Vänsterns koma, det klasslösa samhället och liberalismen

Förra våren rådde Thomas Piketty-feber hos vänstern, med anledning av dennes bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, som blev en så kallad snackis när den engelska översättningen kom ut under 2014. Piketty talade i Almedalen 2014, där de besvikna åhörarna fick sig en torr akademisk föreläsning snarare än en himlastormande revolutionsappell. Sedan dess har det inte hörts så värst mycket om Piketty i den svenska debatten. Vilket säger en del om vänsterns intellektuella koma. Tystnaden representerar också en outnyttjad chans för liberalismen.

Det finns ett stort behov av analys av den ökade ojämlikheten i västvärlden, och av förslag om hur den kan motarbetas. Det finns nämligen många tecken på att ojämlikheten till en inte så liten grad beror på socialt arv och klasskillnader. Om ojämlikheten vore meritokratiskt betingad, alltså berodde enbart på personers egna val av utbildning, yrke, arbetsinsats, etc, skulle den vara mycket mindre problematisk.

Piketty fokuserade på analysen, och även om den har kritiserats ur olika aspekter, så kan den sägas ha koncentrerat det politiska tänkandet till viss grad. Han hade dock inte speciellt många konkreta förslag till politiska åtgärder, och de han hade vann inte många anhängare, vare sig hos vänstern eller några andra.

Nu har Pikettys mentor Anthony Atkinson, ekonom som figurerat ymnigt som Nobelpriskandidat, utkommit med en bok om just vad som bör göras: Inequality: What Can Be Done?, och Piketty recenserar den i New York Review of Books 25 juni 2015. Han är inte oväntat ganska översvallande, och refererar en del av de fördelningspolitiska förslag som Atkinson förespråkar. Jag har själv inte läst boken, så jag har inget att tillägga, mer än att förslagen till stor del tycks handla om klassisk skatte- och bidragspolitik av ett slag som är välkänd i svensk politik, även om det också finns intressanta innovationer.

Jag vill bara göra den reflektionen att det egentligen är oerhört märkligt att den svenska vänstern är så tyst om Atkinson. Efter förra årets Piketty-hausse kunde man ha förväntat sig ett intresse för vad en likasinnad har för konkreta förslag? Men därav har jag än så länge inte sett något.

Denna intellektuella koma säger en del om den svenska vänstern. När det handlar om identitetspolitiska och moralistiska bombasmer är man framstående. Men när det gäller konkreta förslag är man tydligen direkt ointresserad.

Som liberal finns det anledning att diskutera de här tankarna. Om ojämlikheter i samhället beror på klass och socialt arv, och inte på meritokrati och individernas egna val, så bör liberaler bekymra sig. Det har skett en massiv omfördelning av kapital under de senaste 20-30 åren som knappast har något med meritokrati att göra. Det är ett problem.

Det har rasat en debatt om klassresor efter Alice Teodorescus Sommar i P1-program 27 juli 2015 (se exempelvis Elsa Kugelbergs kommentar i Dagens Nyheter 29 juli 2015). Liberaler har traditionellt haft en positiv syn på klassresan som ideal. Vissa socialistiska rörelser, som de svenska socialdemokraterna, har också i princip varit positiva, medan andra, som kommunister och den brittiska arbetarrörelsen, haft större problem med konceptet, bland annat därför att idéen om klassresor sägs underminera klasskampen.

Jag vill påminna om att klassresan inte räcker för liberaler heller. Ett klassamhälle där skillnader mellan personer till betydande grad beror på annat än egna val och meriter, är ett problem. Även för en liberal.

Därför finns det en öppning i den politiska terrängen. Den politiska vänstern befinner sig i ett tillstånd där identitetspolitik tycks ersätta allt vad praktisk politik heter. I det läget finns det en möjlighet att arbeta fram förslag som syftar till att hjälpa de som idag befinner sig i underklassen att arbeta sig upp till medelklassen. Det klasslösa samhället stavas nämligen medelklassamhället. Sådan förslag kommer mer eller mindre automatiskt att leda till en förstärkning av medelklassen, om man samtidigt ser till att hålla ideal som meritokrati och valfrihet högt.

De två politikområden som jag ser som de viktigaste i detta sammanhanget är skola och högre utbildning, samt fastighetspolitik i vid mening. Skola, av uppenbara skäl: Utan möjlighet till god utbildning, små chanser att kunna finna det yrke man vill ha, eller det liv som man vill leva.

Fastighetspolitikens roll i detta kanske inte är lika uppenbar. Men jag tror att den kapitalomfördelning som skett som en samlad, oönskad följd av bostadsbrist, omvandling av hyresrätter till bostadsrätter (som jag anser i huvudsak varit en bra politik, av andra anledningar), samt avskaffande av fastighetsskatt, arvsskatt och förmögenhetsskatt, är en mycket viktig faktor bakom ökande orättvisor i Sverige. Med alla de låsningar som finns i dessa frågor, så är det förvisso svårt att se hur något kan göras. Men en insikt om problemkomplexet vore en början. Jag tycker det är uppenbart att det finns utrymme för, och skriande behov av, nya liberala förslag.

Det finns ett oerhört behov av en berättelse som lyckas binda samman dessa frågor med förslag som kan ge hopp åt många som idag känner sig som utanförstående eller som förlorare.

Är det för mycket att hoppas på? Att en liberal debatt om dessa frågor kunde starta? Som går längre än den trots allt begränsade tanken om klassresan, och som tar sikte på den liberala idén om det klasslösa samhället, nämligen medelklassamhället.

En reaktion på ”Vänsterns koma, det klasslösa samhället och liberalismen

  1. Morgan

    Intressanta reflektioner.
    Jag drar det ett steg längre och hävdar att ”vänstern” är trött och gammal.
    Låt mig förklara. 🙂

    Under mina år som kommunalpolitiker (V) så har jag stött på många engagerade fritidspolitiker.
    Ett ytterst fåtal av dem har varit yngre än 40 år och merparten av de övriga har jag upplevt som trötta, slitna… kanske desillusionerade.
    Vänstern nu för tiden går inte, precis som samhället i övrigt, att jämföra med min ungdoms vänster (70-talet).
    Givetvis har scenen förändrats kraftigt men jag tycker mig märka att även samhörighetskänslor, empati, driv och vilja har mattats av.
    Det förekommer väldigt få ideologiska diskussioner utan handlar mest om ekonomin i den egna kommunen eller lokalföreningen.
    Vem som skall sitta i vilken nämnd o.s.v.

    De flesta yngre vänsteranhängare jag talat med går till andra partier eller rörelser eller slutar helt att vara politiskt aktiva.
    De verkar gå mer sällan till något av de gamla partierna.
    Det verkar mest ha med livet att göra. Det är problematiskt att få tiden att räcka till om man dessutom har en ung familj att sörja för.
    Politikerföraktet är en annan del som har ökat kraftigt. Hatet på Internet är en annan.
    Sammantaget gör detta att många inte orkar/vill engagera sig politiskt och ännu mindre föra ideologiska diskussioner på fritiden.

    Så, ja… jag håller med; det råder intellektuell koma inom vänstern. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s