Ann Heberlein: Jag, jag, jag

Ann Heberlein senaste bok Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig består av två monologer: I den första talar Heberlein till Gud, och i den andra talar Heberleins tänkta Gud (som jag nedan betecknar ”Gud”) till henne. Om detta låter privat och inkrökt, så beror det på att det är det. Den som vill ha en diskussion om Gud, religion och etik med någon rimlig intellektuell nivå kan låta denna boken passera.

Texten är förmodligen tänkt att framstå som personlig och ärlig, men den efterlämnar en besk smak av pose, beräkning och ihåliga argument. Den är intressant främst som ett tidens tecken, där jagets upplevelser används som ett oantastligt sanningskriterium, ett åsiktspansar som skyddar mot varje ansats till argumentation, diskussion eller kritik.

Heberlein förklarar att hon vet att Gud existerar. Hon upprepar detta litet för många gånger. Som Shakespeare skriver: ”The lady doth protest too much, methinks.” Därefter nämner hon Ingemar Hedenius (ingen bokreferens anges) och Christopher Hitchens (boken Du store Gud? nämns) och skriver:

Hitchens bevisar ingenting. Han förhåller sig till dig, vilket snarast är att betrakta som ett bevis för din existens – man kan väl inte på allvar förhålla sig till något som inte finns? [sid 8]

Detta står att läsa på bokens andra textsida. Den som är ute efter seriösa argument kan alltså lägga ifrån sig boken redan här. För detta är ju rent ut sagt löjeväckande. Inte kan väl Heberlein själv tro på detta skämt till argument?

Så varför läste jag då vidare? Som det står i den devota intervjun i Dagens Nyheter 4 april 2015: Hon har blivit ”svenska folkets favoritdoktor i etik”. Om Heberlein är den svenska etikdebattens mest kända namn, så finns det anledning att granska vad hon skriver, även om det egentligen är uselt. Kanske speciellt just då.

Heberlein säger sig tvivla om vad Gud är. ”Vem är du? Vad vill du mig?” Detta ska, om jag förstår saken rätt, vara bokens fokus. Men alldeles säker är jag inte, eftersom det vanligaste ordet i bokens första del tycks vara ”jag”, det vanligaste i den andra delen ”du”. På ett ställe säger ”Gud” följande:

Ni [mänskligheten] är ganska självupptagna. Det är hela tiden bara ”jag, jag, jag”. [sid 102]

Ja, just det.

Heberlein excellerar i att avslöja sina svagheter, sina tillkortakommanden, sitt lidande. Texten är ett soloavsnitt i ett kvasi-intellektuellt Paradise Hotel eller Stjärnorna på slottet. Hon kalibrerar mycket noga hur mycket av bristande karaktär, sjukdom och allmänt elände som läsaren kan tänkas stå ut med, och hon balanserar det skickligt med bedyranden om sin ovillkorliga kärlek till de egna barnen, vilka ska få läsaren att förlåta henne. Jag betvivlar inte sanningen i allt detta. Hur skulle jag kunna göra det? Men jag ser ärligt talat inget bra skäl till att publicera det.

När det gäller Gud så uppmärksammar Heberlein teodicé-problemet. Om Gud är allsmäktig, allvetande, ja, all-allt, varför finns då lidande och synd i Skapelsen? Hon refererar några försök till svar från både moderna och antika teologer, det ena lika otillfredsställande som det andra. Sedan börjar hon prata om annat.

Först i den andra delen, där ”Gud” talar, kommer vad som tycks vara Heberleins svar på teodicé-problemet: Gud är inte allsmäktig, hen bara skapade allting, utan att kunna förutsäga allt som skulle hända, och sedan har det rullat på, en del mer lyckat än annat.

Jaha. Också ett slags lösning, som dock inte överensstämmer vidare bra med sedvanlig kristen dogmatik. Inte tror jag någon nöjer sig med det svaret. Särskilt som Heberlein inte bemödar sig om att framföra något som liknar argument för sin hypotes.

Heberlein citerar det klassiska Eutyfron-dilemmat som Platon formulerade:

Är det goda gott för att gudarna vill det eller vill gudarna det goda för att det är gott? [sid 46]

Är alltså Gud upphovet till moralen, och den som enväldigt och utan begränsningar kan bestämma vad som är moraliskt rätt? Eller har moralen en existens oberoende av Gud, så att denne på sin höjd kan agera konsult om hur man ska leva moraliskt? (Jag har tidigare nämnt Eutyfron-dilemmat, se denna lista.)

Det svar Heberlein ger är för mig något överraskande:

Om man, som Sokrates, tänker sig att moralen har en självständig existens, så blir Gud underordnad. Då blir du, Gud, en slav under moralen. Då är du tvungen att lyda moralen. Då finns det regler som också du måste följa. Då är du ju inte längre allsmäktig.

Jag har svårt att acceptera det. Därför är jag lik Kierkegaard. Han kunde inte heller acceptera tanken på att du skulle vara mindre än moralen. Tron, menar Kierkegaard, är inte förnuftig. Tron är mer än etiken. [sid 46]

Ståndpunkten innebär att inga rationella argument kan tänkas gälla inom etiken. Det är ju Gud som bestämmer, och hen kan bestämma exakt vad som helst.

Heberleins argument, att Gud måste vara allsmäktig, framstår som helt ihåligt med tanke på hennes förslag till lösning av teodicé-problemet i bokens andra del, där ”Gud” upprepade gånger framhåller att han inte är allsmäktig. Kunde inte en redaktör, eller någon annan som läst hennes text innan den kom i tryck, ha påpekat att detta är helt osammanhängande?

När det stod klart för mig hur fullständigt Heberlein kapitulerar inför Guds moraliska godtycke, så insåg jag vad svaret är på den fråga jag ställde om Heberleins förra bok Etik: Människa, moral, mening. I den boken lyckas hon helt förbigå frågan om kopplingen mellan Gud och moral, vilket jag ansåg vara anmärkningsvärt för en troende etiker.

Svaret är tydligen: Heberlein tror att Gud bestämmer moralen. Därmed är alla försök att rationellt förstå eller undersöka moralen ytterst prekära, förmodligen helt dömda att misslyckas. Gud har ju inte uppvisat något större mått av rationalitet om man ser till sakernas tillstånd. Om hen bestämmer, så kan vad som helst gälla inom moralen.

Om den som förnekar Guds existens kallas ateist (a-teist), alltså icke-gudstroende, så kan man beteckna denna Heberleins hållning som a-rationalist, alltså icke troende på den rationella argumentationen. (Inte antirationalist, det betyder att man är mot rationalitet, vilket är något annat.)

Det är märkligt att Heberlein, som alltså inte rimligen kan tro på det rationella argumentet vad gäller etik, ändå undervisar och skriver om etik. Jag menar, vad är vitsen? Alla hennes resonemang om hur etiska argument hänger ihop måste vara meningslösa om det är som Heberlein tror. Inte undra på att hon känner ångest. Och det är denna person som är ”svenska folkets favoritdoktor i etik”? Så kan det gå.

Ann Heberlein: Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig. Albert Bonniers förlag, 2015, ISBN 978-91-0-013867-7.

Christopher Hitchens: Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Fri Tanke förlag, 2014, ISBN 978-91-87513-07-7.

PS. Dagens Nyheter publicerade för två år sedan en essä av Heberlein med titeln ”Gud, vem är du”. Det är numera uppenbart att den essän var ett förarbete till ovanstående bok. Se den kommentar jag skrev då.

En reaktion på ”Ann Heberlein: Jag, jag, jag

  1. Pingback: Två artiklar publicerade | Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s