Reformpolitik: död eller fel fokus?

Marie Demker, statsvetare i Göteborg, har skrivit ett blogginlägg 1 mars 2015 med titeln ”Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?”. Hennes analys illustrerar bland annat hur ingrodd föreställningen om socialdemokratins primat i svensk politik är. Hon skriver:

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan.

Låt oss bortse från att Demker av någon anledning glömmer Alliansens största reform, jobbskatteavdragen, som rent faktiskt uppfyller den Demkerska definitionen av ”reform”. Bortse också från att maxtaxan, såvitt jag kommer ihåg, knappast föregicks av några utredningar eller analyser, utan var ett plötsligt framkastat inslag i Göran Perssons valrörelse 1998.

Demker definierar begreppet ”reform” på ett sådant sätt att det i stort sett omfattar endast klassisk socialdemokratisk skattehöjande politik. Därav drar hon slutsatsen att endast en stark socialdemokrati kan föra reformpolitik. Så ser ett cirkelbevis ut.

Demkers definition är mycket snävare än den innebörd de flesta lägger i ordet ”reform”. De flesta torde med ”reform” avse det som Karl Popper beskrev som ”stegvis social ingenjörskonst”, alltså en ansats att förändra samhällets strukturer genom stegvisa förändringar av institutioner i bred mening. Demker ser begreppet ”reform” som i stort sett ekvivalent med omfördelning av skattepengar. Förändringar som omorganisationer av olika slag (privatiseringar, kommunaliseringar, förstatliganden, öppnande av marknader, etc) bortdefinieras därmed. De flesta politiska förändringar av juridik, utbildning, forskning, miljö, näringsliv, osv, kan inte heller klassas som reformer av Demker. Onekligen litet oväntat för att komma från en statsvetare.

Demker skriver:

Jag tror att den accelererande individualiseringen och upptagenheten vid olikheter medborgarna emellan är ett närmast oöverstigligt hinder för breda reformer. Hur skall någon politisk aktör förmå att lansera en bred reform som berör majoriteten av medborgarna och som ökar välfärden i vårt land när individualiseringen av både politik och privatliv är en så dominerande process?

Låt mig tyda undertexten: Endast en stark socialdemokrati kan leverera den goda politiken, så när SAP inte längre får sina 40-45% av rösterna, så förfaller demokratin och välfärden. Demkers analys har ett drag av socialdemokratisk självömkan, vilket är enbart tröttsamt. Vi har hört denna nostalgiska klagovisa ända sedan löntagarfondsfiaskot knäckte socialdemokratins ideologiska självförtroende.

Demker nämner några exempel på reformförslag som hon tycker borde diskuteras: ”medborgarlön, total valfrihet i vad man som pensionär vill ha hjälp med för offentliga medel (inte av vem) eller sex timmars arbetsdag”. Exemplet valfrihet för pensionärer kan visserligen knappast omfattas av Demkers reformbegrepp, men låt gå.

Här tror jag vi kan ana vad som är kruxet. Demker, och många med henne, tror att vi måste spotta fram nya reformförslag för att kunna framkalla framtidstro. Politikerna lever under ett hårt tryck från media och väljare att ständigt komma med nya förslag. Men tänk om det istället är så att vi först måste fundera igenom vilka viktiga samhällsproblem vi har idag, och analysera hur de är beskaffade? För att därefter, och endast då, formulera reformförslag som utgör lösningar på dessa problem?

Jag tror vi måste anlägga ett problemorienterat perspektiv, snarare än ett lösningsorienterat. Vilka är de stora samhällsproblemen? Vilka är inte fullt lika stora? Endast med rimliga svar på de frågorna kan reformförslagen sedan formuleras och värderas.

Till exempel: Demker nämner medborgarlön. Det kan låta progressivt och bra. Men vilket problem är det tänkt att lösa? Och är det en bra lösning på det problemet, vilket det nu är? Jag tror att medborgarlön i själva verket är ett typexempel på en lösning som letar efter ett problem. Det är bakvänt.

Detta kanske låter trivialt. Men det tror jag inte det är. Termen ”problemformuleringsprivilegiet” myntades av författaren och debattören Lars Gustafsson på 1980-talet. Han pekade på att den som lyckas formulera problemet också sätter ramarna för debatten. Bland annat därför är problemformuleringen så viktig.

Betänk vilka teman som Alliansen vann valen på: utanförskap och problemen i skolan. Alltså problemformuleringar. Genom att prata om problem som många väljare kände igen, och som socialdemokratin förringade eller viftade bort, så vann Alliansen första halvleken. Svaren var, ungefär, jobbskatteavdrag, skärpningar av sjukförsäkringssystemet och ordning och betyg i skolan. När väljarna fann att dessa förslag var rimliga, så vanns den andra halvleken. Socialdemokraterna hade inget att sätta mot. Man hade inte ens några problem att prata om.

Man kan diskutera hur lyckade Alliansens reformer till slut blev, men att de hade avsevärd dragkraft i valen 2006 och 2010 är odiskutabelt.

Slutsatsen är alltså: problemformuleringen och analys först, därefter reformförslag.

Vi ser något liknande idag. Sverigedemokraterna har lyckats upprätta en problemformulering – invandrarna är för många – och vinner stort på det, delvis därför att den bygger på verkliga samhällsproblem, men också därför att den fångar upp många andra vaga känslor och stämningar bland många människor. Det är troligt att många som idag sympatiserar med Sverigedemokraterna gör det inte på grund av de faktiska förändringar SD vill genomföra, utan därför att SD formulerar problemen.

Så hur komma tillbaka till en reformpolitik? Vi måste tänka i termer av vilka de viktigaste samhällsproblemen är. Till exempel tror jag att Sverige håller på att få ett slags trasproletariat av lågutbildade personer i landsbygd, små orter och förorter, och många uselt integrerade utlandsfödda och barn till utlandsfödda. En samhällsklass där utbildning föraktas, uppgivenhet blir den gängse attityden, och kriminalitet, lotterier, fusk och fotboll blir de enda utvägar unga människor ser. Detta är självklart förfärligt i sig, men också farligt för samhället i stort. Problemen lär inte minska med de automatiseringar av många yrken som kan komma att ske framöver, med bortrationalisering av många arbetstillfällen.

Vi borde lägga tid och kraft på att analysera dessa problem, hur de hänger ihop med andra samhällsproblem, som till exempel bostadsbristen, för att därefter formulera lösningsförslag. Då tror jag man ser att exempelvis medborgarlön vore ett riktigt uselt förslag, som endast riskerar cementera ett situation där en hel samhällsklass fördriver tiden i knapphetens tecken.

Jag erkänner att jag inte har lösningarna. Men låt oss börja med att diskutera vilka de viktiga problemen är.

När jag lägger sista handen vid detta inlägg så skriver FP-ledaren Jan Björklund på Dagens Nyheters debattsida 12 mars 2015 om två nya arbetsgrupper inom Folkpartiet om välfärd och globalisering. Artikeln har vissa positiva drag ur det perspektiv jag skissar här, men det finns tyvärr en slagsida åt att återlansera gamla förslag på nytt. Det tror jag inte är en bra ansats.

En reaktion på ”Reformpolitik: död eller fel fokus?

  1. Pingback: Ida Ölmedal snedtänder om plikt, moral och konsekvens | Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s