Är demokratin urholkad? Eller är väljarna bortskämda?

På sajten ledarsidorna.se skriver journalisten Chris Forsne 8 juli 2016 en lång betraktelse om ”Det vanmäktiga folket”:

Det ligger en vanmakt över Sverige. En vanmakt över den urholkade demokratin. Den genomsyrar samhället idag. Från bostadsrättsföreningar, vägföreningar och småbåtshamnar, till kommuner och rikspolitiken. Att vara förtroendevald var förr ett hedersuppdrag och svenska folket trodde på att den valde/valda skulle värna om en återkoppling till sina väljare. Där befinner vi oss inte längre.

Politikerna har bildat ett eget reservat där allt beslutas, och ingen utanför kan påverka det som pågår. Det ligger en hel del i Forsnes kritik av Almedalsveckans elitmingel. Forsne refererar till en opinionsundersökning som tyder på att folk i allmänhet har mycket lägre förtroende för politiker än vad politiker har för andra politiker, samtidigt som folk har större förtroende för hur demokratin fungerar än vad politikerna tycks ha. Det senare är anmärkningsvärt.

Så långt är den kritiska analysen i linje med vad många andra har uppmärksammat. Men sedan går Forsne in på något som är litet annorlunda och på ett visst sätt mer intressant:

Det har hänt något inte bara med det bristande förtroendet för politiker och partierna. Men också med föreningssverige. Det samhälle generationer formats av och skolats in i för att känna sig som en del av ett vidareutvecklat byalag har mer och mer tappat sin legitimitet. Istället för respekt och öppna demokratiska processer bildar de som tagit sig till makten små klickar som tvingar igenom sitt eget program och med mer eller mindre mjukt hot får det hukande folket att tiga still.

”Jag bryr mig inte för jag kan ändå inte påverka”

är ett återkommande argument. Inte som man tror inför de beslut som fattas på riksplanet – utan utanför den egna tröskeln. Just där demokratin är som viktigast. De har gått så långt att människor inte vågar gå på möten. Få vågar hävda sina åsikter. I konflikternas och diskussionernas förbjudna land knyter man handen i fickan och muttrar i sin ensamhet. Och hukar sig.

När jag läser detta börjar jag fundera på om inte problemet har en helt annan sida. Nämligen att det har brett ut sig en attityd att demokrati innebär att man alltid ska få som man vill. Att det ständiga pratet om hur viktig demokratin är paradoxalt nog har medfört en oförståelse för att demokrati betyder att om man inte lyckas skapa en majoritet för sina idéer så kan man inte förvänta sig att de förverkligas.

Frasen ”jag kan ändå inte påverka” betyder kanske i själva verket: ”de gör inte som jag vill”. Det är i så fall en rejäl missuppfattning om vad demokrati är. Kan det vara så enkelt att väljarna har alldeles orimliga förväntningar på vad demokrati innebär?

Låt mig ta ett konkret exempel från den bostadsrättsförening jag bor i. Till varje föreningsstämma de senaste åren har en av medlemmarna motionerat om att föreningen skall ta fram en plan för att bygga om balkongerna på översta våningen så att de glasas in och får tak. En av dessa balkonger tillhör medlemmen i fråga. Styrelsen har varit måttligt intresserad och har fått stämman med sig på att inte behöva arbeta med frågan.

Är detta ett exempel på en maktklick som tvingar igenom sitt program? Jag misstänker att en del skulle tycka det. För de som stödjer styrelsen, däribland jag (som inte är ledamot av styrelsen), handlar det dels om att styrelsen har många andra viktigare frågor att jobba med, men också att medlemmen i fråga vill att styrelsen ska göra det jobb som medlemmen själv borde göra. Detta är ett projekt som i huvudsak endast denne medlem skulle gynnas av, så då är det rimligt att hen gör förarbetet.

Styrelsen har varit mycket hovsam i sin behandling av motionen. Så hovsam att jag tror medlemmen ifråga inte har uppfattat budskapet: Om du vill få något gjort i den här frågan, så gör det själv. Jag är rädd för att medlemmen tycker att demokratin fungerar illa i föreningen. Men det gör den inte alls.

Demokrati innebär inte att man alltid får som vill. Det innebär inte heller att andra alltid ska göra det jobb man själv vill få gjort.

Visst kan det finnas maktklickar i olika föreningar. Men jag tror att det största problemet är snarare att de medlemmar som kräver mycket av en styrelse ofta är samma människor som vägrar ställa upp när valberedningen letar efter nya styrelseledamöter. Det är lätt att kräva att andra ska jobba. Det är jobbigare att själv bidra och ta ansvar.

Jag tror därför demokratins problem åtminstone delvis handlar om att politiker och andra inte tydliggör några enkla fakta: Vill du att ditt förslag går igenom, så får du arbeta för att en majoritet stödjer dig. Vill du att något skall göras, så kanske du själv får ta ansvar för det.

Kanske har politiker i allmänhet skämt bort väljarna. ”Vi ska genomföra allt ni vill” är budskapet. Men det är inte sant. Det kan inte vara sant. Man måste få en majoritet för det man vill få genomfört. Och det måste dessutom vara möjligt att genomföra. Om politiker vill åtnjuta större förtroende från väljarna ska man nog börja med att vara tydlig om detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s