Förljuget och förvirrat om ”samvetsklausul” i sjukvården

Så har då Kristdemokraternas förslag om så kallad ”samvetsklausul”, som ska garantera ”samvetsfrihet” för sjukvårdspersonal, kommit på tapeten igen. Ett förslag som i sin hycklande omsorg är ett mästerstycke i förljugen retorik.

Tanken är att sjukvårdspersonal, i praktiken barnmorskor, ska kunna vägra utföra abort, om deras ”samvete” (läs: religiösa tro) så säger. Det har även talats om att sjukvårdspersonal ska kunna vägra utföra blodtransfusioner, men det är väl oklart hur allvarligt menat det är, så uppenbart knäppt som det vore.

Det handlar helt enkelt om ett försök att ompaketera ett religiöst grundat motstånd mot bland annat abort genom att svepa in det i vackra ord som ”samvetsfrihet”. Det är frågan om att påtvinga andra sina egna ställningstaganden under kamouflage av prat om ”samvete” och ”rättigheter”.

Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?

Det brukar sägas att liberaler har en i grunden positiv inställning till utveckling. Att vi har en tro på att samhället kan och ska förändras, och att det kan ske i en riktning som innebär förbättringar för människorna. Att ordet ”liberal” hör naturligare ihop med ordet ”progressiv” än med ”konservativ”.

Hur kommer det sig då att många liberaler i storstaden Stockholm, främst i Folkpartiet, har en sådan tydligt konservativ, för att inte säga reaktionär, hållning till stadsbyggnadsfrågor? En inställning som jag skulle vilja benämna den politiska almsjukan.

Småbarn använder Karl Poppers kunskapsteori

Karl Poppers vetenskapsteori handlar om hur kunskap kan nås trots att den inte kan göras helt säker. Poppers inställning är att jakten efter ett kriterium på säker kunskap, som är ett mycket starkt tema i västerländsk filosofi, är helt missriktad. Det handlar inte om att nå säker kunskap, fastlagd en gång för alla. All kunskap är provisorisk. Det gäller att kritiskt granska dagens kunskap, förkasta de teorier som visar sig felaktiga, och därefter formulera nya teorier som förklarar de nya fenomenen. Så kan man nå ny kunskap, även den provisorisk. Framsteg är möjliga.

Popper beskrev sin vetenskapsteori i Logik der Forschung (1934), senare på engelska som The Logic of Scientific Discovery (1959). Han utvecklade den mot en mer allmän kunskapsteori med resonemang lånade från evolutionsteorin i boken Objective Knowledge, An Evolutionary Approach (1972).

Poppers vetenskapsteori är samtidigt både standard och helt ute. Många vanliga forskare brukar nämna Poppers falsifikationskriterium när vetenskapens grunder diskuteras: En teori är vetenskaplig endast om den i princip kan falsifieras, alltså potentiellt kunna visas felaktig genom observation av något specifikt fenomen. Samtidigt är Poppers vetenskapsteori inte något hett diskussionsämne bland fackfilosofer, där andra epistemologiska teorier är poppis för dagen. Dessa fackfilosofer brukar himla med ögonen när någon forskare pratar om Popper.

Men vem vet, kanske det är dags att titta lite närmare på Poppers kunskapsteori igen? I en skojig studie av hur småbarn resonerar så tycker jag man finner intressanta popperianska drag. Aimee Stahl och Lisa Feigenson beskriver i Science 3 april 2015 (tyvärr inte Open Access; finns på närmaste universitetsbibliotek) ett mycket snyggt designat experiment som syftar till att undersöka hur 11 månader gamla barn skaffar sig kunskap om världen. Maria Gunther rapporterar om undersökningen i Dagens Nyheter 5 april 2015.

Ann Heberlein: Jag, jag, jag

Ann Heberlein senaste bok Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig består av två monologer: I den första talar Heberlein till Gud, och i den andra talar Heberleins tänkta Gud (som jag nedan betecknar ”Gud”) till henne. Om detta låter privat och inkrökt, så beror det på att det är det. Den som vill ha en diskussion om Gud, religion och etik med någon rimlig intellektuell nivå kan låta denna boken passera.

Texten är förmodligen tänkt att framstå som personlig och ärlig, men den efterlämnar en besk smak av pose, beräkning och ihåliga argument. Den är intressant främst som ett tidens tecken, där jagets upplevelser används som ett oantastligt sanningskriterium, ett åsiktspansar som skyddar mot varje ansats till argumentation, diskussion eller kritik.

Heberlein förklarar att hon vet att Gud existerar. Hon upprepar detta litet för många gånger. Som Shakespeare skriver: ”The lady doth protest too much, methinks.” Därefter nämner hon Ingemar Hedenius (ingen bokreferens anges) och Christopher Hitchens (boken Du store Gud? nämns) och skriver:

Hitchens bevisar ingenting. Han förhåller sig till dig, vilket snarast är att betrakta som ett bevis för din existens – man kan väl inte på allvar förhålla sig till något som inte finns? [sid 8]

Detta står att läsa på bokens andra textsida. Den som är ute efter seriösa argument kan alltså lägga ifrån sig boken redan här. För detta är ju rent ut sagt löjeväckande. Inte kan väl Heberlein själv tro på detta skämt till argument?