Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?

Det brukar sägas att liberaler har en i grunden positiv inställning till utveckling. Att vi har en tro på att samhället kan och ska förändras, och att det kan ske i en riktning som innebär förbättringar för människorna. Att ordet ”liberal” hör naturligare ihop med ordet ”progressiv” än med ”konservativ”.

Hur kommer det sig då att många liberaler i storstaden Stockholm, främst i Folkpartiet, har en sådan tydligt konservativ, för att inte säga reaktionär, hållning till stadsbyggnadsfrågor? En inställning som jag skulle vilja benämna den politiska almsjukan.

Mot varje förslag till nybygge eller omgörning av staden kommer alltid helt förutsägbara protester som rutinmässigt använder den uttjatade klichén ”Detta blir den nya almstriden!” Man vill därmed åkalla det gamla, mytologiskt heroiska minnet av den så kallade almstriden i Stockholm 1971. Förmodligen hoppas man frammana bilden av folket mot eliten, de vanliga människorna mot de hemska exploatörerna. De onda som vill förändra och förstöra det fina vi har. Förändring kan bara bli försämring. Så går snacket.

Den politiska almsjukan består i att alltid vilja göra denna bevarandemaffia nöjd. Påtagligt ofta hörs liberaler i denna kör av nejsägande. Alltför ofta.

Varför har en i grunden framstegsvänlig rörelse förvandlats till bromskloss i just stadsbyggnadsfrågor? Det är med viss förtvivlan jag ställer frågan. En liberal rörelse som rimligen vill verka för en positiv samhällsutveckling har på något mystiskt sätt hamnat i en nejsägarposition där alla klassiskt konservativa argument används.

Den politiska almsjukan har svåra följder. Skadan handlar inte bara om enstaka husbyggen. Det handlar också om en liberal rörelse som inte kan nalkas viktiga frågor som urbanisering, hållbara städer, omställning av trafiksystem, etc, utan att hela tiden låta det envetna motståndet mot ny stadsbyggnad sätta de snäva gränserna. Det handlar om ett bortslösande av politisk energi på motstånd, snarare än utveckling.

Även om FP gärna yttrar allmänt vackra ord om stadsbyggnad, så hamnar man i konkreta ställningstaganden i nejsägarposition. Slussenfrågan var undantaget som bekräftar regeln. I valrörelser är FP:s mest synliga och återkommande paroll ”Nej till höghus i City”.

Men, frågar kanske någon, pratar inte Folkpartiet mycket om en växande stad i sitt Stockholmsprogram? Jo, det gör man. Men när man läser ett sådant program så måste man komma ihåg att det krävs en kodnyckel. Bakom de synbarligen så positiva formuleringarna ryms ibland endast snömos. Hårda ställningstagandena kan döljas bakom dimridåer av vackra målsättningar. Man måste granska de konkreta ställningstagandena, och till vad politikernas energi används för att rätt förstå innebörden.

I FP:s Stockholmsprogram står det:

Vi vill skapa en tät, levande, tillgänglig och attraktiv stad som balanserar både urbanitet och gröna värden.

Låter bra, eller hur? Men betyder det något? När har FP varit pådrivande och bildat opinion för förslag som innebär tät stad?

Folkpartiet värnar om Stockholms skönhet. All ny bebyggelse i staden ska präglas av mänskliga proportioner som står i samklang med stadens silhuett och kulturvärden.

Här är det andra bullar. Här har vi hårda ställningstaganden, även om man måste tränga förbi kodorden för att förstå vad detta betyder:

  • ”Stockholms skönhet” betyder att allt är jättebra som det är.
  • ”Mänskliga proportioner” betyder max 6 våningar.
  • ”Samklang med stadens silhuett och kulturvärden” betyder att inget får synas, allt skall se ut exakt som det gör idag.

Den naturliga följden av dessa begränsningar är att inget nytt stadsbyggande alls ska ske i staden (med vilket man förmodligen menar staden innanför tullarna). Men det vill man inte vara tydlig med, förmodligen därför att konservatismen då framstår i alltför bjärt dager.

