslös, eller att svaret självklart är att Gud bestämmer. Däri ser Malik en parallell med långa diskussioner inom kristendomen, där till exempel Martin Luther intog samma ståndpunkt som de muslimska traditionalisterna.

Malik gör också den intressanta observationen att inte heller moderna moralfilosofer är immuna mot Eutyfrons dilemma. Sam Harris, debattör, ateist, forskare i neurologi, hävdar exempelvis att moral kan härledas ur det som ger upphov till mänskligt välmående (”well-being”), och att man kan undersöka vetenskapligt, med nya neurovetenskapliga metoder, vad som rent faktiskt framkallar sådant välmående, definierat som vissa neurofysiologiska tillstånd. Eutyfron-dilemmat är i högsta grad relevant här: Är dessa tillstånd goda, därför att en människa kan uppnå dem om vissa moraliska värden uppfylls, eller är de moraliska värdena definierade av att vissa specifika fysiologiska tillstånd är för handen? Maliks slutsats är att neurofilosofer lika litet som teologer eller några andra kan undkomma Eutyfrons dilemma, och jag kan bara hålla med.

Malik är någon gång ibland är för ”snäll” mot de filosofer han diskuterar, kan jag tycka. Han förklarar Hegels politiskt konservativa ståndpunkter med att denne blev ”a crusty reactionary” på sina äldre dagar. Jag tycker möjligen att denna kliché, att man blir konservativ med åren, inte förklarar saken bättre än den inre logiken i Hegels filosofi, och att man snarare får lägga skulden på filosofin än på åldern.

Malik skriver att ”while Nietzsche’s philosophy was not a precursor of Nazism…”, för att sedan på nästa sida citera Richard Wolin som säger ungefär motsatsen, och jag tycker nog att Maliks egen framställning av Nietzsche gör kopplingen till nazismen tämligen uppenbar. Kruxet är nog betydelsen av ”precursor” (ungefär ”förstadium” på svenska). Man kan se Nietzsches tänkande som ett förstadium till nazism, utan att för den skull påstå att den faktiskt är helt identisk med nazism, vilket den uppenbart inte är. Ett förstadium måste ju förändras för att bli det ting som det är förstadium till, och alltså är det icke-identiskt. Men relationen är mycket stark.

Ett tema som behandlas i flera av bokens kapitlen är konsekventialism gentemot dygdetik (”virtue ethics”). Jag har tidigare skrivit om dygdetik kontra utilitarism (den vanligaste formen av konsekventialism) i en kommentar till en bok av Ann Heberlein, en bok som för övrigt närmast framstår som en gymnasieuppsats vid sidan av Maliks verk.

Malik kommenterar de olika försök som gjorts att modifiera den naiva utilitarismen i syfte att undvika dess mest uppenbara problem:

[…] the cumulative impact of such workarounds is to diminish the consequentialism of consequentialist theory. What comes to matter less is the consequences of the action than its intrinsic value. What the history of consequentialism reveals is the difficulty in thinking about moral acts without passing judgement on the intrinsic worth of those acts.

Men jag ser inte att denna svårighet egentligen kan undvikas med någon form av dygdetik. Den springande punkten är begreppet ”egenvärde” (”intrinsic worth”). Dygdetik brukar laborera med sådana värden som ”mänsklig värdighet”, ”oberoende”, ”godhet”, etc. Men hur kan man ens resonera om dessa värden om man inte analyserar hur de påverkar människor och samhälle? Alltså vilka konsekvenser de får? Konsekventialismen har onekligen filosofiska problem, men vad jag förstår så måste en dygdetik som alls syftar till att få effekter i verkligheten också förhålla sig till relationen mellan värde och verklighet. Då blir någon form av konsekventialism oundviklig, om än indirekt. Det enda alternativet, som jag kan se, är att dygderna bestäms helt godtyckligt, av en gud eller någon annan.

Nå, Malik är inte någon uttalad anhängare av dygdetik. Den kanske mest kände moderne dygdetikern Alaisdair MacIntyre hävdar bland annat att människan av nödvändighet hämtar sin moral ur sin plats i traditionen och i samhället, och att den liberala individualismen och modernismen försöker förneka detta, varvid den tappat det moraliska fotfästet. Malik kritiserar denna ståndpunkt som inneboende konservativ, och för istället fram idén att individens sociala position kan ses utifrån termer av förändring, snarare än tradition:

With the coming of modernity, as the necessity of traditions gave way to the possibilities of collective change, so a new question was posed. People now asked themselves not simply ‘What moral claims are rational given the social structure?’, but also ‘What social structures are rational?’ What kind of society, what types of social institutions, what forms of social relations, will best allow moral lives to flourish?

Jämför detta med Karl Poppers ord ur The Open Society and Its Enemies, The Spell of Plato (som jag nyligen diskuterat):

The social engineer and technologist, on the other hand, will hardly take much interest in the origin of institutions, or in the original intentions of their founders […]. Rather, he will put his problem like this. If such and such are our aims, is this institution well designed and organized to serve them?

