Per Altenberg, det öppna samhället och liberalernas blinda fläck

Per Altenberg skriver en intressant artikel ”Dags att inse faktum: Striden står inte mellan höger och vänster” i Liberal Debatt 3/2016. Det ligger mycket i hans resonemang, men där finns en blind fläck som leder till en politiskt impotent slutsats. Låt mig förklara.
Fortsätt läsa ”Per Altenberg, det öppna samhället och liberalernas blinda fläck”

Är demokratin urholkad? Eller är väljarna bortskämda?

På sajten ledarsidorna.se skriver journalisten Chris Forsne 8 juli 2016 en lång betraktelse om ”Det vanmäktiga folket”:

Det ligger en vanmakt över Sverige. En vanmakt över den urholkade demokratin. Den genomsyrar samhället idag. Från bostadsrättsföreningar, vägföreningar och småbåtshamnar, till kommuner och rikspolitiken. Att vara förtroendevald var förr ett hedersuppdrag och svenska folket trodde på att den valde/valda skulle värna om en återkoppling till sina väljare. Där befinner vi oss inte längre.

Politikerna har bildat ett eget reservat där allt beslutas, och ingen utanför kan påverka det som pågår. Det ligger en hel del i Forsnes kritik av Almedalsveckans elitmingel. Forsne refererar till en opinionsundersökning som tyder på att folk i allmänhet har mycket lägre förtroende för politiker än vad politiker har för andra politiker, samtidigt som folk har större förtroende för hur demokratin fungerar än vad politikerna tycks ha. Det senare är anmärkningsvärt.

Så långt är den kritiska analysen i linje med vad många andra har uppmärksammat. Men sedan går Forsne in på något som är litet annorlunda och på ett visst sätt mer intressant:
Fortsätt läsa ”Är demokratin urholkad? Eller är väljarna bortskämda?”

Är liberala politiker posörer eller strateger?

Politik kan bedrivas på olika sätt. Man kan demonstrera för de åsikter man har, och ”stå upp” (som frasen lyder) för viktiga värderingar. Arbetshypotesen är att ju tydligare man är med sina värderingar, desto större framgång får man. Och även om man inte lyckas, så har man åtminstone gjort tydligt för alla var man står. Ingen kan beskylla en för att ha medverkat till något negativt. Detta är vad jag skulle kalla den politiska posörens metod.

Ett annat arbetssätt är att planera sina insatser så att det man anser viktigt blir verklighet på lång sikt. Att man lägger grunden för en i bred mening hållbar utveckling. Man skiljer på vad som är viktigt eller oviktigt, vad som är möjligt eller utopiskt, vad som är hållbart eller lättköpt. Om man råkar ut för bakslag så tar man sig en funderare på vad som gick fel. Var strategin fel? Eller genomförandet? Var förslagen inte tillräckligt bra? Varför fick man inte stöd av fler människor? Har verkligheten förändrats så att den gamla strategin blivit kontraproduktiv? Om viktiga värden hotas av utvecklingen så granskar man noga vad som borde göras för att på sikt vända den. Denna metod kallar jag politisk strategi.

Frågan är nu: Är liberaler kapabla att agera som strateger? Eller har de som reaktion på den senaste tidens bakslag, som flyktingkrisen, Brexit och andra problem hemma och i världen, flytt in i det politiska poserandets bekväma myshörna?
Fortsätt läsa ”Är liberala politiker posörer eller strateger?”