Nationalstaten som allmänning: En extremistisk invandringspolitik.

I skuggan av det pågående dramat med Syriens flyktingkatastrof händer märkliga saker i den svenska debatten. Vissa ståndpunkter som förut ansetts självklara blir plötsligt suspekta, medan andra går från tokstollevarning till hög moral. Så vad gäller? Vilken ståndpunkt är moralisk?

Jag tänker här argumentera för vad som tycks ha blivit en extremistisk ståndpunkt, nämligen en reglerad, om än generös, invandringspolitik. Mitt argument är att den moderna välfärdsstaten är att likna vid en allmänning som måste skyddas för att vara hållbar.

Påvens så kallade radikalitet

Påven Franciskus tycks ha den gudabenådade (ha!) förmågan att kunna dupera även vanligtvis sansade och kritiska personer. Hans besök i USA och FN i dessa dagar har lett till att det pratas vitt och brett om hans ”radikalitet”.

Men vad det handlar om är en skickligt ompaketerad reaktionär antimodernism, antifeminism och antiliberalism. Läs Katha Pollitts lysande artikel i The Nation 9 september 2015 om påvens (och katolska kyrkans) blinda fläck: ”If Pope Francis Really Wanted to Fight Climate Change, He’d Be a Feminist”.

Jag orsakade ett twittergräl om detta 24 sept 2015. Jag vet, man ska inte låta sig provoceras. Men det ideliga gullandet med påven blev för mycket. Speciellt när det kommer från erfarna och kompetenta journalister. När det gäller påven så tycks den sedvanliga källkritiken ta time-out. (Dessvärre saknas förmodligen ett par inlägg, men kontentan framgår.)

Brottsbekämpning är viktigare än personlig integritet

Frågan om personlig integritet är åter på agendan. Den sedvanliga liberala positionen är att försvara den personliga integriteten och att motarbeta olika typer av övervakning. Jag tänker svära i kyrkan genom att kräva en omvärdering. Vi behöver snarare nya metoder för effektivare användning av den data som finns, i kombination med en annan syn på hur personlig integritet ska värnas.