Att granska påven kritiskt

Jag fick en intressant reaktion på mitt senaste inlägg ”När påven kommer på tal tar det kritiska sinnelaget paus”. En av mina läsare svarade och sade att påven Franciskus gör vad han kan för att vända en motsträvig katolsk kyrka. Som belägg bifogade läsaren länkar till ett antal artiklar.

Låt mig gå igenom dessa artiklar med ett kritiskt öga. Jag tänker alltså göra så som naturligt och brukligt är, men som alltför få gör. Och som jag befarar att ännu färre kommer att göra nu när alla blir till sig i trasorna inför påvens Sverigebesök.
Fortsätt läsa ”Att granska påven kritiskt”

När påven kommer på tal tar det kritiska sinnelaget paus

Nyheten att påven Franciskus ska besöka Sverige i oktober 2016 är tråkig av den anledningen att vi nu kommer att tvingas stå ut med en massa inlägg, det ena mer befängt än det andra, om hur fanTAStisk påven är, den störste av människovänner, och en moralisk förebild. Det kommer att bli mycket påfrestande.
Fortsätt läsa ”När påven kommer på tal tar det kritiska sinnelaget paus”

Den forna svenska enigheten

Det sägs allt som oftast att Sveriges folk fordom var enat och att frid rådde. Ursäkta denna min sarkastiska formulering, men det påståendet har jag alltid funnit osannolikt naivt. I en artikel om ”Sverige och det svenska” skriver Mauricio Rojas i Svenska Dagbladet 24 januari 2016:

Ett land som präglades av en remarkabel etnisk homogenitet och en mycket stark känsla av samhörighet – allt det som folkhemmet representerade så väl – har på några decennier omvandlats till ett mångetniskt samhälle, där gemenskapsbanden människorna emellan avsevärt försvagats.

Visst ligger det en del i detta och Rojas artikel har vissa poänger. Men det är ändå rejält fel. Sverige har aldrig varit konfliktfritt. Det är ett enkelt historiskt faktum. Granska vilken historisk epok som helst och gå förbi den nostalgiska standardbilden så finns konflikterna alltid där.

För att ta idén om folkhemmet: Det var ett tydligt politiskt projekt, där socialdemokratin lyckades anamma och förändra den traditionellt konservativa tanken om nationen som en familj med överhuvud och underlydande, till en vision om jämlikhet och förändring. Vi kan idag få för oss att folkhemmet bara handlade om gullegull och hemtrevnad, men så var det verkligen inte. Idén var en del i en politisk kulturkamp.

För några år sedan läste jag Göran Häggs bok Välfärdsåren, Svensk historia 1945-1986. Det är förvisso inte en traditionell historiebok, utan ett engagerat inlägg om välfärdens betydelse och utveckling. Men dess skildring av ett självupplevt skede i samhällsutvecklingen utgör ändå ett viktigt vittnesmål.

Speciellt ett stycke i boken fäste sig i mitt minne och gör sig påmint varje gång det pratas om den svenska nationens forna endräkt:

Utlänningar som de här åren [1950-59] fascinerades av svensk samförståndsanda och social ingenjörskonst tycks inte ha förstått den avgrund som under ytan skilde landets höger och vänster ute bland vanligt folk. Möjligen måste man vara infödd för att förstå de diskreta signaler som markerade sådana motsättningar i de små gesternas nordliga kulturer. Även för yngre eller invandrade svenskar är det i dag antagligen omöjligt att förstå det totala främlingskap som i min barndom rådde mellan socialdemokrater och borgerliga väljare. Man kunde umgås privat eller i släktsammanhang bara genom att aldrig hänsyfta på politik – vilket för utomstående kunde tolkas som ointresse eller extrem försonlighet, fastän det i själva verket var precis motsatsen. Klyftan mellan människor som handlade i Konsum respektive den privata affären var total och oöverstiglig. Det var inte alltid bara en klassklyfta, det var en kulturgräns som mellan protestanter och katoliker på Irland.

Det vore bra för diskussionen ifall de nostalgiska självklarheterna om den forna svenska enigheten kunde ifrågasättas åtminstone någon gång.

Göran Hägg: Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986. Månpocket, Wahlström & Widstrand, 2005, ISBN 91-7232-041-9.