Per Altenberg, det öppna samhället och liberalernas blinda fläck

Per Altenberg skriver en intressant artikel ”Dags att inse faktum: Striden står inte mellan höger och vänster” i Liberal Debatt 3/2016. Det ligger mycket i hans resonemang, men där finns en blind fläck som leder till en politiskt impotent slutsats. Låt mig förklara.

Hans tes är följande:

För de flesta är det uppenbart att kampen mellan nationalister och individorienterade synsätt är på väg att bli den dominerande konfliktdimensionen i europeisk, och därmed svensk, politik. Det innebär samtidigt att höger-vänster-dimensionen i politiken håller på att förlora i relevans.
[…]
Allra viktigast är att vi erkänner den nya kollektivismen som det främsta hotet. […] Det är först när vi på allvar vågar ta strid för den individbaserade samhällssynen som vi vinner förståelse för att kampen är på allvar […]

Altenberg refererar till Karl Poppers resonemang om skillnaden mellan det öppna och det slutna samhället, som presenterades i verket The Open Society and Its Enemies, utgivet 1945 (se min sida om Karl Popper för länkar; notera att hela texten för The Open Society finns tillgänglig på nätet). Altenberg beskriver de olika högerpopulisterna i Västvärlden som kollektivister och som anhängare av det slutna samhället i Poppers mening. I ett slutet samhälle ses inte människor som individer med egen vilja och eget ansvar, utan som delar av kollektiv och underordnade dessa kollektivs regler.

Jag har inget att invända mot Altenbergs analys. Det är korrekt att Sverigedemokraterna och deras motsvarande rörelser i andra länder är anhängare av ett slutet samhälle baserat på etnicitet och idéer om nationen. Det var därför jag för en tid sedan karaktäriserade SD som ett nyfascistiskt parti.

Altenbergs slutsats är:

Vår tids centrala politiska konflikt står mellan dem som betonar kollektiv – nation, kultur, ras – och dem som betonar individuell frihet under lagarna. Som så ofta förr genom historien handlar det om en strid mellan det öppna samhället och dess fiender. Det är en strid som vi liberaler känner till väl. Den är en del av vårt DNA. Det är dags att vi börjar prioritera den på allvar.

Altenbergs slutsats är inte direkt fel. Den är däremot anmärkningsvärt platt. Han vill ”prioritera” striden. OK. Men hur? Och om vad, rent konkret? Därom inte minsta antydan.

Denna misslyckade slutsats är en följd av att han inte alls försöker nalkas det som borde vara en central fråga för liberaler idag: Varför har de kollektivistiska idéerna sådan attraktionskraft? Vad är det för stämningar eller farhågor som driver på? För vi nöjer väl oss inte med att bara svamla litet om ”tidsandan” eller något sådant? Eller ännu värre: ”vi har inte fört ut vårt budskap”. Lägg ner det tramset! Det är uppenbart att det måste finnas djupare orsaker än så.

Jag tror Poppers analys kan hjälpa oss finna orsaken. När Popper diskuterar övergången från ett slutet till ett öppet samhälle så tar han upp ett viktigt begrepp: ”the strain of civilization”. Med det avser han den känsla av osäkerhet som människor upplever när det slutna samhället öppnar sig:

This strain, or uneasiness, is a direct consequence of the shock due to the breakdown of the closed society; a shock which I do not doubt has not been forgotten even in our day. It is the strain of the demand that we should be rational, look after ourselves, and take immense responsibilities. It is the price we have to pay for being human.

The strain is most closely related to the problem of the tension between the classes which is raised for the first time by the breakdown of the closed society. The closed society itself does not know this problem. At least to its ruling members, slavery, caste, and class rule are ”natural” in the sense of being unquestionable. But with the breakdown of the closed society, this certainty disappears, and with it all feeling of security. The tribal community, the ”city”, is the place of security for the member of the tribe.

