Rädda det kulturella världsarvet: Sprid det och gör det Open Source

Maria Schottenius skriver i Dagens Nyheter 23 mars 2015 om den ideologiskt inspirerade förstörelse av ovärderliga kulturskatter som sker i bland annat områden kontrollerat av Islamiska Staten. Flera andra har skrivit om detta, bland annat Duraid Al-Khamisi i Expressen 11 mars 2015.

Schottenius konstaterar klokt att det inte är helt oproblematiskt med viljan att återbörda alla kulturföremål som köptes eller stals av västvärlden under kolonialismen. Om alla gamla föremål skall befinna sig i ursprungsområdet finns risk för att kvarlåtenskapen efter hela historiska epoker utraderas av en naturkatastrof eller av mänsklig fanatism.

Ett av världens vackraste föremål alla kategorier är bysten av Nefertiti som finns i Berlins Neues Museum. De egyptiska myndigheterna vill att bysten returneras, men med tanke på instabiliteten i grannskapet borde ett återlämnande helt avföras från dagordningen. Det är inte så svårt att gissa vad Islamiska Staten skulle göra med bysten av Nefertiti om de fick lägga sina vantar på den.

Islamofoben Margot Wallström

Margot Wallströms konflikt med Saudiarabien har utvecklat sig mycket intressant. För alla de identitetspolitiker som försöker hävda att kritik av islam är islamofobi så har det hela blivit ett delikat problem. Ovanpå det har en skock näringslivsföreträdare fulat ut sig som hymlare om förtryck (Dagens Nyheter 2013-03-06).

Wallströms kritik löd som följer (SVT 2015-02-11):

Margot Wallström sade att det är självklart att politiken i Saudiarabien är långt ifrån någon feministisk politik.

– Framför allt så kränks ju kvinnors rättigheter. De får inte ens köra bil. Man piskar bloggare och har en kungafamilj med absolut makt så är det klart att man inte kan använda något annat ord än diktatur, menade Wallström.

Dessa uttalanden är med sanningen överensstämmande. Liksom även uttalandet att Raif Badawis straff om bland annat 1000 piskrapp är att betrakta som medeltida. Det är svårt att se hur en liberal inte skulle kunna hålla med.

Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?

Författaren Torbjörn Elensky publicerade en intressant understreckare om identitetspolitik och Upplysningen i Svenska Dagbladet 11 februari 2015. Han skriver:

Postmodernismen är på ett sätt upplysningens yttersta konsekvens. Den är upplysningen vänd mot sig själv, som slukar sig själv, genom att med radikalt tvivel, i David Humes och Immanuel Kants efterföljd, underminera själva grunden för de viktigaste upplysningstankarna – tron på en möjlig objektiv sanning, tron på förnuftets förmåga att förstå och ordna världen rationellt, tron på en gemensam mänsklighet med en yttersta möjlighet av rättvisa och frihet för alla, om bara de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna kan spridas ut och tillämpas i hela världen.

Han beskriver hur den konservativa motupplysningen med namn som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Johann Gottfried Herder hävdade att människan alltid har en identitet förankrad i det kollektiva, i det egna folket. Kulturerna är en sorts självständiga väsen, som inte kan blandas eller bytas, utan måste utvecklas på egna villkor.

Reformpolitik: död eller fel fokus?

Marie Demker, statsvetare i Göteborg, har skrivit ett blogginlägg 1 mars 2015 med titeln ”Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?”. Hennes analys illustrerar bland annat hur ingrodd föreställningen om socialdemokratins primat i svensk politik är. Hon skriver:

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan.

Låt oss bortse från att Demker av någon anledning glömmer Alliansens största reform, jobbskatteavdragen, som rent faktiskt uppfyller den Demkerska definitionen av ”reform”. Bortse också från att maxtaxan, såvitt jag kommer ihåg, knappast föregicks av några utredningar eller analyser, utan var ett plötsligt framkastat inslag i Göran Perssons valrörelse 1998.

Demker definierar begreppet ”reform” på ett sådant sätt att det i stort sett omfattar endast klassisk socialdemokratisk skattehöjande politik. Därav drar hon slutsatsen att endast en stark socialdemokrati kan föra reformpolitik. Så ser ett cirkelbevis ut.