Religionen och terrorn

Dagen efter bombdådet i en park i Lahore, där minst 70 personer dödades, därav 29 barn, så råkar jag läsa en liten notis av Maria Schottenius i DN Kultur publicerad dagen för dådet. Som en av veckans ”5 bästa” skriver Schottenius om boken Med Gud på vår sida av Karen Armstrong, nyss utkommen på svenska:

Har du uppfattningen att religion ersatt politik som orsak till krig och våld? I så fall är du inte ensam. Men läs religionshistorikern Karen Armstrong. Hon tar ett djupt grepp om historien, från jägarsamhället, över jordbrukssamhället till modern tid med kapitalism och en ny global terrorism. Hennes tes är djärv och kontroversiell: våld har sällan med religion i sig att göra, utan med expansiva makthavare som använt människors religiösa och andliga behov för att stödja strukturellt våld. En våldtäkt på religionen.

Karen Armstrongs tes kan kort och gott sammanfattas så här: All religion är egentligen god. Och är den ibland ond, så är det inte religion. Schottenius skrev en devot recension av Armstrongs bok 21 mars 2016, där boken kallades ”modig”.

Armstrongs sätt att resonera kan man tillgodogöra sig genom en intervju i New York Times 26 december 2014 apropå publiceringen av sagda bok. Där säger hon bland annat:

If we speak in order to wound, we will make matters worse: in my research I have found that when a fundamentalist group is attacked, it invariably becomes more extreme. My problem with some current critics of Islam is that their criticism is neither accurate, fair, nor well-informed. I am sure they do not intend this, but in the 1930s and ’40s in Europe, we learned how dangerous and ultimately destructive this kind of discourse could be.

Jag funderar på vad hon egentligen menar.

Frasen ”if we speak in order to wound” avser kritik av religion och religiösa föreställningar. Det är en tanke som är vanlig bland religionsapologeter: Yttrandefrihet är bra, men man får inte kränka någon, där ”någon” betyder ”troende”. Att sedan religiösa föreställningar i sig innebär kränkningar – och värre – av exempelvis homosexuella, kvinnor, apostater, ateister, troende av andra religioner, och andra, det är vi så vana vid att vi inte längre lägger märke till det. Det har blivit en självklarhet att endast troende kan bli kränkta, och att det av någon anledning är viktigt.

Armstrong tror att fundamentalister blir mer extrema som en följd av kritik. Implikationen är att de som kritiserar religion har skulden för extremisternas handlingar.

Hennes referens till 30-talets Europa är väl tänkt att betyda att nazisterna var ”kritiska” mot judendomen. Hennes tankegång är inte helt tydlig, för att säga det försiktigt. Hon tycks hur som helst inte begripa att hennes tes faktiskt innebär att man då, på 30-talet, inte borde ha kritiserat nazisterna, eftersom det ”obönhörligen” (invariably) ledde till att de blev mer extrema. Den som är kritisk mot en rörelse är ju skyldig till att den blir mer extrem.

Fundera på vilken ”diskurs” som var ”dangerous and ultimately destructive”. Antisemitismen var inte ett nytt påhitt av nazisterna. Som vi läste nyligen i Dagens Nyheter (Eskil Franck 22 mars 2016, och Cristina Grenholm 24 mars 2016) har den djupa rötter i kristna föreställningar. Den som påstår att nazismen visar att ateismen är lika mycket skuld till ondska måste blunda för mer än tusen år av kristen propaganda.

Den som tror att dådet i Lahore inte har med religion att göra bör läsa analysen av BBC:s M Ilyas Khan (se länken ovan):

But many believe there may be a wider context to the latest attack – 27 March was the deadline set by an alliance of more than 30 religious groups for the provincial government of Punjab to withdraw a new women’s rights law they oppose.

And supporters of Mumtaz Qadri, a police guard executed last month for the 2011 killing of a provincial governor who advocated reform of the blasphemy laws, have also launched protests. They brought forward the customary 40th day mourning for Qadri by 13 days to coincide with 27 March and several thousand have now occupied a high-security zone in Islamabad to press demands which include the implementation of Sharia law.

Oh nej då, religion är aldrig ond.

De som likt Karen Armstrong vill hävda att religion är i sig god pekar gärna på att moralen måste ha sin bas i religion, i vad en gud fastställer. Utan gud så är allt tillåtet, påstås det gärna.

Det är exakt tvärtom. Om en gud kunde fastställa moralen så skulle verkligen vad som helst kunna vara tillåtet. Det är bara att läsa Gamla Testamentet, en helig skrift för såväl judendom, kristendom som islam. Där finns gott om stöd för allehanda varianter av ondska. Det inser många numera, därav alla dessa försök att tolka Bibeln ”metaforiskt”, alltså genom bortförklaringar av uppenbart moraliskt förkastliga påbud. Den som ägnar sig åt att tolka Bibeln metaforiskt kan inte hävda att en gud är moralens grund.

Den stund då vi människor själva tar ställning till vad som är rätt och fel, det är då moralen blir på allvar. Att lita till en guds ord är att avhända sig moralen. Att skylla extremisters ondska på religionskritiker är amoralisk idioti.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s