Den här spänningen, stressen, påfrestningen, när allt flyter, när gamla självklarheter faller sönder, den känner vi igen idag. Globalisering, urbanisering, arbetslivets förändringar, könsrollernas förändringar, migrationen, allt detta orsakar en social stress för många människor. Vi liberaler ser dessa förändringar ur ett nästan uteslutande positivt perspektiv.Vi fokuserar på de begränsningar som de gamla rollerna innebär. Vi vill att de gamla självklarheterna skall brytas upp!

Vår liberala blinda fläck är denna: Många människor känner stressens negativa aspekter. De ser förändringarna som ett hot. De har känt trygghet i den värld de känner, och har ingen given plats i den nya världen. Vi liberaler har oerhört svårt att förstå detta. Allt blir ju bara bättre! Vilket mycket väl kan vara sant. Men när de gamla självklarheterna försvinner kanske man inte kan glädjas åt det nya. Särskilt inte om man blir av med jobbet, tvingas flytta, inte hittar en ny bostad, får stå i sjukvårdskö, får dålig pension. Eller bara känner hotet av att detta kan hända.

Jag tror att den främlingsfientlighet och antielitism som är högerpopulisternas främsta energikälla ska ses ur detta perspektiv. När tillvaron känns osäker, när den egna världen hotas, då är det närmast självklart att de som skiljer mest från denna, till exempel invandrare eller eliten i storstäderna, betraktas som orsaken.

Om denna analysen stämmer så måste man dra en litet tråkig slutsats. Nämligen att strategin att förfäkta de liberala värdena ännu mer, vilket Altenberg förespråkar, är dömd att misslyckas. De som känner sig hotade av de (i vid mening) liberala förändringarna kommer bara att få sina misstankar bekräftade: Liberaler begriper inte, eller struntar i, deras problem och farhågor. Det liberala samhället har inget att ge dom. Det kanske inte ens innefattar dom.

Har liberaler tillräckligt med empati för att förstå detta?

Under efterkrigstiden har svaret på människors känsla av otrygghet inför samhällets förändring varit antingen välfärdsstatens olika skyddsmekanismer, eller förhoppningen om att ekonomins och samhällets utveckling ska lyfta alla människor. Det har varit ett slags samhällskontrakt. Om man arbetar och gör rätt för sig, så kommer staten och samhället att skydda, stötta och belöna individerna. Jag tror att vi ska söka orsaken till högerpopulismens framgångar i sveken mot samhällskontraktet, de må vara inbillade eller verkliga. Om människor känner sig hotade av det liberala samhällets förändringar och de utställda garantierna i samhällskontraktet upphör att gälla, då är det inte så konstigt om de vänder sig mot eliten och mot de som upplevs som inkräktare.

Altenbergs idé om att ”prioritera” striden tror jag är dömd att misslyckas som strategi eftersom den inte innehåller någon konkret politisk substans. Mitt alternativ är att granska de problem som samhällskontraktet har idag. På vilket sätt sviks människors förhoppningar? Vilka reformer bör vi arbeta fram? Har det ställts ut alltför vidlyftiga garantier? Det enda hållbara sättet att återställa förtroendet för samhällskontraktet är att se till att det hålls.

Det må vara påfrestande, men i det sammanhanget måste man se den debatt om integration och flyktingar som förs idag. Tänk efter hur det känns för en svensk som känner sig hotad av förändringens anonyma krafter när den politiska eliten tycks vara helt uppslukad av frågan om hur flyktingar ska ges företräde till bostäder, utbildning och jobb. Det finns självklart goda skäl för en sådan diskussion. Men det finns ett grundläggande problem med den. Det finns ganska många svenskar som ställer frågan: Men jag då? Har ni glömt mig?

