Fiasko för ett försvarstal för humaniora

Försvarstal och festtal är två genrer som det är vanskligt att blanda samman. Stefan Arvidsson (Dagens Nyheter 26 juni 2015) ger några bra argument för varför humaniora är nödvändigt i en god civilisation. Ett sådant är hans observation att i stort sett varje människa är en amatörhumanist, som använder och efterfrågar humaniora i sina dagliga liv. Men till detta lägger han två argument som är lika vanliga som dåliga. Det handlar om vackra ord hämtade från festtalen. De skorrar illa när de används i ett försvarstal.

Arvidssons första argument är att humaniora har som huvuduppgift “att ta reda på vad det egentligen är som förhindrar människorna att gå genom livet lyckliga”. Men är det verkligen sant? Är det inte kunskap som sådan som är meningen och målet med humaniora? När jag själv en gång valde mellan den akademiska filosofiska banan och att bli kemist, så avgjordes inte valet av tanken på vad som skulle göra människor lyckliga. Det handlade om mina egna intressen och utsikten att få ett jobb. Som kemist och bioinformatiker är min uppgift att bidra till förståelsen av hur biologiska processer och strukturer fungerar, vilket förvisso har stor relevans mänskligt och ekonomiskt. Men det som driver många naturvetare är främst intresset för själva de intellektuella frågorna. Jag har svårt att tro att det är annorlunda inom humaniora.

Ett försvarstal måste hålla sig till sanningen, annars fungerar det inte. Därför tror jag forskare inom många fält av humaniora bör säga som det är. Forskningen är till för att utöka vår kunskap om världen, inget annat. Så är fallet även för många naturvetenskapliga fält, vilket Arvidsson också påpekar. Om några människor görs lyckliga så är det väl främst de som tar del av denna kunskap. Eventuell samhällsnytta utöver det är bonus. Politiker och allmänhet blir nog inte imponerade om man söker försvara exempelvis lingvistik eller religionshistoria med att kunskapen ska göra det lättare för människor att nå lycka. Det argumentet skulle fungera lika illa för till exempel astrofysik, vars omedelbara samhällsnytta är begränsad.

Det andra dåliga argumentet bygger på sammanblandningen av humaniora med humanism. Med humanism menas många goda saker, som en livsåskådning med människan i fokus, eller en politik som vill människan väl. Värdeladdningen är entydigt positiv. En beklaglig skavank i språket gör att både utövare av humaniora och av anhängare av humanism kallas “humanister”. Det är närmast att betrakta som renommésnyltning från humanioras sida. Arvidsson förvandlar denna förvirring till axiom när han skriver att det finns “en historisk pakt mellan humaniora, humanism som livshållning och humanitära ansträngningar”. Ordet “historisk” är en brasklapp. Det är numera ganska länge sedan detta var självklart sant, om det nu någonsin varit det.

När Arvidsson mässar om den “oförsonliga motsättningen mellan humaniora och livsförnekande religioner och antihumanistisk politik” så blir jag förundrad. Han tycks tro att humaniora är automatiskt god. Häromåret utkom antologin “Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter” (red. Tomas Forser & Thomas Karlsohn, Bokförlaget Daidalos) som behandlar liknande frågeställningar som Arvidsson. Att döma av flera av dess texter så är Arvidsson inte ensam i sin naivitet.

Vi naturvetare har länge haft klart för oss att våra kunskaper och färdigheter kan användas till både gott och ont. En av de största kemisterna någonsin, Fritz Haber, visade hur man kan fixera luftens kväve för att framställa konstgödsel. Utan Haber-Bosch-processen skulle jordbruket inte vara i närheten av att föda så många människor som sker idag. Men samme Haber utvecklade också de första stridsgaserna, och arbetade aktivt för att få dem i bruk i första världskrigets strider. För fysikerna är självklart atombomben det klassiska exemplet på vetenskapens Janusansikte.

Hur är det möjligt att på allvar tro att humaniora inte kan gå i pakt med mänsklig ondska? Betrakta vilken som helst av det senaste århundradets massmördare, Lenin, Stalin, Hitler, Mao, Pol Pot eller någon annan. Kan man, utan att rodna, påstå att dessa ledare inte agerade utifrån föreställningar, argument och idéer som kan spåras tillbaka till utövare av humaniora?

Man kan fundera på vem som är humanioras motsvarighet till Fritz Haber. Själv skulle jag nominera Martin Heidegger, inflytelserik filosof, tillika nazist, antisemit och upplysningsföraktare, vars tänkande numera inspirerar bland annat Frankrikes och Rysslands antidemokratiska och antiliberala extremhöger. Det enda problemet är möjligen att jag inte vet vad som skulle föras in på Heideggers pluskonto, men han är ju allmänt högaktad i stora delar av humaniora, så jag får väl böja mig för sakkunskapen.

Istället för att betrakta Arvidssons glättiga bild av en rosenskimrande vetenskap, så kanske humaniora skulle se sig själv i spegeln och rapportera vad man ser. Nämligen en vetenskap som, liksom all annan kunskap, kan användas för gott och för ont. I den tidigare nämnda antologin skriver Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola, att “mycket vore vunnet om man kunde börja se de humanistiska akademiska miljöerna som ett slags samhällets idélaboratorier.” Det är en bra bild. Som kemist kan jag berätta att på laboratorier uppfinner man ibland farliga saker som man måste handskas varligt med. Det är något humanioras utövare bör tänka på.

Låt mig, något förmätet, komma med ett råd om hur humaniora bäst argumenterar för sin existens. Lägg ner skönmålningen, den håller helt enkelt inte, vilket politiker och allmänhet instinktivt känner. Påpeka istället att humanioras resultat kan vara kraftfulla, ibland rent av potentiellt livsfarliga. Tydliggör att bara om man forskar så kan man veta vad och hur man handskas med det. Och att om vi inte gör det, så gör någon annan det.

Tomas Forser och Thomas Karlsohn (red): Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter. Daidalos, 2013, ISBN 978-91-7173-403-7.

Fotnot: Denna artikel skickades in som en replik på Stefan Arvidsson artikel, men DN Kultur visade inget intresse för den, så jag publicerar den här istället.

En reaktion på ”Fiasko för ett försvarstal för humaniora

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s