Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans

Debatten om Macchiarini-skandalen har blivit något av en käpphästarnas dans. Den ena debattören efter den andra plockar fram sitt eget mest omhuldade hatobjekt och ropar ”Se! Jag hade rätt!”

Senast ut i raden är Hans Ruin, som lyckas med konststycket att skriva om saken utan att överhuvudtaget diskutera någon enda aspekt av det konkreta skeendet i Macchiarini-skandalen. Hans ärende är istället ett generalangrepp på den analytiska filosofin och då framförallt den praktiska filosofin och en av dess företrädare, Torbjörn Tännsjö.

Jag ser inget behov att försvara Tännsjö, det klarar han själv. Däremot vill jag granska Ruins synpunkter. Varifrån kommer hans argument? Vad vill han?

Det passerade ett så kallat meme, alltså en bild med en fyndig text, i mitt Twitterflöde, som något tillspetsat sammanfattar kontentan av Ruins artikel:

Religion är politik. Eller inte. Hur ska Joel Halldorf ha det?

Joel Halldorf har skrivit en bok som får en devot hyllningsrecension av Maria Küchen i Expressen 19 februari 2016. Jag har inte läst boken, så jag får anta att Küchen ger en rättvisande bild av den. Hon skriver (hennes kursiveringar):

Kyrkan har inte en politik, enligt Halldorf, den är politik.

Tidigare har Halldorf hävdat att religion inte orsakar våld. Endast när politiken har blandat sig i religionen, eller utnyttjat religionen, så har våld och konflikter uppstått.

Det är möjligt att det är något djupt teologiskt här som jag missar. Men jag undrar: Hur ska Halldorf ha det? Är religion och politik i själva verket samma sak? Eller är de helt separata? Jag får intrycket att Halldorf vill ha kakan och äta den samtidigt.

Nej, Macchiarini är ingen Mengele. Det är värre än så

Göran Rosenbergs krönika i Sveriges Radio 11 februari 2016 om Macchiarini-skandalen är ett exempel på hur berättigad indignation kan slå över i tankefel via orimliga jämförelser. Rosenberg gör det helt enkelt för lätt för sig. Macchiarini-skandalen kräver mer eftertanke än så.

Is the universe made for life? A really bad argument for God.

It is sometimes said that the physical structure of our universe is exquisitely fine-tuned. If the relative strengths of the physical forces (gravity, electrostatics, etc) were just slightly different, the universe would be a vastly different place, and life as we know it could not exist.

This claim is often used as an argument for the existence of an ultimate creator: God. When creating the universe, God, being benevolent, tweaked the physical forces such that life was made possible. It can’t be an accident, after all?

Reading a book that made this argument, I started thinking. Is it really true that the universe is well designed for life?

If one is sitting in an armchair in a nice house, sipping tea, the idea that the universe is basically a nice place may seem reasonable. However, if one looks beyond the tea cup, doubts may start to creep in. Let’s ignore all those human issues with poverty, disaster, disease, war, oppression and conflict. Instead, let’s look at the Big Picture. What about life in the universe as a whole? How friendly is the universe to life?

I decided to make a simple calculation. Consider the volume of the entire universe: In how large a fraction of it could life possibly exist?

En synpunkt och en önskan efter KI:s Macchiarini-skandal

Skandalen med kirurgen och professorn i regenerativ medicin vid KI, Paolo Macchiarini, har rört om rejält den senaste tiden. Hans metod att ersätta en av sjukdom angripen luftstrupe med en protes av konstgjort material som behandlats med stamceller, har befunnits icke fungera. Flertalet opererade patienter har dött. Jag vet inget närmare om hur Karolinska institutet eller Karolinska universitetssjukhuset har agerat, och har alltså inget att tillföra i den frågan. Jag har däremot en synpunkt och en önskan.

Kan liberaler förstå sverigedemokrater?

Ska politiker försöka förstå de människor man vill ha som väljare?

Svaret på denna fråga borde självklart vara ”ja”, eller hur? Men ibland undrar jag. Med tanke på det sätt som många liberaler och andra politiker argumenterar, så kan man tvivla på om de verkligen på allvar har funderat på hur dagens sverigedemokratiska sympatisörer tänker. Och om de inte har gjort det, hur ska de då kunna vinna tillbaka dessa väljare?

Visserligen kan man följa den gamle folkpartistiske politikern Hadar Cars i dennes berömda utbrott på ett torgmöte på 1980-talet mot en envist tjatande invandringskritisk person: ”Folkpartiet vill inte ha din röst!” Det är en fullt rimlig hållning. Det finns ingen skyldighet för ett parti att fjäska för alla väljare.

Men det kanske finns några väljare bland de ungefär 18% som idag ämnar rösta på Sverigedemokraterna som Liberalerna eller andra vill vinna tillbaka? Då måste man ha en förståelse för hur dessa väljare resonerar.