Det finns mycket mer att säga om detta, men det får anstå till senare inlägg. Jag hoppas att mina ord får den liberale läsaren att tänka efter litet. Liberalismen lever farligt. Då kan man frestas att i en slags ideologisk panik ställa sig i en heroisk stridsposition. Självklart finns det lägen när det är en adekvat reaktion. Men ska man ge sig in i strid kanske man först bör skaffa sig en potentiellt vinnande strategi. Att bara prata ideologiska värderingar är inte en sådan. Att mejsla fram förslag till reformer som svarar mot människors behov har en bättre chans att lyckas.

PS. Efter att jag skrivit detta inlägg såg jag att The Economist just publicerat en ledarartikel på samma tema som Altenbergs artikel.

4 reaktioner på ”Per Altenberg, det öppna samhället och liberalernas blinda fläck

  1. Kristofer Pettersson

    Är det möjligt att konkretisera vad exakt det är som är öppet och slutet? Jag upplever mig själv som en rätt självsäker individualist, men jag inser samtidigt att jag måste fungera i ett kollektiv, inte bara i ett sammanhang utan flera: jobbet, arbetsmarknaden, familjen, sängkammaren .. Det finns inget självändamål i att vara centrum i sitt eget universum och det skulle dessutom vara väldigt ensamt. Istället upplever jag ofta att det behövs en utökad nomenklatur för att ger en tydligare kontext till de samhällsproblem man dryftar och de åtgärder man föreslår.

    Personligen använder jag begreppet ”privata sfärer” när jag pratar om intim interaktion mellan individer. I de privata sfärerna är nationens lagar ofta helt menlösa. Ingen förväntar sig en konflikt där samhället lägger sig i så länge ingen har blivit fysiskt skadad. Vi bränner vårt brännvin och sorterar våra sopor som det behagar oss (oavsett om någon majoritet runt om i landet har en viss uppfattning om rätt o fel)

    Annat blir det när vi går till affären eller till jobbet. Då rör vi oss på en gemensam marknad. Här måste alla transaktioner vara transparenta och det måste finnas tydliga regler som alla kan följa och förstå konsekvenserna av. Här finns inget utrymme för individuella tolkningar och karteller tolereras icke. Här är det lika delar meritokrati och demokrati som sätter våra lagar. De som kan skapa efterfrågan är i mångt o mycket de som sätter reglerna för hur transaktioner får genomföras men majoriteten sätter en lägsta nivå för vilka friheter man får ta sig för att skapa efterfrågan.

    Når du väldigt många människor, till exempel via kyrk-klockor eller minareter, dagstidning eller liknande, så rör du dig på den offentliga arenan. På den offentliga arenan begränsar vi den fria informationen. Du får inte dela vilka åsikter som helst och inte hur som helst eftersom civilisationens uppgift är att försvara de svaga. Här är det endast den flyktiga och tillfälliga opinionen som sätter gränserna.

    Privata sfärer, gemensamma marknader och offentliga arenor har alla olika behov av öppenhet och slutenhet för att samhället ska kunna värna om deras strukturer och medborgarnas individuella behov att värna om sin egen personliga integritet.

    Hur menar du när du pratar om Popper och det öppna samhället? Härleder du en slags universell princip för öppenhet som råder på alla plan? Eller går det att isolera fenomen som SD till ett mer begränsat domän där isolationism och värdekonservatism går att hantera på ett rimligt sätt?

    1. Jag har skrivit om Poppers beskrivning av det öppna samhällets kännetecken i blogginlägget här. Det handlar inte om öppenhet i betydelsen att allt måste vara offentligt. Det handlar om att ett samhälle och dess institutioner kan kritiseras och förändras, och att människor kan agera som självständiga individer i det.

      Jag vill verkligen rekommendera att läsa volym 1 av Poppers verk. Grundtexten är på ca 180 sidor, och man behöver inte läsa fotnötterna, som är omfattande. Hela texten för den engelska ursprungliga versionen finns numera som PDF och i andra format på archive.org. Det har annonserats att den svenska översättningen ska ges ut igen, men det verkar ha försenats.

  2. Pingback: Den nya politiska indelningen – höger och vänster gäller inte längre? | Börjes konstblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s