Brexit och nostalgin

Så har då Storbritannien valt att lämna EU. Därmed startar en utveckling med enbart negativ politisk dynamik. En olycka kommer sällan ensam.

En grundläggande orsak till detta elände är politisk nostalgi. ”We want our country back” sades det ofta från Brexit-sidan. Vi känner igen tongångarna från svensk debatt. Det talas om hur bra politikerna var på Olof Palmes tid, med Palme själv som främsta exempel. Ofta tas det som självklart vilken fantastisk välfärd vi hade på 70-talet, innan borgarna kom och monterade ner alltihop. Trams från början till slut. I backspegeln tycks världen alltid vara rosaskimrande. På radion morgonen efter omröstningen hördes en britt säga att innan de gick med i EU hade alla jobb och bostad, sedan gick allt utför.

En så kallad exit poll refererad i New Statesman visar att de unga röstade för att stanna i EU, medan de äldre röstade för Brexit. Det har talats mycket om immigration som dominerande fråga i omröstningen, men det tror jag är att förväxla orsak och verkan. Den grundläggande orsaken till att det gick fel är att alltför många valde nostalgi framför framtidstro. Invandringen sågs som en del av utvecklingens negativa aspekter, en av många andra.

Progressiva politiker måste nu ställa sig frågan: Vad kan göras för att övertyga fler människor om att framtiden ligger i utveckling, inte i tillbakablickar? Det betyder att hittillsvarande projekt måste granskas kritiskt. Efter ett fiasko finns det anledning att fundera på vad som gått fel. Göra obduktion, om man så vill.

A researcher’s view of data handling for life science

Given the current mess of data handling in life science (or bioscience, as it is also called) which I described in a previous article, what should be done? Let us begin with a few words from one of the gurus:

You have to start with the customer experience and work backwards to the technology.

Steve Jobs, quoted here.

We should start by defining what the needs are. What does the scientist, the research group, want in terms of data storage and handling? What do they need in order to pursue successful life science? What other goals for data storage in Swedish science are there? How can we promote approaches to data handling that facilitate Open Science?

This text is not a final text or treatise. It’s a snapshot of my thinking on the subject. Serious policy and design specifications must of course be crafted through debate and input from various experts. There is now an initiative at the Science for Life Laboratory, where I work, to discuss these issues. I have written this as a starting point for the discussion, in the hope that it may be useful for SciLifeLab and for others.

Is there a philosophy of biology?

Having just read the book ”Philosophy of Biology” by Peter Godfrey-Smith (who is Distinguished Professor of Philosophy at the City University of New York Graduate Center), I am left wondering if there is such a thing as a philosophy of biology. The book is well-written, and it discusses a number of fundamental phenomena in biology quite well. I did learn some new things, and the discussion does explain some issues very well. I cannot find any errors or misunderstandings of significance, except for one statement, discussed later.

Yet, I cannot say that I would know how to respond if anyone now asked me what philosophy of biology is actually being proposed in the book.

Joel Halldorfs berättelse och tystnad

Joel Halldorf har skrivit en hel del på sistone, och han tycks eftersträva den stil och framtoning som många religiösa apologeter beskyller bland annat Richard Dawkins för: Den arrogante, förnumstige översittaren till debattör som vill förvisa sina motståndare till historiens skräphög. Fast med den skillnaden att när Dawkins sägs göra detta så kallas det nyateism. När Halldorf gör det vill han kalla det postsekulärt. En bättre benämning vore: nyreligionism.

I Expressen 18 juni 2016 skriver Halldorf om att det inte räcker att berätta en ”ny berättelse om Sverige. Vi måste också skriva den.” Kort sagt är berättelsen att det sekulära samhället är på väg att ersättas av det så kallade postsekulära samhället. Med vilket menas ett samhälle där religiösa inte längre håller sin religion privat:

DN:s ledare och tonläget i debatten

Jag tycker litet synd om ledarskribenter. De tycks aldrig kunna erkänna att de skrivit något som var mindre lyckat. Kanske har de inte förstått. Eller så har de det, och försöker inte låtsas om det. I värsta fall försöker de trampa vidare i klaveret. Illa vilket som.

Jag skrev tidigare om det usla resonemanget i Dagens Nyheters ledare 13 juni 2016. I ledaren av 18 juni kan vi läsa:

Nattklubbsskytten i Florida skördade ett 50-tal offer innan han själv träffades av polisens kulor. Också ett terrordåd, av allt att döma, men en del av omständigheterna och motiven är fortfarande suddiga.

Betrakta dessa ord: ”av allt att döma”. Vad menar DN:s ledarskribent? Att det kanske finns rimliga tvivel om det? Finns det någon anledning att betvivla Barack Obamas uttalande om detta? Jag försöker komma på någon rimlig tanke med ledarskribentens kvalificerande bisats, men jag misslyckas helt. Kanske är jag dum.

Och detta med ”suddiga”? Finns det någon enda omständighet som pekar på något annat motiv än böghat sprunget ur, eller förstärkt av, islamism och möjligen självhat?

Konfrontera islams demoner

Så har då ytterligare ett terrordåd ägt rum. Enligt senaste uppgiften har 49 Minst 50 människor tvingats bort från livet. Och kvar finns vi som ska försöka förstå vad som hänt. Kanske också försöka dra slutsatser.

För det första: Det här är det största enskilda angreppet mot HBTQ-folk i västvärlden under modern tid. Det är inte svårare än så. Dagens Nyheters ledarsida kommenterar det sålunda:

Men varför tog [gärningsmannen] Mateen i så fall gisslan? Om drivkraften är hat – som exempelvis i Breiviks fall – borde han väl snarare vinnlägga sig om att skjuta så många som möjligt?

Detta måste vara det enskilt mest enfaldiga jag har läst på DN:s ledarsida under många år. Omar Mateen dödar 49 minst 50 personer och skadar minst 53, och DN:s ledarskribent bluddrar som om inte tillräckligt många skjutits för att det ska räknas som hatbrott. Av någon helt obegriplig anledning virrar DN:s ledarskribent in sig i ett vridet resonemang om gisslantagande. Tja, vad sägs om önskan att skapa maximalt med skräck som förklaring till det?

I samma artikel ifrågasätter DN:s ledarskribent ifall målet var utvalt: ”…om nu klubben var utvald för sin homosexuella publik…”. Det är intressant. Skulle samme ledarskribent ha betvivlat den antisemitiska innebörden i ett angrepp på en synagoga? Jag betvivlar det. Jag noterar att denna ledarartikeln inte finns på nätet när jag kollar nu den 13 juni 2016 kl 20:10. Kanske har DN:s ledarredaktion insett vilken goja de har publicerat i papperstidningen. Tillägg 2016-06-18: Numera finns artikeln tillgänglig.

Kungen fördummar

Frågan om monarki eller republik är en ickefråga. Med den ordning vi sedan länge har haft i Sverige så spelar det ingen roll. Så tycker många, tidigare även jag. Det gör jag inte längre. Anledningen är inte främst att kungen nyligen flagrant bröt mot Torekovskompromissen när han pladdrade om det planerade Nobel Center. Nej, det finns ett värre problem. Det är att kungen tycks kunna få annars vettiga människor att använda riktigt usla argument. Han verkar fördummande.