[…]

We should not try to answer the essentialist question: What is the state, what is its true nature, its real meaning? […] We should rather put our question in this way: What do we demand from a state? What do we propose to consider as the legitimate aim of state activity?

Det finns en hel del gemensamt mellan Malik och Popper. I Poppers tänkande finns en tydlig progressiv ansats i hans analys av det öppna samhället. Likaså finns det en stark underström av progressivism i Maliks syn på moralhistorien. En mindre ofta uppmärksammad skillnad i tonvikt mellan Popper och många andra liberala tänkare är att Popper inte ser så stort behov av att resonera kring människans inneboende natur, eller om samhällskontrakt eller naturrätt. Popper vill verka för individens befrielse, men det är fråga om framsteg och utveckling, inte om återgång till något som en gång förlorats, eller uppfyllande av ett ingånget kontrakt.

Maliks urval av filosofer kan självfallet kritiseras. Ett urval måste göras, och man kan aldrig göra alla glada. Men jag hoppas det må mig vara förlåtet att ha en synpunkt. Debatten har de senaste åren präglats av olika typer av identitetspolitik. Från vänster handlar det om postmodern och postkolonial kritik mot kapitalism. Från höger kommer identitära tankar som kombineras med en populistisk och främlingsfientlig linje. Den gemensamma fienden är Upplysningsidealen. Malik nämner mycket kort namn som Michel Foucault och Martin Heidegger, men inte mer. En möjlig förklaring är att han inte ser dessa tänkare som moralfilosofer; själva skulle de sannerligen värja sig mot den klassificeringen. Men den breda anti-Upplysning som dessa tänkare inspirerat har starka moraliska anspråk, och bara av den anledningen borde en analys ha varit relevant. Jag har inte (ännu) läst Maliks tidigare böcker, där dessa aspekter kan tänkas diskuteras, men de hade haft en given plats även i denna bok.

I avslutningen av boken ger Malik några kommentarer om det moraliska tänkandets historia. Han attackerar ståndpunkten att sanna moraliska värden är oföränderliga:

[The history of moral thought] is the story of the crafting of new norms, and of the remaking of old ones. Nor is the question of whether morality is objective or subjective merely a modern conundrum. It is a question that has always troubled, and divided, moral thinkers.

Han avfärdar också tanken att ett etiskt ramverk är omöjligt utan Gud. Den mycket långa kinesiska konfucianska traditionen visar motsatsen.

[…] only from the blinkered perspective of Western monotheism could one suggest that without God there could be no morality.

Dessutom, en gudstro innebär inte heller att moraltänkandet kan anses avklarat:

Belief in God, in other words, does not obviate the need for every believer to make up their own minds about what is right and wrong, independently of the Holy Books. There is no getting away from the Euthyphro dilemma.

Som sagt, Malik skriver med en avundsvärd skärpa.

Malik menar att även om moralisk frågor inte skulle ha objektiva svar, så kan de ändå ha rationella svar, som bygger på de sociala förhållandena. Jag har inte helt lätt att reda ut vad han säger i det avsnittet; mitt intryck är att detta är tankar som är ”work in progress”. Han menar att den tro på rationalitet och humanism som var Upplysningens drivkraft har falnat. De stora katastroferna under 1900-talet, världskrig, Förintelsen, Gulag, allt detta har slitit ner tron på människan. Malik skriver att

The real problem with contemporary morality, the reason it appears fractious and fractured, is, paradoxically, not moral but social.

Jag blir inte riktigt klok på vilka sociala förhållanden Malik avser. Jag har en vag känsla att han är något på spåren, men vad det är mer konkret är jag osäker på.

Jag undrar om inte Malik ger upp för mycket av Upplysningens historiska vinningar. Förvisso känns det i dessa dagar av kriser på olika fronter för det liberala samhället som att Upplysningsidealen befinner sig på dekis. Men samtidigt har vi de konkreta framsteg som Upplysningen i bred mening har åstadkommit. Demokrati är mer utbrett än någonsin tidigare. Våldet i förhållande till världens folkmängd är på en historiskt låg nivå, trots medias rapporter. Och fler människor lever rikare och längre liv än någonsin. Detta betyder förvisso inte att det inte finns oerhörda problem.

Men en historia om moraltänkandet som ser den sociala utvecklingen som en oundgänglig komponent i berättelsen, borde rimligen också ta fasta på de stora framsteg som faktiskt har skett.

Slutligen: Denna bok måste översättas till svenska och utges så fort det bara går!

Kenan Malik: The Quest for a Moral Compass. A Global History of Ethics. Atlantic Books, 2014, ISBN 978-1-84887-479-4

Karl Popper: The Open Society and Its Enemies. Volume 1. The Spell of Plato. Routledge & Kegan Paul, 1945, 1974, ISBN 0-7100-4625-1.

3 reaktioner på ”Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia

  1. Pingback: A must-read: Kenan Malik’s book on the history of moral philosphy | Civilisation

  2. Pingback: Ida Ölmedal snedtänder om plikt, moral och konsekvens | Civilisation

  3. Pingback: Tror liberaler på samhället? – Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s