Småbarn använder Karl Poppers kunskapsteori

Karl Poppers vetenskapsteori handlar om hur kunskap kan nås trots att den inte kan göras helt säker. Poppers inställning är att jakten efter ett kriterium på säker kunskap, som är ett mycket starkt tema i västerländsk filosofi, är helt missriktad. Det handlar inte om att nå säker kunskap, fastlagd en gång för alla. All kunskap är provisorisk. Det gäller att kritiskt granska dagens kunskap, förkasta de teorier som visar sig felaktiga, och därefter formulera nya teorier som förklarar de nya fenomenen. Så kan man nå ny kunskap, även den provisorisk. Framsteg är möjliga.

Popper beskrev sin vetenskapsteori i Logik der Forschung (1934), senare på engelska som The Logic of Scientific Discovery (1959). Han utvecklade den mot en mer allmän kunskapsteori med resonemang lånade från evolutionsteorin i boken Objective Knowledge, An Evolutionary Approach (1972).

Poppers vetenskapsteori är samtidigt både standard och helt ute. Många vanliga forskare brukar nämna Poppers falsifikationskriterium när vetenskapens grunder diskuteras: En teori är vetenskaplig endast om den i princip kan falsifieras, alltså potentiellt kunna visas felaktig genom observation av något specifikt fenomen. Samtidigt är Poppers vetenskapsteori inte något hett diskussionsämne bland fackfilosofer, där andra epistemologiska teorier är poppis för dagen. Dessa fackfilosofer brukar himla med ögonen när någon forskare pratar om Popper.

Men vem vet, kanske det är dags att titta lite närmare på Poppers kunskapsteori igen? I en skojig studie av hur småbarn resonerar så tycker jag man finner intressanta popperianska drag. Aimee Stahl och Lisa Feigenson beskriver i Science 3 april 2015 (tyvärr inte Open Access; finns på närmaste universitetsbibliotek) ett mycket snyggt designat experiment som syftar till att undersöka hur 11 månader gamla barn skaffar sig kunskap om världen. Maria Gunther rapporterar om undersökningen i Dagens Nyheter 5 april 2015.

Experimentet gick ut på att granska hur barnen lärde sig ny kunskap om några vanliga leksaker när dessa uppförde sig på olika sätt. Det visar sig att dessa 11 månader gamla barn redan har grundläggande kunskap om hur vanliga ting fungerar. En boll ska inte kunna rulla igenom en vägg. Om man lägger den på ett ställe, ska den inte plötsligt befinna sig på ett annat. En leksak som puttas över en kant ska inte fortsätta sväva fram, utan den bör falla ner. Allt detta betecknar forskarna som ”core knowledge”, alltså kunskap som i någon mån är grundläggande, kanske medfödd.

Men om nu en vanlig leksak helt plötsligt uppför sig annorlunda och bryter mot de vanliga förväntningarna, vad händer då med barnets förmåga att lära sig? Experimentet är så designat att forskarna kan testa ifall barnet lär sig att objektet har en dold egenskap (ett speciellt ljud) som inte har med det vanliga eller ovanliga skeendet (rulla igenom en vägg, etc) att göra.

Det visar sig att när barnet ser det ovanliga uppförandet hos leksaken, så lär sig barnet mycket mer effektivt om den dolda egenskapen. Det oväntade väcker barnets intresse för inte bara just det som hände, utan även för andra egenskaper.

Man kan säga att barnet tänker i samma banor som Popper menar att forskare gör. Barnet har en teori om hur världen fungerar, och enligt den så rullar en boll inte tvärs igenom en vägg. Om bollen uppför sig som vanligt, då bryr sig barnet inte mycket om ifall det låter något ljud om bollen eller inte. Men om något oväntat händer som spräcker teorin, om bollen tycks rulla igenom väggen samtidigt som ett konstigt ljud hörs, då kopplar barnet snabbt samman dessa fenomen.

Dessutom blir barnet också mycket mer intresserat av leksaken, och hittar på egna experiment för att undersöka det. Om bollen tycks kunna rulla igenom en vägg, så bankar barnet den mot golvet för att se om den inte kan gå igenom det också.

Detta passar utmärkt in i Karl Poppers kunskapsteori. Endast när något oväntat sker, när våra teorier falsifieras, så aktiveras kunskapssökandet, och vi lär oss mer.

Man kan jämföra detta med den logiska positivismens syn på kunskap, där just repetition av fenomen utgör den grund från vilken logiska slutsatser ska dras, alltså det som kallas induktion. I barnets fall skulle det betyda att det skulle få uppfattningen att bollen stoppas av väggen endast om barnet har sett det hända många gånger. Repetitionen skulle ge teorin. Men så är det inte. Barnet förväntar sig en viss händelse. Barnet har redan en teori. Repetition av förväntade händelser är inte speciellt intressanta. När däremot något oväntat händer, då aktiveras kunskapssökandet.

Det är litet intressant att forskarna till denna rapporten, och de övriga forskare som de refererar till, inte tycks intresserade av att resonera i termer av kunskapsteori. Det borde de göra.

Det finns idag en mycket intressant trend att forskare i många olika fält närmar sig frågor som vanligen betecknas som filosofiska. Det handlar om bland annat människans moral, om hennes sociala förmåga och samhällsbildning, om förhållandet till naturen, om psykologi och i detta fallet om kunskapsteori. Det påminner en del om de visioner de gamla upplysningsfilosoferna hade. Kanske är en ny upplysning på gång?

Karl R. Popper: The Logic of Scientific Discovery. Martino Fine Books, 2014, ISBN 978-1614277439.

Karl R. Popper: Objective Knowledge. An Evolutionary Approach. Oxford University Press, 1972, 1979, ISBN 978-0198750246.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s