När programmet försöker bli konkret, så är det intressant att notera vad som inte står. I en uppräkning av områden där man vill bygga, vilket i och för sig är positivt, nämns inget om möjligheterna att förtäta innerstan. Ej heller nämns något om Västra City, spårområdet norr om Centralen som idag är den största byggbara ytan i innerstaden, undantaget Gärdet. Men där har man redan genom Madeleine Sjöstedt satt begränsningen att husen skall ge en höjd som innebär en fortsättning av Vasastan. Vilket betyder ingen byggnation alls, eftersom ekonomin i överdäckningen då blir omöjlig.

I diskussionen om Nobelcentrum på Blasieholmen tycks Folkpartiet inte ha lärt sig något av fiaskot med Moderna museet. Jag kommer ihåg debatten om hur det huset skulle utformas, och den frenesi varmed politikerna hävdade att ”Moderna museet måste smälta in i den kulturhistoriskt unika miljön”.

Så fick man vad man önskade sig: Moderna museet är en helt osynlig byggnad, som ingen enda politiker, turist eller arkitekt någonsin har yttrat ett uppskattande ord om. Nu är man på väg att göra samma misstag med Nobelcentrum. Målet tycks vara att få Nobelcentrum krympt till osynlighet bredvid ett litet och tämligen ointressant tullhus, en byggnad som ingen någonsin har brytt en tanke innan Nobelcentrum kom på tal. När Lotta Edholm skriver om saken (här och här) så är kontentan: Inget får byggas som påverkar denna plats det minsta. Så kan också ett nej formuleras.

Urbaniseringen är en mycket viktig del av samhällsutvecklingen. Det har sagts att hälften eller mer av jordens befolkning numera bor i städer. Utvecklingen väntas fortsätta. Folk vill helt enkelt bo i staden. Då har vi liberaler, som uppskattar ett dynamiskt samhälle där många kan mötas, utbyta och utveckla idéer, en uppgift att arbeta för en väl fungerande och välkomnande stad. Låt oss vägledas av insikten att staden måste byggas tät, av såväl miljöskäl som sociala skäl. I boken Triumph of the City av Edward Glaeser beskrivs dessa aspekter av staden väl. Den boken finns även översatt till svenska som Stadens triumf på SNS Förlag.

Hushöjder blir en nödvändig del av ekvationen. Tät stad kräver höga hus. Exakt vilka höjder beror på en mängd faktorer, men att Stockholms 6 våningar vore optimum är högst osannolikt. Det duger inte ha en fix idé, och ständigt tjata om stadssilhuett som argument mot något annat än 6 våningar. Man kan för övrigt notera att en silhuett blir det bara om något sticker ut. Inget är så trist som en helt platt stad.

I The Economist 4 april 2015 (ledaren och en artikel) beskrivs hur allehanda politiska begränsningar av byggandet medför stor ekonomisk skada. Begränsningar på bygghöjd och användningsområden innebär att den som äger mark eller en existerande fastighet kan tillgodoräkna sig oerhört stora värdeökningar utan att göra ett dyft. Det är ingen slump att bostadsrättspriserna i Stockholm fortsätter att öka på ett närmast hysteriskt vis. De av oss som har haft turen att surfa på vågen har tjänat storkovan. Enligt en del uppgifter står denna effekt för merparten av ökningen i den ojämlika fördelningen av förmögenheter som ekonomen Thomas Piketty beskriver.

Att de av oss som vunnit i bostadslotteriet då ska agera mot byggande av nya bostäder är helt enkelt otillständigt. Folkpartiet bör fundera på vems politik man vill föra: En politik för de som sitter i lägenheter på Söders höjder med utsikt över Gamla stan, som ojar sig väldeliga när något enstaka nytt hus byggs och förändrar vyn. Eller ska Folkpartiet satsa på alla de ungdomar och nyinflyttade som vill bo nära stadens dynamik och kultur. De människor som kan bidra till stadens utveckling som ekonomisk motor och utvecklingsmetropol, snarare än en sakta tynande tillvaro som museum för hus från åren kring 1900.

Edward Glaeser: Triumph of the City. Macmillan, 2011, ISBN 978-0-230-70938-6.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s